Bardlandsaret 2014
 

                  

 

Då har vi återigen lagt ett år bakom oss och det är dags att summera Bardlandsåret 2014. Tycker inte det är längesen jag satt med föregående årsrapport! Som vanligt har det under året hänt en massa och jag har så gott jag kunnat försökt hålla koll på vad som hänt. Flera av er har rapporterat via mejl eller telefonsamtal, vilket är väldigt tacksamt. Många glädjande rapporter, men också sorgliga där det berättats om 4-fota vänner som av olika anledningar fått vandra vidare till de sälla jaktmarkerna.

Under året har vi träffat en massa Bardländare på Riesenklubbens olika läger och träningar, där årets höjdpunkt för de allra flesta naturligtvis är det stora sommarlägret i Kopparbo. Vårt eget kennelläger hölls som vanligt på Tånga Hed, Kristihimmelfärdshelgen. Vi var ca 25 deltagare som tränade räddning, spår och lydnad. Stort tack till alla som var med och på olika sätt ställde upp och hjälpte till med både det ena och andra!

7 nya små Bardlandsskägg föddes 22 maj hemma hos Lars-Ander. 5 hanar och 2 tikar som har Bardlands Maja som mamma, pappan är Yapyards Dazed And Confused, eller Ludwig som han till vardags kallas.

Nu har vi ett nytt härligt år framför oss! För oss blir det ett jubileumsår, Bardlands firar nämligen 20 år!

A,B,C,D och E-kullen:

Dessa hundar är himlahundar men lever för alltid kvar i våra hjärtan. En härlig skara som varit med om att skapa historia åt kenneln, alla på sitt sätt. Många av dessa med fina resultat på test och tävlingsbanorna. Men framför allt så har de varit våra älskade familjemedlemmar.

F-Kullen: I april 2001 föddes 4 hanar och 5 tikar. 3 blev certifierade räddningshundar, 6 av dem har vart ute på tävlingsbanorna. Dessutom gav Fixa upphov till en ny framgångsrik kennel, nämligen Ekhöjdens. Vi gratulerar Anneli och Gunnar för deras lyckade avelsarbete i sann risenanda. Nu finns endast Frida och Fedina kvar i livet.

Fixa: Korad LP1 TJH Räddning Bardalnds Fixa. Anneli skriver:
Året 2014 var då tyvärr vår älskade och fina stamtik Fixa gick bort men som hann få både SBK's Avelskorningsdiplom och Bruksavelspris innan det var dags 13,5 år gammal att vandra över regnbågsbron!  Hon fick 17 avkommor och har idag 20 barnbarn. Stort tack Nunne och Lars-Anders på Kennel Bardlands för denna fantastiskt fina hund som gett oss och många andra massor av fantastiska minnnen!
Ja, många fina minnen har hon lämnat goa Fixa. Lycka till Anneli och Gunnar för fortsatt arbete med er kennel!

Fedina: Kommer ett par gånger om året till Lars-Anders när hennes matte och husse far på semester. Som det självklaraste i världen så nosar hon på Garbo och Fiffi och finner sig tillrätta i flocken. Nunne beskriver Fedina så här: Lite döv har hon blivit med åren, men det har hon kompenserat med synen och hon missar aldrig när vi byter riktning på promenaden. Numera är hennes mål här i livet att få så många som möjligt och så länge som möjligt att klappa på henne. Då njuter hon i fulla drag. Får säga att hon med åren allt mer vunnit mitt hjärta med sitt godlynta sätt.

Frida: Både Anneli och Lars-Anders har nyligen prata med husse Stig, han hälsar att Frida som nu går in på sitt 14:e år mår förträffligt bra- pigg och glad, och är galet glad i simträningen.

G-Kullen: I mars 2002 föddes 5 hanar och 5 tikar efter en mycket dramatisk parningsresa till Luleå. Garbo lever fortfarande, still going strong. Med Gruffa och Ginza har vi tyvärr tappat kontakten, övriga G-kullar tumlar omkring i hundhimlen tillsammans med alla släktingar som också befinner sig där.

