11 år och nästan 8 månader har jag dagligen umgåtts med min svarta pärla från Bardlands. Nu har hon vandrat vidare till de sälla jaktmarkerna och saknaden efter henne är oändlig. Men när jag tänker tillbaka, har jag många ljusa minnen av henne och hon har skänkt mig massor av glädje och lärdom. Jag är så tacksam för att Axa fått ha ett långt och bra hundliv hos oss och kärleken har vart ömsesidig från allra första stund. Jag är också stolt över mig själv att egoismen inte tog överhanden, när livet blev svårt för Axa att leva. Beslutet att Axa skulle få somna in kändes helt rätt. Det är den sista tjänsten man måste göra för sin livskamrat. Fast det är det allra svåraste beslut man kan tänka sig.

1991 blev jag rottweilerägare. Samma år och månad som Caijus, (mars) föddes Axas mamma Thanja. Det var så jag kom i kontakt med Nunne och Lars-Anders. Caijus och jag gick valpkurs och sedan fortsättningskurs i Herrljunga med Nunne och Lars-Anders som instruktörer. När kursen var slut ringde Nunne mig och frågade om vi inte kunde fortsätta att träna tillsammans. Tänka sig att instruktören ville träna med mig! Åh, vad glad jag blev! Vi tränade på tillsammans, tävlade, ställde ut, och så småningom utbildades våra hundar till räddningshundar. Vi hade mycket roligt under den tiden.
Jag var mycket förtjust i Thanja och Nunne hade nu satt griller i huvudet på mig…. 95 parades Thanja och om jag ville skulle jag få en tikvalp efter henne.  Först var jag lite kluven eftersom Caijus bara var 4 år och jag var ganska aktiv med honom. Men jag kan inte säga att jag tvekade så värst länge. Svaret blev, ja! Ville ju ha en riesenvalp med Thanja som mamma, och så blev det . Caijus hade bl.a. problem med hälta, så tävlingsbiten med honom var till och från. När Axa var 11 månader fick Caijus cancer i magen, inget att göra. Han fick somna in drygt 5 år gammal. Så ledsamt…. Men jag var så tacksam att jag hade min Axa som var rena yrvädret och med det STORA självförtroendet!
Axa kommer ju ur en stor kull, så det var inte lätt när jag med Nunnes hjälp skulle välja ut just MIN valp. Alla var jämna och vi kliade oss i huvudet och funderade, jag ville ju ha den som var mest lik Thanja. Alla var så käcka och framåt. Det blev många goa skratt och många timmar som ägnades i valplådan/hagen. När valparna var c:a 6 veckor och vi regelbundet hade ute dem i trädgården, visade det sig att jag alltid hade en och samma valp närmast mig. Valpen hade arbetsnamnet Beda. Beda blev så småningom Axa. Så gick det till när Axa valde mig som sin matte. Så lätt! Vi behövde inte längre tänka och med facit i handen fick jag den valp som mest liknade sin mamma.

Att träna med Axa var som natt och dag om man jämförde med Caijus. När vi några år innan var på Rjukan och tränade lavinsök med Caijus och Thanja, fick jag tipset att agera som om jag hade en kvarting vodka i kroppen ihop med rottisen. Kan bara säga… Det funkade INTE så med Axa!! Innan jag skolat om mig blev det en och annan fläskläpp ihop med Axa. Men till slut hittade vi balansen och fick till en riktigt bra lydnad. I spåret var hon kanon! Jag har aldrig gått vilse i skogen ihop med henne. Visst hände det att vi gick över apporter och ibland även genade, men vi kom alltid till slutet och kom aldrig vilse. Tur, med mitt lokalsinne. Jag litade fullt ut på henne och det gav resultat.
Ni som känner mig vet att jag inte är någon tävlingsnarkoman. Men vi tävlade på i vår takt och gjorde en del bra tävlingar i både rapport, spår och lydnad. Jag kommer särskilt väl ihåg vår lägrespårtävling i Ed. Axa gjorde allt rätt och misstagen som blev stod jag för, trampade henne på tassen i krypet bl.a. Den ena domaren blev så förtjust i henne, att han ville ha reda på allt om henne och vad hon kom ifrån. Nunne var med och lade fram all fakta, han ville gärna sätta upp sig som valpköpare hos Bardlands. Han sa, att han aldrig sett en riesen med sådan arbetsglädje på appellplanen och att det endast berodde på mig om vi inte nådde till stjärnorna. Jag är beredd att hålla med, begränsningen var jag. Han hörde av sig senare, han hade då separerat och bodde i en 2:a i sta´n så det var inte läge med en valp. Nu är jag säker på att han läst om andra ”berömda” Bardländare. Så han har nog förstått att han var rätt ute vad det gällde arbetsglädje. Det har ju gått i arv kan man säga!
Jag måste ju nämna en höjdare, det var Riesen-SM 2004 i Herrljunga! Hur ofta inträffar det att 3 generationer drabbar samman på en och samma tävling? Jag har inte hört något liknande. Där tävlade vi mot sonen Cimon och barnbarnet Grogg. Synd bara att vi inte tävlade i lag. Axa var en av 2 hundar som hade fullt på spåret. Sonen gjorde ett kanon upplet, dagens bästa och Grogg stod för bästa lydnaden. Själva gjorde vi en bra lydnad men nollade uppletet. Men bara grejen med 3 generationer va´ häftigt!
På utställningsarenorna har vi inte slitit ut skor i vänstervarv. Jag ställde ut Axa som junior och unghund mest som miljöträning fick dock 1:a pris med HP. Sedan ville jag ju gärna ha titeln SUCH på henne. Så när hon var 3 år anmälde vi till 4 tävlingar varav 3 i maj. Hon tog 3 raka cert med 2 BIM (åkte aldrig på den 4:e). Om jag inte minns fel så stod det på samtliga kritik lappar ”något slarviga öron”, annars var det toppen kritik. Men som min syster sa…. Citerar – ”Vad tror du att du kan få för 5 kr???” I mitt tycke gav dock dessa slarviga öron ett extra piggt uttryck.
Ja, mycket har vi upplevt ihop med Axa. Det största och häftigaste var ändå när Axa blev mamma till C-kullen. Så stort att få vara med om hela tiden från löp till parning för att sedan invänta själva valpningen. Allt var perfekt!
 Nunne, Axa och jag åkte till Tierp när det blev dags för parning. Vi körde i rasande fart på em. frånVårgårda, provet från kliniken hade visat att det var hög tid för parning, därav farten. Tur, inga fartkontroller på vägen! När vi lyckligt kom fram på kvällen, fick den tilltänkte Rommel hålla sig inomhus, så att Axa skulle få chansen att rasta av sig. Han satt trånande i fönstret och höll utkik. Axa försvann ut i deras trädgård för en snabbkiss, nästa gång vi såg henne stod hon på två ben och tittade längtansfullt in i fönstret på Rommel. Kärlek vid första ögonkastet kan man säga! Dom parade sig på kvällen och sedan somnade vi alla gott. Men mitt i natten väckte Axa mig med ylande, hon ville nog hellre spendera natten med Rommel….
Innan vi åkte hem dagen där på parade sig de nykära än en gång. Hemvägen gick i lugnar tempo, med massor av hundprat och funderingar på vad resultatet av detta skulle bli. Och nu vet vi, det kunde inte blitt bättre!

