Dagbok från en uppfödare i väntans tider!


Vår tik Ada börjar löpa, det är bestämt att hon skall paras och tilltänkt fästman är vidtalad.
Efter att ha räknat på fingrarna kommer vi fram till att hon bör vara i höglöp strax efter pingst.
Men för säkerhets skull åker vi till vår veterinär och tar ett progesteronprov på nionde dagen.

Dagen efter får vi svar på provet, det säger att hon är på HÖGLÖP. Oj, oj, oj nu blir det
bråttom. Vi ringer den tilltänkta pappans ägare och får efter många om och men kontakt med
henne. Det visar sig att vovven, som i vanliga fall bor i Årjäng, befinner sig på ferie med husse i
Norge och matte är också på väg dit. Rena rama turen att vi får tag på henne. Det bestäms att
Lars-Anders /min sambo/ skall ta med sig Ada till en camping utanför Oslo, där hon skall få
träffa och förhoppningsvis förälska sig i den stiliga hanhund som vi utsett åt henne.

Hemma råder i det närmaste kaos för gästerna /närmare 50 st/ till vårt pingstläger, som startar
idag, har börjat att anlända. Sent på kvällen, när alla lägerdeltagarna anlänt och blivit
utspisade, ringer Lars-Anders och talar om att första parningen är klar. Ett lyckligt slut på en
kaotisk dag.

Nu börjar väntan och undran. Blir det några valpar eller?? Jo nog tycker jag att Ada har blivit
lugnare och fått liksom ett förklarat skimmer runt sig. Förmodligen är det min egen romantiska
syn på moderskapet, men jag tycker att våra tikar, när de varit dräktiga, fått en alldeles speciell
utstrålning. Nå det må vara hur som helst med det, Ada följer skolboken för dräktiga tikar,
matvägrar då det står att hon ska och "slemproppen" /det säkraste tecknet på dräktighet/
släpper hon under femte veckan.

Hon blir allt tjockare och trindare och jag kan känna de första fosterrörelserna, det är en
fantastisk känsla, som väcker många frågor och sätter fantasin i rörelse.

När det är en vecka kvar till väntad förlossning flyttar Ada och jag in i valprummet, dvs vårt
matrum. Alla möbler plus kylskåpet bärs ut, min säng bärs in och valplådan snickras ihop och
bäddas upp. Här skall nu Ada och jag husera de närmaste veckorna. Valplådan är bäddad som
om det vore för "Prinsessan på Ärten", men tro inte att den duger för Ada, nej hon skall ligga i
min säng och det blir inte mycket plats kvar för mig, för vid det här laget är hon mer än trind.

Klockan är 22.30 en ljummen ljuvlig sommarnatt, snart har 61:a dygn gått till ända och ingen
valpning är på gång, min väntan syns oändlig och jag får påminna mig själv om att det är inte
förrän på 63:e dygnet som tiken normalt får sina valpar. Ada är den som är minst påverkad,
hon tar sina dagliga simturer i vår lilla å och är med på många och långa promenader. Hon är
häftigt tjock och får mig att tänka på tjuren Ferdinands mamma, den snälla kossan Klara, som
går med svängande rumpa, ryggen nedsjunken på mitten och en stor tjock mage som dinglar
från sida till sida. Ja, vart tog den lilla vackra Ada vägen??? Ingen som vet, ingen som vet!!!

Inget är som väntans tider! Nu är det 63:e dygnet och tiden har gått fullt ut för Ada, som inte
visar några tendenser till förestående valpning. Tvärtom hon är ovanligt pigg, leker med
grannens katt och hund och tycks överhuvudtaget trivas alldeles förträffligt med livet. För mig
går tiden otroligt långsamt och som terapi bakar jag matbröd och kakor i massor, något som
definitivt inte tillhör vanligheterna i mitt liv.

Kanske kan det bli något att bjuda blivande valpköpare på.

Klockan är 2.30 på 64:e dygnets morgon då Ada väcker mig. Hon hässjar häftigt och min första
tanke är, äntligen på gång. Vis av erfarenheten vet jag dock att det förmodligen kommer att ta
många timmar innan det händer något. Ada pockar dock på, så jag stiger upp och vi tar en kort
promenad. I det tidiga gryningsljuset får jag nästan en euforisk känsla över liv som skall födas,
ja det låter inte riktigt klokt och går faktiskt inte att beskrivas, så jag låter bli och hoppas att ni
förstår vad jag menar. Väl hemma går vi till sängs igen, tro inte att Ada lägger sig i valplådan,
nä vi "knôr" ned oss i min smala säng och det sista jag hör innan jag somnar är Adas intensiva
flåsande i mitt öra.

Klockan 8.00 är vi på benen igen. Ada hässjar och bäddar med stor frenesi i valplådan. Vi
väntar och väntar ingenting vettigt blir gjort. Middagen består av Kebab hämtad från närmaste
pizzeria, för vem orkar tänka på att laga mat en sådan här dag. Så äntligen 16.20 anländer
första valpen och därefter ramlar de bara på. Vid 22-tiden är allt överstökat och valplådan
renbäddad.

Nio små riesenvalpar har sett dagens ljus och alla är välskapade och pigga. Ada har skött det
hela utomordentligt bra utan någon som helst inblandning från oss. Vid 1-tiden på natten sover
mor och valpar sött och jag går till sängs mycket trött men lycklig med min dag.
                          
                                      Epilog
Sex veckor senare. Jag sitter i köket och talar i telefon, då en valp kommer och sliter av min
toffel och sticker iväg med. Någon upptäcker mina nakna tår och hugger terroristverktygen i
dem, ajj som--, det känns som stora köttstycken slits loss och det blir akuten nästa. Samtidigt
passar två stycken på att bada i vattenskålen och från valprummet sprider sig en odör, som
talar om att det är stora "skitaredax". En snabb titt i valprummet bekräftar mina misstankar,
medan några som inte är färdiga med bajseriet kröker rygg, så hänger andra som apor i lianer,
dvs i snörena från taket med kamptrasor i, och sprider gödsel över hela rummet. Tack och lov
är det ingen som är dålig i magen, fasta och fina korvar som är lätta att plocka upp underlättar
det hela. Vid det här laget har jag insett att jag snabbt måste avsluta mitt samtal och telefontid
måste införas under den tid som de små vildingarna sover. SUCK!
Men vad vore livet utan valpar?????

Nunne