Gambaz ur denna kull har använts i avel och har 3 kullar efter sig, var av en 1 Finland. Med gott resultat.

Garbo: Garbo håller mer och mer på att bli en “Grand Old Lady” som har överseende med det mesta så länge de andra hundarna behandlar henne med respekt. I höstas fick vi stora skälvan när hon slutade att äta och blev mycket trött. Lars-Anders tog henne till veterinären där det konstaterades att hon hade något stort i magtrakten. De rekommenderade inte någon operation på grund av hennes höga ålder och mycket låga blodvärde. Lars-Anders stod dock på sig och det blev en operation. Det visade sig att hon hade en mycket stor blodfylld cysta runt mjälten som såg ut som en rugbyboll och vägde runt 3 kg. Garbo kom hem och blev otroligt snabbt sitt gamla jag, med både aptit och snabba ruscher i markerna. Nu hoppas vi att hon har många år kvar att leva. Javisst ja, jag glömde att cystan skickades in för provtagning och det visade sig att den var av den ofarliga sorten.

H-kullen: Födda i juni 2002, 5 hanar och 4 tikar. 3 ur denna kull har spridit sina gener vidare. Många av dem har tävlat och flera av dem blev tjänstehundar, samt TV stjärnor.  Den berömda cancersökhunden som ihop med husse satt Bardlands på världskartan finns också i denna kull. Lite osäker då vi tappat kontakten med Higgins, men tror att 2 finns kvar i livet.

Hanna: Här kommer en färsk rapport från husse György: Hanna är nu 12,5 år och i stort är hon frisk. Går lite stelt med bakbenen pga tidigare knä-operation samt begynnande arthros i ena knäet. Mentalt däremot är hon hur pigg som helst, ibland påminner mig om hennes valp period. Skillnaden är att jag nu inte behöver ropa på hjälp hos Lars-Anders.
Hanna och dottern Lotti lever numera ett stillsamt pensionärsliv tillsammans med mig och min fru. Vi har avslutat projektet med cancersök för drygt 2 år sedan efter att jag publicerade mitt (vårt!) tredje vetenskapliga arbete internationellt. Det är emellertid fortfarande mycket viktigt för mina hundar att arbeta regelbundet tillsammans . Det är uppletande som gäller, övning som båda hundar älskar mest. Regelbundna promenader i skogen är en självklarhet.
Vi hör att hundarna lever ett gott liv, precis som det ska vara när man har gått i pension!

Honey:  I september får vi sorgligt besked av Karin, Honey är borta efter ett långt och lyckligt liv. Honey var räddningshund och kvalificerade sig till SM för räddningshundar 2006 och 2007. Hon var också godkänd som eftersökshund hos polisen. Honey är mor till vår M-kull. Vi fick träffa Honey och Karin i somras då de var med en dag på Bardlandslägret och körde räddning, det är vi mycket glada för. Vi minns Honey som en underbar tik, otroligt lik stammodern Thanja. Älskad och saknad.

I-kullen: Föddes 21 mars 2003. Tyvärr blev det bara en tik och en hane. Redan dagen efter födseln flyttade den lilla tiken till hundhimlen. Hanen växte sig stor och stark och jag kommer ihåg att Nunne var orolig för att han skulle äta ihjäl sig då han hade alla spenar för sig själv.

