En vecka jag sent kommer att glömma


Måndag.
Vi åker för att hämta vår fodertik Crazy som skall paras, visserligen är hon bara på 7:e dygnet men den tilltänkte fästmannen bor 130 mil norröver, så det gäller verkligen att tajma in så att allt stämmer. På hemvägen ringer Crazys matte och säger att jag glömt mina glasögon på köksbordet, för långt att vända tillbaka så jag får leta reda på mina gamla hoplappade tills äventyret är över. För ett äventyr blev det, fast det vet jag ju inte vid det här laget. Vi tar vägen om vår husveterinär för ett progesteronprov, som dagen efter skall ge svar på hur långt hon kommit i löpet. Väl hemma bestämmer vi oss för att börja vår resa norröver redan på tisdagen och inte på onsdag som vi hade tänkt oss. För tänk om hon var en så´n där tik som parar sig väldigt tidigt i löpet, ja det är nog bäst att ge sig iväg så fort som möjligt.

Tisdag. Fullpackade med dunjackor, långkalsonger och gu´ vet vad, ger vi oss iväg norrut. Termometern visar på +7 utomhus, vägarna är torra och fina, livet känns behagligt avslappnat och vi har ingen aning om vad som väntar oss. Tur är väl det för då hade vi nog stannat hemma. Vi ringer till veterinärkliniken och får svar på gårdagens prov, progesteronet ligger på 3,1 vilket bör betyda parning fredag/lördag, allt är alltså lugna gatan. När vi lämnar oss Örebro ligger temperaturen på +/-0 det regnar och väglaget är såphalt. I Gävletrakten blandar sig regn och snö med salt som lägger sig som ett ispansar runt bilen. När strålkastarljuset är nästan helt försvunnet tar vi oss in på en bensintapp i Söderhamn. Det visar sig att hela strålkastarglasen, förutom en liten strimma på mitten, har en dryg centimetertjock beläggning, dessutom har bägge glasen spruckit rakt av. Vi knackar loss den värsta isen och halkar vidare i något som övergått till full snöstorm. Jag är helt övertygad om, att bara jag blundar tillräckligt hårt och länge så kommer intet ont att vederfaras oss, så jag kniper ihop ögonen och för säkerhets skull håller jag också nästan hela vägen händerna för ansiktet. Och visst hade jag rätt, för så småningom glider vi in på våra goda vänners gård i Docksta helt oskadda. De första 85 milen är tillryggalagda.
Efter försäkran om att alla dörrar är låsta släpper vi ut vår kissenödiga tik. Hoppsan! Genom den låsta?? dörren kommer morbror Attan och ropar jippiji LÖPTIK och Crazy svarar snabbt YES. Allt folk slänger sig snabbt över Attan och förpassar honom in genom den nu öppna dörren, men inte snabbt nog för Crazy hinner slinka med in. Väl inne blir hon inte speciellt välkomnad av tikarna Samba och Jullan, som handgripligen talar om att Attan minsann är deras kavaljer. Nå allt slutar utan större blodutgjutelse och jag somnar ovaggad i gäststugan.