Från att ha vart en ganska uppstudsig tonåring med stort självförtroende och en stor portion humor blev nu Axa en mycket ansvarsfull mamma till 10 små nya riesenliv. Jag flyttade ner till Nunne och Lars-Anders strax innan valpningen och Thanja fick flytta till oss den första tiden. När valparna blev stora nog tillät Axa att även Thanja fick ligga i valplådan för att hjälpa till med att ta hand om de små. Mor och dotter visste precis var de hade varandra. Ja, detta var en härlig tid. Inget TV program i världen kan ersätta detta skådespel man får uppleva från en valphage. Tjo och tjim och massor av bus, nya upptäckter och inte minst hur tiken fostrar sina valpar med fast tass.

En helt ny hund värld öppnade sig för oss ihop med Axa. Jag tänker på alla nya riesenvänner vi fått tack vare henne både inom Bardlands och övriga. 11 riesen läger har vi upplevt tillsamman. Årets höjdpunkt! I år blir det vårt 12:e och det första utan Axa. Men vi ser fram mot årets läger och att få träffa alla gamla (och nya) kompisar, samt alla Axas ättlingar.
Axa har haft ett bra liv med oss och vi med henne.
I julas märkte vi att hon började tackla av. Hon var fortfarande med mig och min häst ute på tur, men vi fick dra ner på tempot eftersom hon var mer ”flåsig”. Hon hade också väldigt bestyr med en tass. Jag kollade utan att se något, men efter ett tag kände vi en rutten stank som kom från en klo. Så mellan jul och nyår åkte vi till vår veterinär som tog bort klon. C:a 3 veckor senare fick Axa hög feber. Vi åkte akut till veterinären, när vi väl kom fram ramlade hon ihop där. Efter en liten stund återhämtade hon sig, de gick igenom hela hunden. Röntgade hjärta, lever, njurar, lungor samt buken och tog en massa prover. Det hittades inget som man direkt kunde ta på. Axa sattes på en dunderkur med antibiotika. Hon hämtade sig snabbt och var samma gamla Axa, som vi var vana vid. Tassen med klon läkte fint. Men när det gått ytterligare några veckor fick hon svårt med balansen, ville/kunde inte alltid stödja på det utsatta benet. Veterinären igen…Axa var väldigt flåsig och det berodde förmodligen på att hon hade ont. Veterinären trodde att det kom från tån och att det spridit sig uppåt. Hade nu Axa vart ung hade vi prövat med att amputera tån. Men jag är emot att laborera med en gammal hund om man inte vet att resultatet blir lyckat.
Efter veterinärbesöket åkte vi direkt ner till Nunne och Lars-Anders. Det var tårar hela vägen hem, eftersom jag bestämt mig, jag var nog värre än ett rattfyllo. Vi pratade igenom det hela och de var helt inne på vår linje. Axa skulle inte behöva lida. 2 dagar senare var jag ute med henne, vi gjorde ett litet upplet bara Axa, jag och Anders. Sen fick hon en lugnande spruta hemma innan hon glatt följde med i bilen. 10 minuter senare sov hon. Vi fick bära in henne till veterinären, där hon till sist fick sin insomningsspruta. Allt gick lugnt och fint tillväga. Nu ligger hon begravd intill sin mamma Thanja i Gamla Hundars Minneslund.

Tack Nunne och Lars-Anders för vår älskade Axa som gav oss så mycket och som öppnade en helt ny hund- värld för oss. Tack också för Axas barnbarn Kalibra som nu får axla vardagen ensam vilket kommer att bli nyttigt för henne. Tack för vår starka vänskap. Axas ljusa minne lever kvar så länge vi existerar.

 

Lena