Imse Vimse: När det var dags för mamma Cayo att flytta från BB Bardlands följde Imse Vimse med. Imse har haft en väldig lång och framgångsrik karriär. Matte Monica berättarom året: Imse tog sitt 3:e sök cert i våras och blev därmed sökchampion, 5 elitsök tävlingar gjorde vi totalt så vi kan lätt konstatera att sök verkligen blev Imses grej. Viltspår har vi oxå provat på, anlagsprovet gick galant men på öppen klass provet tyckte nog Imse att det var väldigt konstigt med bloduppehållen, och där tog det för lång tid, så slut tiden blev för lång, och det blev ett andrapris som resultat. Goda kamrater har nu kommit med tränings tips, så kanske hinner vi göra ett nytt försök, för roligt tycker han att det är.
För övrigt tycker han nog att han har en väldigt konstig matte, att det i 11 år har varit strängeligen förbjudet att spåra och intressera sig för vilt men nu helt plötsligt tycker hon att jag är jätte duktig när jag gör det!!!
Imse är fortfarande väldigt pigg och arbetssugen, fyller 12 i mars. Inga större krämpor har han, ser nog lite dåligt
(vilket inte ser ut att besvära honom i vardags livet) och kanske har även hörseln börjat svika, eller så är det bara så att han men ålderns rätt inte tycker att han behöver höra i alla lägen?

Härlig rapport, vi önskar att ni får ett bra 2015!

J-kullen: Efter den lilla I-kullen var det dags att slå på stort! I juni 2003 föddes 14 friska valpar. Här är vi osäkra på hur många som finns kvar i livet eftersom vi tappat kontakten med en del, tror att 7 av dem fortfarande lever väl.

J’Azda: Som till vardags kallas Doris skickade en julhälsning. Ett underbart kort på en liten Doris som valp. Doris lever ett gott liv med husse Gustav och jag misstänker att hon får all den uppmärksamhet hon är värd!

Juni: Vi träffade Juni på Bardlandslägret i somras. Juni var lika pigg och glad som vi alltid sett henne när vi träffats, så det var med stor sorg jag läste mejlet från Finn månaden efter. Finn skriver så här:
Dette er det siste kappitlet for Juni som nå er kommet til hundehimmelen. Året 2014 startet  bra, Juni var frisk som en fisk. Vi hadde planer om å starte opp og jobbe mye med spor og komme oss opp i eliteklasse i løpet av året. Det ble jobbet mye med lydighet, sporoppsøk og selve sporet. vi var på kurs en langweekend hos Terje Øslie i Elverum i begynnelsen av mai. Juni var på hugget og jobbet bra, fikk masse gode tilbakemeldinger.
Den siste helgen i mai var vi klar for årets store høydepunkt " Bardlandslageret" Der skulle vi være med på sporgruppen og det ble superfin og hyggelig treningshelg sammen med en flott Bardlandsgjeng.
Juni fikk gå mange flotte og utfordrende spor lagt ut av flinke sporleggere og hun løste oppgavene veldig bra, husse var meget fornøyd. Her er vi i rute ang. planen om få opptykk til elite i løpet av høsten. Endlig greide jeg å stole 100% på min hund og at hun kunne best, tenk at det skulle ta 11 år  Emoji      I mitt hode så trodde jeg at Juni ville være i livet mitt i flere år til, sprek som hun var, men slik gikk det altså ikke. En måned etter samlingen så døde Juni av en lukket livmorsbetennelse. Det skjedde veldig raskt. Vi var hos dyrlegen på Onsdag for vaksinering og vanlig rutinesjekk og fikk beskjed om hun var frisk. Vanlig treningsdag på torsdag og Juni jobbet som hun pleide " full gass "  Fredag morgen var vi på vår vanlige morgentur og hun var like glupsk i matfatet som vanlig. Når jeg kom hjem fra jobb møtte jeg en hund i døra som var veldig syk, dette skjedde fort. Så bar det full fart til vetrinæren som konstaterte livmorsbetennelse og hun ble operert med en gang. Etter oprasjonen var jeg hos dyrlegen i 2 timer og ventet på at hun skulle våkne etter nakosen, men hun ble aldri helt ordentlig våken. Jeg tok henne med hjem og la henne i sengen sin og var klar for passe på henne natten igjennom, men etter en halv time døde hun. 
Veldig trist og miste noen som du har hatt i livet ditt i 11 år, som alltid har vært der for deg og alltid glad, men jeg har mange gode minner og opplevelser sammen med Juni som jeg kan glede meg over og minnes, noe som jeg aldri ville vært foruten.
Jeg ønsker alle Bardlendere et flott og innholdsrikt godt nytt år og mange flotte opplevelser.
Vi hoppas Finn att alla planer går i lås och att du så småningom får din valp.