Onsdag Jag vaknar av att sambon släpper in Crazy efter morgonpromenaden och jag kliver upp för att klä mig. Dagens chock kommer tidigt, jag kan inte ta mig ur stugan, dörren är helstängd och förblir så hur mycket jag än bankar och sparkar. Nå de kommer väl och hämtar mig till frukosten är klar tänker jag och lägger mig tillrätta på sängen för att läsa snuskig skvallertidning. Hjälp, jag är kissenödig så at jag håller på att dö! Känslan är mycket häftigt påträngande. Dörren är fortfarande stängd, fönstren igenspikade och inte minsta lilla potta finns så långt ögat kan nå. Upptäcker Lars-Anders mobiltelefon (en tingest som jag hittills tagit avstånd ifrån, något som jag nu djupt ångrar), om jag inte minns fel så har han tel.nr lagrade, förhoppningsvis också det till närmaste grannen i stugan 20 mtr från mig. Men hur använder man fanstyget?? Med korslagda ben och efter mycket tryckande på diverse knappar hör jag plötsligt Nickos ljuva stämma i luren och jag vrålar ut all min förtvivlan. "Hjälp, släpp ut mig, jag kissar ner mig." Jag blir utsläppt och efter att ha uträttat de allra primäraste behoven, ätit en alldeles utomordentlig frukost kan jag njuta av ett Norrland, som visar upp sig från sin allra vackraste vintersida.
Lyckligt ovetande om vad framtiden har i sitt sköte drar vi vidare mot nya äventyr, målet är Sunderbyn utanför Luleå, en liten nätt resa på 47 mil ligger framför oss. Efter några mil ringer mobilen, det är Eva som talar om att jag glömt min dunjacka. "Jag vägrar att vända, du får frysa" deklarerar Lars-Anders bistert. Tacksam över att han inte drar upp någonting om tidigare glömda saker som glasögon o.dyl. finner jag mig tyst i mitt öde, men ryser när jag konstaterar att det varmaste plagg jag äger just nu är en gul fleecetröja. Väderleksrapporten säger att det är -30 i Luleå och i Docksta ligger min fina dunjacka, Fjällräven Expedition, som lovar att hålla mot arktisk kyla, vilket ju är till föga glädje just nu.
På kvällskvisten är vi framme vid målet och det spännande ögonblicket när Crazy skall introduceras för sin tilltänkta fästman Älvkantens Kato. Snacka om att det säger "klick", som förälskade tonåringar far de omkring i snön och leker parningslekar, men mer än så blir det inte. Efter det att jag fått låna en jacka åker vi tillbaka till Luleå och installerar oss i lägenheten vi hyrt.

Torsdag När vi skall starta bilen på morgonen är den stendöd, den hade inte orkat med de senaste dagarnas strapatser och den norrländska kylan. Således får vi börja morgonen med att leta reda på någon som kan dra igång oss, snälla norrlänningar är det dock gott om och snart är detta lilla problem ur världen. Det är idag som parningen med stort P skall äga rum, detta är vi ganska säkra på. Vi släpper samman dem både på förmiddagen och kvällen, inomhus tittar de knappt åt varandra, men utomhus är de tjo lajbans med parningslekar både högt och lågt medan snön yr omkring dem. Men till skott kommer de inte. Ganska missmodiga drar vi oss tillbaka till vår lägenhet för TV-tittande. Vid 23-tiden ber Lars-Anders mig ta ut Crazy på en sista kisserunda. Jag klär mig lite slarvigt utan mössa och vantar samtidigt som jag memorerar portkoden. Ute är det -30 och det blir en mycket snabb promenad runt kvarteret. Jag slår portkoden framlänges, baklänges, sakta och snabbt. Dörrf-n öppnar sig inte. Som tur är bor vi på första våningen, så jag kan knacka på fönstret. Lars-Anders muttrar någonting om att jag naturligtvis slagit fel kod men kommer ut och öppnar åt mig. När vi skall gå in till vår lägenhet har dörren slagit igen och innanför ligger både nycklar och mobil. Jag stirrar på min sambo och börjar hysteriskt fnissa, han är barfota och endast iförd kortkalsonger och t-shirt, jag sansar mig dock snabbt när jag inser att det minsann i finns något skrattretande i vår situation. Klockan är 23.30 och här står vi i ett trapphus UTELÅSTA i en stad där vi inte känner en människa. Nu är goda råd dyra och desperat börjar jag ringa på hos våra grannar, Lars-Anders får av förståeliga skäl hålla sig diskret i bakgrunden. Efter att skrämt upp en gammal tant som inte vågar öppna sin dörr, förgäves försökt väcka vicevärden och blivit rejält utskälld. av en dam, som när jag försöker förklara vår prekära situation slänger igen sin dörr framför näsan på mig, är jag gråtfärdig. Nu återstår bara ett alternativ, jag får ge mig ut på stan för att se om jag kan hitta en polis eller väktare som förhoppningsvis kan hjälpa oss. När jag kommer ut ser jag att det lyser på bottenplan i andra uppgången, jag knackar försiktigt på fönstret och äntligen har jag turen på min sida. En ung trevlig man med full förståelse för vår situation kommer till vår hjälp och ser till att vi kommer in i vår lägenhet, dessutom upplyser han om att portkoden gäller bara till klockan 22 sedan måste man öppna med portnyckel. Innan jag somnar konstaterar jag, att på denna resa är jag förföljd av illasinnade dörrar.

