Sagan om Askungen eller Bardlands Kika.

 

Tänk vad mycket man har i livet att vara tacksam för.
Som jag över min familj, som efter en lång period av medveten, strategisk bearbetning
kom att tycka att en riesen var den hundras som skulle få förgylla våra liv i en framtid.
Ja, förordet till berättelsen skulle kunna bli lång men jag väljer att börja den 24 maj,
dagen då K-kullen var 8 dagar gamla.
-         Vi får en, sa dottern 1½ tim. efter det jag kommit hem från jobbet.
-          Va då, får en?
-         Ja, valp alltså.
-         Hur kan du veta det?
-         Jo, men de har ringt, säger hon sedan.
Vi visste ju att kullen var född men helt säkert att vi skulle få bli valpägare var det inte.
Så det var med fjärilar i magen som jag ringde upp för att kolla om dotter förstått saken rät
-         Jo, sa Nunne (och lite till...) En av valparna skulle få flytta hem till oss!
Wow, nu kunde man klämma på koppel och kolla in nya matskålar på riktigt.
Även om den förra hunden lämnade ett arv av assessoarer.
Efter ett antal besök från 4 veckors ålder for vi hem varje gång, undrande och önskande,  vilken av dessa tippexmärkta krabater som skulle bli vår Kika.
Den 16 juli kom hon hem till oss, våran egen prinsessa, som i valphagen hade haft ”Askungen” som arbetsnamn.
Väldigt positiv till våra kaniner som käckt rusade runt när hon försökte "leka", samt
något fundersam över ett koppel tvåbenta fjäderbeklädda figurer - hönor!.
Hönsen, tyckte Kika senare var rätt fräcka. De flaxade så märkligt om man skällde, eller riktigt virvlade runt i ett kackel-flax om hon dessutom slängde upp framtassarna på hönsnätet.
-         Hjälp, tänkte matten, hur ska detta utvecklas.
Men hönsintresset kom att bli en en-om-dagen-grej. Kika tyckte nog att de var för dumma för att
ägna mer tid.
Våran "bruks tillhörighet" är Vänersborgs BHK. Då kan du också räkna ut att Inger Russberg
kom att trampa med Kika och mig på åtskilliga skogsluffar. Vi känner varandra sedan tidigare
vovvar.
Inger blev Kikas favorit utanför själva familjen och Jazza, Ingers hund, var en stor idol som visade Kika hur det anstår en valp att uppträda,
-         Du ska gå där bakom, inte bredvid, inte för nära vid sidan och….NEJ, så kaxig kan du inte
vara!
Samt hur kul man kan ha i skogen.
Kul i skogen hade vi allihop. Det blev spår och uppletande redan tidigt i livet för Kika.
Inger påpekade hur taktiskt Kika jobbade i sitt uppletande jag bara njöt av se hundens glada
kropp tala om att "NU, nu är jag jättenära föremålet!"
Så kom hon glatt stormande med sin nyfunna skatt och bytte den mot en godis. Förutom de
gånger Inger gömt de allra hetaste skatterna. De krävde nästan en hel falukorv i utbyte.
Jazza tyckte nog också att våra skogstrippar var toppen hon fick ju sin bit av kakan och det
var inte bara en vanlig trattkantarellpromenad.
Den 17 september fick Kika urinvägsinfektion.
Inget konstigt med det för i början av månaden hade vi varit hos Nunne och klippt Kika, med
en insats även av Helén G. Så mycket "riesen" hon blev med sitt lilla skägg och delade lugg!
I ett tämligen naket tillstånd tillbringade vi en valpkurskväll i ösregn, och vilket ösregn sedan!
Så infektionen kom lite som ett brev på posten kan man tycka.
Tyvärr återkom symtomen och en ny kur med penicillin sattes in, och en…
Under hela denna tiden var Kika en toppen glad social korpsvart riesen med stor lust på livet
och alla de "trix" då hon fick klura för att komma åt en godsak.
Hon förgyllde även den trötta efter-jobbet-promenaden med att tala om att
-         Hör nu här, ska det inte bli något mer än detta? Skärpning alltså!
Ja, så då fick man tänka till med den matta hjärnan för att förekomma den initiativrika valpen.
Inger hjälpte mig att utveckla och höja stegen i spåret och uppletandet.
Kikas liv gick som på räls, hon gav oss ständigt nya utmaningar och så mycket glädje till oss
alla i familjen.
Med spänning såg vi hur vi skulle åka skidor med Kika i Lofsdalen. Vi undrade hur hon
skulle fixa att åka med ut på sjön i båten till sommaren.
…Vecka 44 blev Kika dålig igen och veckan där på fick vi veta att hennes njurar inte skulle
klara att leva ett vuxet riesen liv.
Kika hade kanske kunnat leva ett halvår till men hon hade hela tiden mått dåligt. Eller så hade
hon blivit klart sämre redan efter någon vecka.

Vi är alla olika som individer i sådana här situationer men vi i Kikas familj ville inte låta
henne leva för att sedan se henne må sämre och sämre, då hon var en så glad och fartfylld
individ.
Bardlands Kika fick den 4 november 2004 gå vidare till De Sälla Jaktmarkerna.
Kika kommer inte med oss till Lofsdalen eller ut på Vänerns blåa vatten. Men jag är säker på
att hon hade njutit i fulla drag av detta.
Vår älskade hund hann trots allt med mycket i livet som vi bär med oss vidare och som vi kan
tänka på med glädje om en tid.
Nu har vi Kika-bilder på vår vedspiskrans i köket och i en glasburk ligger två av hennes väl
använda mjölktänder, de övriga slök hon som hon gjorde med det mesta.
Sorgeprocessen har sin gång, ena dagen har man hur många tårar som helst för att nästa le åt
glädjen då Kika hittade och delade med sig av sina olika skatter i livet.
Vi har inte gett upp hoppet om att bli hundägare en annan dag ett annat år.
Dessutom kan jag säga att vi följer the Bardland´s på hemsidan.
Intresset för hur det ska gå för K-kullen ligger väl varmast om hjärtat.
Se nu upp i mental-skogen i Vänersborg för Änglahundens matte ska utbilda sig till spöke!
Och lycka till med allt ni företar er med era fyrfota vänner, det blinkar en Bardlands stjärna där uppe över er, Bardlands Kika.

                                                                /Elisabeth