Jazz: Ännu ett sorgebud. En mycket älskad hund har återförenats i hundhimlen med våra andra himlahundar. Bifogar ett mejl från Kjell och Liv: Nu er JAZZ i hundehimmelen uten smerter og plager.Hun fikk problemer med forkalkning bak i bekkenet ogPå slutten kviet hun seg for å gå i trapper og siste dagen Problemer med å reise seg opp .Da tok jeg henne med til dyrlegen vår som gjorde det slutt.Hun har fått en nydelig grav i hagen med blomster og på en plass hun likteå ligge under et stort grantre.Vi takker for mange gode minner og turer gjennom mange år og savner henne stort og vi vil ALDRI GLEMME HENNE !!!!!  Vi tänker på er och alla ljusa minnen som Jazz lämnat efter sig.

K-kullen: Föddes i maj 2004. Deras födelse var nog det mest dramatiska vi upplevt under hela kennelns historia. Valparna föddes för tidigt med akut kejsarsnitt en söndagsmorgon. Mamma Cita ville inte kännas vid sina valpar under den första veckan, så det blev till att sondmata och hålla värmen i valplådan med varmvattenpåsar. 3 av de 7 valparna dog under de första dagarna. Vi hade dock god hjälp av Ada som åtog sig att tvätta och hålla rent de små. Allt detta hände samtidigt som Riesen-SM och AFRS utställning gick av stapeln i Vårgårad. Nu finns endast en tik kvar.

Kitty Bus: Henne har vi träffat på Tångaläger, samt riesenlägret under året. Hon är fortfarande så vitt vi vet still going strong och gör förmodligen fortfarande skäl för sitt namn.

L-kullen: 4 hanar och 3 tikar kom till världen i maj 2006. 3 av dessa har avkommor efter sig. 5 av L hundarna är kvar i livet.

Lotti: Som ni kunde läsa under Hannas kapitel är även Lotti pensionerad efter avslutat projekt med cansersök. Husse berättar: Lotti börjar mogna (äntligen!). Hon är 8 år nu lika intensiv som hon alltid varit, men lyder bra (bättre?). Under hösten blev hon sjuk i livmoderinflamation, behövde opereras, som gick bra. Sjukhuset ringde på förmiddagen dagen efter operation och bad oss komma hämta Lotti tidigare eftersom hon skällde oavbrutet. När vi kom ut från byggnaden slutade hon omdelbart. Sedan dess närmar vi oss till veteriner klinik (för vaccinering tex) börjar hon med skällande, det går inte att få henne sluta. Så, livet rullar vidare med oss, hoppas vi har framför oss några trevliga år tillsammans. Vi instämmer med György och önskar er  fina år framöver!

