BARDLANDS ADA

21.06.1995 – 26.10.2010

Ett hundliv är alltid för kort, våra hjärtan gråter, men vi ler när vi tänker på alla roliga minnen, som Ada lämnat efter sig.

För drygt 15 år sedan såg vi ned i valplådan på vår första kull med 13 livskraftiga valpar. Bland dessa fanns en liten ullig tik, som redan från början visade sig avvika inte bara utseendemässigt från sina syskon. I valphagen var hon en veritabel rymmare och lärde sig snabbt hur hon skulle ta sig ut genom att ta sats och hoppa så att hon blev hängande på nätet, därefter gungade hon sig ut på andra sidan. När jag tittade ut genom köksfönstret, kunde jag se en liten valp med päls som ett utegångsfår (denna blev dock med åren bättre) och svansen i en metkrok över ryggen helt obekymrad spatsera omkring. Det var bara att gå ut och lyfta in henne i hagen igen, det hjälpte inte att jag bannade och sa ”du är så dum och så ful så dig blir vi aldrig av med” (naturligtvis med kärlek i rösten), strax var hon ute igen. Det slutade med att vi fick förstärka nätets ovansida så det inte gav vika för hennes tyngd, men då lärde hon sig snabbt att gräva sig ut och vi fick fästa nätet i backen. Suck!  I hennes sinnevärld fanns det ingenting som var omöjligt. Vid ett tillfälle försökte hon att från valphagen hoppa in genom vårt köksfönster, detta var naturligtvis en omöjlighet för en valp på 6-7 veckor, men hon backade, tog sats och brakade rakt in i väggen, ruskade på sig och tog ny sats med samma resultat. Ja lite huvuddum var hon nog och tokigare valp har vi väl aldrig haft. Vid åtta veckors ålder var alla syskonen sålda, men Ada behöll vi, för vi tyckte inte vi hade någon värdig köpare till henne.

På grund av storleken kunde Ada inte från golvet se ut genom fönstret som våra andra hundar, detta kompenserade hon dock snabb genom att kliva upp på en stol för att komma högre upp. Detta var en plats som hon gillade och satt sedan oftast med oss vid matbordet, hon hade dock den goda smaken att aldrig röra något som stod framdukat. En dag hittade jag henne stående med frambenen och halva kroppen ute på fönsterbrädet i andra våningen tittande efter katten. För Ada var detta helt naturligt,
men för att undvika hjärtinfarkt hos mig förblev det fönstret stängt i fortsättningen.
När Ada var 1,5 år föddes vår andra kull och mamma Thanja grinade grymt illa så snart Ada närmade sig valprummet. Men Ada hade som vanligt en lösning, hon kröp mycket, mycket sakta och försiktigt mot valplådan och rätt som det var hängde hon med huvudet över kanten. Man kunde sedan lätt se vilken valp som kommit tillräckligt nära henne, den var genomblöt av allt slickande. Thanja suckade uppgivet och Ada suckade av lycka. Hela livet igenom visade hon ett omvårdnadsbeteende, som vi aldrig upplevt hos någon annan hund. Det spelade ingen roll om det var valpar, fågelungar eller småbarn, alla beskyddade hon. Vid ett tillfälle fick en pitpull bita i gräset då hon beskyddade ett barnbarn som låg i sin vagn. När en av våra tikar blivit förlöst med kejsarsnitt och de första dagarna inte ville veta av sin valpar, var det Ada som ryckte in och tog hand om dem, tills mamman blev redo att ta hand om sina småttingar. Hon var också en självklar lektant åt alla våra valpkullar.
Sina färdigheter som servicehund visade hon när Lars-Anders var sängliggande efter en höftledsoperation. Hon låg stand by i hans säng och så snart han pekade på något så hämtade hon det åt honom, hon t.o.m. gjorde tappra försök att hjälpa honom på med sockorna. Därefter plockade hon livet igenom upp saker som vi tappade på golvet eller ute och kom till oss med dem. Riktigt bekvämt när man tappade ett bestick vid maten, man behövde aldrig böja sig, Ada fixade det även när hon var 15 år gammal.
Ada blev så småningom mamma till vår D-, E- och F-kull, sammanlagt 20 valpar 10 av vartdera könet.
Vid ett tillfälle när Ada löpte, så hade vi hennes systerson Challe på besök. Vi hade dem naturligtvis strikt åtskilda, men på 22:a andra dagen visade de inget intresse för varandra så vi släppte samman dem och ingenting hände. Men på dag 25 när alla hundarna varit i skogen och därefter fått mat släppte vi ut dem på tomten. Efter en stund upptäckte vi att Ada och Challe hängde samman. HJÄLP!!!  Snabb transport till vår vet. där vi tog progesteronprov, som visade att det låg långt över värdena för parning. Dag 28:e hittade vi dem återigen hängande denna gång i hallen. Vi ringde till vår veterinär, som kort konstaterade att ”Det är bara vi människor, vissa apsorter och Ada som gör det för nöjes skull.” Ja vad skall man säga? Några valpar blev det i alla fall inte av dessa eskapader.