Fredag Cato och Crazy uppför sig mycket städat inomhus, mänskligt sett är de nästan lite blyga för varandra, men utomhus har de avancerad petting i varenda buske, fast mer än så blir det dock inte. Det verkar nästan som om de har läst boken om barnbegränsning. Vid middagstid far vi och tar ett snabbprogesteronprov, som talar om att nu är det nog dags. När de båda kontrahenterna träffas på kvällen utför de samma lusteliga dans som tidigare men ingenting mer. Lars-Anders påpekar att med +3 på nerverna har man allt under kontroll och parar sig bar när det är absolut rätt. Jag tvivlar dock och undrar om de överhuvudtaget begriper sig på hur man gör när man parar. Tvärt emot alla regler, som säger att man skall skilja på tik och hane, så lämnar vi kvar Crazy hos Kato. Men trots öppna dörrar blir det inge nattliga eskapader utan allt är lika väluppfostrat som vanligt.

Lördag Idag är det bara hundarna som är glada, vi runt omkring dem börjar bli minst sagt deprimerade och jag ser framför mig hur vi kommer hem med en oparad tik efter en liten lustresa på 350 mil. Förtvivlat ringer vi till djurkliniken för att få råd. En sympatisk veterinär säger att vi skall komma dit för att göra ett utstryk. Även detta prov visar att Crazy är på väg in i höglöpet och inte alls i övergång som vi befarat. Vi får en lång och välbehövlig pratstund med veterinären som förklarar att nu vi nu har 2-3 dagar på oss och att det inte alls är ovanligt att två oerfarna hundar tar lite tid på sig. Våra stressade nerver lägger sig till ro och vi konstaterar att det faktisk bara är 12:e dygnet och Crazys mormor parade sig inte första gången förrän på det 16:e.
Sent på eftermiddagen besöker vi Kato på nytt och nu tycks det tända till ordentligt för blygheten inomhus har släppt och de uppför sig till vår glädje riktigt oanständigt, men båda visar tydligt att de vill helst ut. Vi öppnar åt dem och medan jag drar på mig stövlarna ber jag en stilla bön till högre makter, där jag lovar dyrt och heligt att sluta röka om de parar sig nu. Jag hinner knappt utanför dörren förrän Annika och Lars-Anders ropar, de sitter fast, ta med dig ett täcke. Klockan är 17.45 PARNINGEN är ett faktum. Det är 27 grader kallt, men kärleken är glödhet, försiktigt flyttar vi upp deras ben ett efter ett på ett täcke för att de inte skall få köldkramp i tassarna. Efter 10 min. är allt över. Kvällen firar vi med rödvin och när jag går ut för att kissa Crazy ser jag noga efter att jag har nycklarna med mig.

Söndag När Crazy och Kato träffas på förmiddagen är det inga diskussioner, nu är det bara parning som gäller. Nästan som ett antiklimax är allt över, vi tackar för oss och drar ned mot Docksta där vi skall övernatta. På kvällen tar jag mitt sista bloss för det vågar tusan bryta löftet om att sluta röka, gör jag det så går tiken säkert tom och den risken vågar jag inte ta

Måndag Vi far hem i snöstorm och blixthalka, Vår Norrlandsturné är över.

62 dygn senare 10 små riesenvalpar föds 5 pojkar och 5 flickor. Jag är fortfarande rökfri.

 Nunne