Locco: Matte Lotta berättar om Lillemans år: Året 2014 började som vanligt för Lilleman med mycket arbete för att fostra sin lillebror! Så fort Quantaz rymmer från tomten kommer Lilleman o talar om för mig att nu är han borta igen, och visar med huvudet åt vilket håll han försvann. När sedan Quantaz kommer tillbaka blir han ordentligt tillsagd av Lilleman att så gör man inte!!
I mitten av februari råkade Lilleman ut för en olycka, vid en skogspromenad hände något som gjorde att ledbandet i hans högra bakben gick av. Akutbesök på Blå Stjärna visade att det var helt av och att Lilleman behövde opereras. Operationen gick bra och sedan väntade rehabilitering som först innebar 12 veckor i koppel.
Lilleman är en otrolig hund på många sätt, väldigt följsam och foglig men här gick nästan gränsen för honom också. Efter någon vecka på detta trista sätt tittade han frågande på mig när vi skulle gå ut och det såg ut som han tänkte, ska vi verkligen ha det så här? Ni som träffat Lilleman vet att han gärna vill vakta och att skälla är en av hans paradgrenar. Detta utvecklade han ännu mer under rehabtiden, får jag inte göra något annat ska jag i alla fall vakta och tala om när någon kommer!!
Rehabiliteringen gick fantastiskt bra och på våra återbesök hos veterinären fick vi bara lovord, trots allt var han ju nästa 8 år då olyckan hände. Fortsatt träning i bl a ”vattentrask” byggde upp hans muskler så lagom till årets Riensläger fick vi ok från veterinären på att Lilleman gick vara med o träna fullt ut! Lyckan var total, Lilleman blev som en unghund och for runt för att leta figgar. Jag kunde verkligen se vilket glädje han kände och han missar aldrig någon figge, tittat ibland under lugg på mig och säger ”mig lurar man inte”.
Det känns otroligt skönt att allt gått så bra och vi har under hösten fortsatt att gå på massagebehandling hos Anneli Skatt, Lilleman hoppar numera upp på behandlingsbordet och lägger sig och bara njuter!
Känns fortfarande som jag är lite försiktig med var han gör men det är ju inte alltid lätt att inte börja busa när Quantaz bjuder in till bus!
Jag kan inte fatta att Lilleman snart blir 9 år, tänk vad denna tid har gått fort. Känner mig så nöjd med att ha fått en sån otroligt fin hund som alltid ställer upp på allt man ber honom om, dock med reservation för att gå på blanka, hala golv! Då kan Lilleman bli låg som en tax och titta på mig o säga, här kan du gå själv!
Tack till Bardlands för min otroligt härliga hund. Jag hoppas att Lilleman och jag får uppleva mycket kul saker tillsamman framöver!
Stort tack Lasse och Lotta för alla roliga träningar ni ordnar!

Loke: Under året har det blivit en del tävlingar för Loke i både spår, lydnad och rallylydnad. Stefan och Loke var med och tävlade på Riesen SM och blev rasmästare i både lydnad och spår. Lite kärleksliv har det också hunnits med. I juli blev Loke pappa till 10 valpar (8+2), mamma till de små är en Yapards tik.
I somras blev det även tillökning i Lokes egen familj då det lilla barnbarnet Midas flyttade in. Så ingen lugn och ro där på ålderns höst ;-) Vi önskar Stefan och Anette lycka till med det nya lilla skägget!

Lufsen: Nunne som har täta kontakter med matte Inger förtäljer att Lufsen fortsätter sin karriär som Vargöns populäraste hund, både bland fyrbenta och tvåbenta. Man kan se vissa likheter med Tjuren Ferdinand i hans timida sätt. Men skenet bedrar, för om det är två hundar som börjar gruffa så går han genast emellan och skiljer dem åt med stor pondus. Och så har vi detta med katter och harar, får han syn på dem så stoppar han genast in öronpropparna och är döv för husse och mattes rop. Ja, ja även solen har sina fläckar.

M-kullen: Föddes i augusti 2007 Det var många som stod på kö för valpar efter Honey och Ferro, bland annat två från Finland och två från Norge, så det var med spänning vi såg framemot kommande valpar, som skulle bli både kusiner och halvsyskon med vår L-kull. Tyvärr gick det inte så bra eftersom Honey fick en inflammation i ett livmoderhorn, hon fick därför bara 3 levande valpar, 2 hanar och 1 tik. Nu finns 2 kvar i livet, båda har gått vidare i avel.

Mach: Han har tyvärr fått bli pensionär i år, hans två operationer i en armbåge blev aldrig riktigt bra. Han är en mycket pigg och aktiv pensionär som är med på det mesta, det enda är att tävlingskarriären är lagd på hyllan!