Det var Lars-Anders som tränade med Ada, många kluriga spår som hon alltid löste och uppletande var hon en fena på och tröttnade aldrig, inte ens när vi gömde föremålen i träden missade hon. Men något tävlande blev det inte förrän Anneli på kennel Ekhöjden lånade henne i 2 månader, detta resulterade i uppflyttad ur appell och godkänd lägre spår. Ada var då 5,5 år gammal och Anneli var riktigt förgrymmad på oss för som hon sa ”Ada skulle utan vidare ta sig till SM om ni bara orkade tävla med henne.” Adas dotter Fixa blev sedermera stamtik hos kennel Ekhöjden.  Agility tränades med Matilda Ax, som också lärde henne ”arga leken”, ni vet det där när man skall stirra varandra i ögonen tills en börjar skratta, den vann Ada alltid. Utställning ar blev det inte så mycket med, jag tror hon ställdes ut 2 gånger med 1:a. Vid 8 års ålder ställdes hon en gång som veteran och blev då BIM-veteran. Den domaren blev mycket förtjust i henne och tyckte att det var stor synd och skam, att vi inte ställt ut henne mer.  
Ada var som sagt en mycket läraktig hund med stor arbetskapacitet, detta bevisades inte minst av att bara några månader före hennes bortgång, så lärde Lars-Anders henne kantarellsök. Detta tog inte lång tid och väl ute i skogen visade hon på 3 nya kantarellställen, sedan rullade hon runt på marken för att visa hur nöjd hon var med sig själv. Efter det letade hon kantareller så snart de var ute i skogen, det verkade som hon såg det som sin arbetsuppgift. Otroligt! Var det någon som sa att man inte kan lära gamla hundar sitta??
Hon var en väldigt frisk hund och förutom att hon fått en tå bortopererad p.g.a. en klokapselfraktur som inte ville läka. Eftersom hon efter detta överbelastade det andra benet blev hon så småningom halt. Hältan och dålig styrsel på bakbenen ökade med åren och det var p.g.a. detta som vi tog beslutet att sända henne till hundhimlen. Vi hade lovat varandra att hon inte skulle behöva ha en dålig dag, men det var ett mycket tungt besluta. Alla hennes sinnen var in i det sista intakta, hon hörde bra, såg bra och kunde utan vidare fånga en godis som vi kastade, det fanns inte tillstymmelse till senilitet heller. Någon månad innan hon gick bort sände vi in ett T4 prov till SLU och det visade sig att hon var helt frisk även på den fronten.
Många är vi som saknar vår Grand Old Lady Ada, det har inte minst visat sig på Facebook, där det har sänts över 40 hälsningar. Våra egna hundar Fiffi och Garbo var oroliga och letade i flera dagar efter henne. Ja hon var en hund som inte lämnade något oberörd. Vi är tacksamma för alla härliga och roliga minnen hon lämnat efter sig.

 

Må du vila i frid Älskade Ada.

Nunne och Lars-Anders