Maja: Här kommer en rapport från Niclas om Majas och Pippis år:
2014 började med att vi väntade på Maja's löp. Valpar planerades och Pippi skulle få 10 veckor själv med husse. I Mars var det dags, Lars-Anders & Maja åkte till Trondheim. Allt gick som på räls o innan LA visste ordet av var de på väg hem igen efter 2 parningar. Maja växte så sakteliga och i Maj planerade husse en resa så redan 3 veckor innan valpningen åkte Maja & Pippi till Åtorpet. Maja var i kanonform o jagade Pippi runt fälten i Veka och skickade lekinviter så Pippi inte alltid riktigt visste vad hon skulle tro.Pippi kom hem efter husses semestervecka och då det bara var 2 veckor kvar fick Maja vara kvar.Torsdag 22/5 smällde det. Första valpen satt i bäckeningången lite för länge och klarade sig inte. Sedan kom 7 st pigga R(-acer)-kullare. Allt gick bra, mjölken flödade och både husse & Pippi var uppe och hälsade på. Redan dag 1 fick Pippi hälsa på valparna och några dagar senare t o m ligga i valplådan. Något liknande var sällan skådat. När Pippi blev för ivrig försökte husse lugnt & stilla att föra henne åt sidan men det var omöjligt-hon satte alla fyra i golvet och stod fast. Då lyfte Maja på överläppen och släppte ut ett mycket diskret "grrr". Pippi gick omedelbart bort från valplådan till Bia-bädden och lade sig. Slutsats: Vi kan inte språket. Efter 2 dagar verkade Maja en aning förstoppad men det visade sig att en död valp var kvar i livmodern och hon tryckte själv ut den. 1'a & 2'a helgen var det besökstid för husse & Pippi. Allt verkade bra, sånär som på att Maja magrade en del utom juvren som var minst sagt svällande. Husse & Pippi hade nu sett fram emot ett antal helger för sig själva, det skulle bli "hund" av Pippi som alltid gått lite i skuggan av Maja. Vi återkom på midsommardagen, Maja var då mycket tunn, man såg ryggraden och höftutskotten. Hon var nu lite låg och påverkad och ett veterinärbesök efter helgen med blodprover såg bra ut. Efter ytterligare 2 veckor var Maja så tunn och svag att husse var övertygad om att hon inte skulle klara sig. Hembesök på söndag av veterinär och kommande veckor blev det frekventa djursjukhusbesök med kalk-tillskott, b-vitamin, avmaskning, blodprover mm mm. Valpperioden gick mycket bra för valparna. Maja hade säkert kunnat vara lite mer aktiv, men hennes hälsa satte stopp för detta. Pippis kvalitetstid med husse gick om intet då vi åkte upp från Simlångsdalen alla helger utom en. Pippi & husse var på Riesenlägret och tränade spår. Pippi visade sig vara en mycket arbetsvillig och bra spårhund. Husse var mycket glad. På hemvägen var det äntligen dags. Maja skulle äntligen komma hem. Vi hann vara med och leverera de 2 sista valparna. Den sista spenderade natten i gästhuset på Åtorpet i samma säng som Niclas, Maja & Pippi-en otroligt mysig upplevelse. Efter 2 veckor hemma så åkte vi till Slöinge djursjukhus där de engagerade sig otroligt mycket med Maja som inte blev bättre. Hon är röntgad, ultraljudad, blodprovad, undersökt, blodprovad & åter blodprovad. De misstänkte och uteslöt leversjukdom, cancer, kalkbrist, blodbrist, halsproblem, immunförsvarspåverkan mm mm. Till sist fann den kloke veterinären Lars Gustafsson att trots alla prover i Alingsås & Slöinge så hade man inte sett att Maja hade en mycket kraftig Anaplasma-/Erlichiainfektion. Hennes immunförsvar var på högvarv samtidigt som alla depåer var tömda. Ungefär som att varva en motor max utan att växeln är i.... Inget händer och den riskerar att skära ihop.Så det blev antibiotika och sedan en lång återhämtning som fortfarande pågår. Kortison har varit aktuellt, men veterinären har velat att Maja skulle gå igenom ett löp först för att hamna i rätt hormonell balans och säkerställa att det inte står kvar någon infektion i livmodern. Innan jul blev det äntligen löp. Nyår spenderade vi i Sundsvall hos vänner. En stor familj med katt och Maja började leva upp. Piggare, gladare och mer krävande-UNDERBART!!!!! En katt att försöka slicka på magen och 3 barn att gosa med, Maja var lycklig. Efter hemkomst började hon med kortison och har nu cirka en vecka kvar. Efter att ha varit svag och verkat ha ont så började hon nu röra sig mycket mer obehindrat, fortfarande svag & tunn, men kan använda de muskler som hon har. Då husse opererat foten så är spår inte aktuellt just nu så istället har vi kört lite nybörjarsök och uppletande med kompisar. Maja springer i skogen igen, försiktigt o lite stelt-men ändå. Hösten har varit så fruktansvärt jobbig för både Maja & husse. Husse har äntligen kunnat börja tro på att Maja inte kommer att dö riktigt ännu. Tårarna har ibland varit ändlösa och den som hela tiden varit positiv, alltid viftat på svansen och aldrig klagat över korta, långsamma promenader eller långa dagar i hundgården är Pippi. ALLTID positiv o viftar på allt nedanför öronen! Maja har däremot bitvis varit mycket missnöjd med att vara hemma på dagarna och då husse var bortrest 3 dagar med en kompis som hundvakt så började Maja halta väldigt svårt och vägrade stödja på ena frambenet. När husse kom hem så hann hon bara utanför gärdesgården så slutade hon halta.....Sammanfattningsvis så har tyvärr hundåret varit tungt, men vi vågar så smått se en ljusning och hoppas att Maja inte blir sämre när kortisonet gått ur kroppen. Maja, Pippi och Niclas hälsar till alla Bardländare. Särskilt tänker vi på M- & R-kullen samt mamma Honey som gick ur tiden i år och naturligtvis också matte Karin. Må väl allihopa, ha ett gott 2015 och använd skydd mot fästingar! Vi syns på Bardlands.- & Riesenlägret!
Vi önskar och tror att 2015 blir ett betydligt bättre år för Niclas och flickorna!

N-kullen: 11 små skägg (3+8) såg dagens ljus i februari 2009. 1 hane är borta.

Nixi: Lever ett härligt liv i sin stora flock med Jennie och Claes som har Schnauzerholmens kennel. Nixi har 2 kullar efter sig och tävlar IPO klass 3.

Nicko: Har under året ihop med matte Solweig tävlat fått titeln LP 1 på fina poäng. I lydnadsklass 2 har det blivit ett 1:a pris och därmed uppflyttning till lydnadsklass 3. Även appellklass spår är avklarat, så nu är Nicko uppflyttad till lägre spår!

Narwa: Får ett mejl av matte Lena som berättar följande: Vi har tävlat agility och tagit 2 pinnar i agiltyklass 2 och även 2 pinnar i hoppklass 2. Sen har vi startat i lydnadsklass 3 några gånger men inte just någon framgång. Har även startat i elitklass sök och är godkända där. Något mer har det tyvärr inte blivit för Narwa har ju problem med tassarna så hon blir ju så öm när hon springer och man får ju inte tävla i tossor som vi har när vi tränar sök! Men vi kör mest på med agility för det går bäst för tassarna och hon är ju duktig! I somras flyttade en liten Ekhöjdenvalp in till Lenas familj, vi önskar lycka till med Narwa och nykomlingen!

Nunne: Som även kallas Plych tävlade spår på Riesen SM och blev uppflyttad till högre klass. I september blev det start i högre, det resulterade till uppflyttning spår elitklass. Lite svårflörtad enligt husse Jörgen, men på riesenlägret var jag i Jörgens grupp och såg hur tänd Nunne blev på den fysiska belöningen/leken så det blir nog bra ;-) Lycka till med fortsatt tävlande!

Nora: Matte och Nora har vi träffat på flera läger under året. Hon är en sockersöt liten tik som älskar att arbeta. Synnøve skriver: 2014 var et morsomt år for Nora og meg. Det ble flere turer til Sverige, vi var på 4 læger og hadde kul i hop med Rædnings-gjenget.  Mange dager med riktig bra trening og utvikling for både hund og matte.  Riesenlægeret for første gang var en riktig høydare, og er fra nå av en fast tradisjon.Litt trening hjemme blir det også. Spor, feltsøk, miljø. Luftambulansen, sammen med politi og brann-tjenesten har base ikke så langt fra her vi bor. Her leker og trener vi ofte, med forstyrrelser av helikoptere, skyteøvelser og annet spennende.  Dette året har lydnaden blitt bra. Veldig gøy at vi endelig kan ha det morsomt også her. Hun er blitt riktig dyktig, min lille elskling. Min elskede Nora som snart er seks år. Jeg kan vel kanskje komme på en dag eller to i løpet av disse årene hvor hun ikke har vært på bra humør. En glad og positiv personlighet, med bra sans for humor også. Vi har et bra liv i fjellet, og er mye på tur i flott natur. Vinteren hittil i år har vært veldig fin, med mye snø og grei temperatur. Ja, kanskje bortsett fra i julen. 23 minus på det kaldeste, men det stopper ikke en riesen. Potesokker og dekken på, men jeg var litt i tvil om det var litt vel kaldt.  Hva då, sa Nora. Kom igjen matte, og så gav hun jernet så snøføyken stod J  Heldig er jeg som har henne.
Jeg ønsker dere en fortsatt fin vinter. Vi ses til våren. Klem fra Synnøve og Nora

Nessie: Har under året blivit uppflyttad till elitklass spår. Tyvärr har Nessie fått en kronisk tarminflammation och har behandlats med hög dos kortison. Hon blev dålig 1a gången strax innan Riesen SM och kunde inte delta där. Sedan var hon varit dålig med diarré från och till under sommaren.
Detta är ju jätte ledsamt då hon enigt matte varit en toppen hund att träna och tävla med. Ingrid skrev att hon skulle vara konvalescent under lång tid och att det blir svårt att hålla uppe tävlingsformen, kanske kommer hon inte att kunna tävla mer. Vi håller alla tummar för att Nessie ska krya på sig!

O-kullen: Denna kull föddes i april 2009. 4 hanar och 3 tikar. 1 hane är borta. Trots att de snart firar sin sjätte födelsedag är de flesta av dem fortfarande som ystra valpar.

O’Azta: Får en hälsning från matte Gudrun som berättar: Azta är en fantastisk hund. Vi älskar henne. Hon är frisk och pigg och är en härlig familjemedlem. Hon är lite bortskämd säger mina döttrar som ingen annan av våra tidigare hundar varit. Azta kom ju till oss bara 2 månader efter min mamma dog. Hon har verkligen hjälpt mig i det svåra sorgearbetet. Hon är en trygg hund som man sover gott om natten med.

Olga: Hon har under året blivit en ”lantis” På bilder som visats på Face Book kan vi se att både Olga och övriga flocken hittat ett riktigt härligt ställe att leva livet på. Linda som är full av energi tränar flitigt på med båda sina hundar i både sök, spår och lydnad. Vi träffades på riesenlägret, och man blir glad i hela kroppen när Olga visar med sitt kärvänliga sätt att hon minsann inte glömt varken ”gamle” matte eller husse.

Otto: Som var största valpen i kullen är fortfarande störst i syskonskaran. Och i denna stora kropp ryms otroligt mycket glädje, så mycket att det ibland blir lite svårt att kontrollera. Men både husse och matte har gjort ett riktigt bra jobb med Otto, man ser stora framsteg varje gång vi träffas. På bardlandlägret var de med och tränade spår och lydnad. Sista semesterhelgen blev vi inbjudna till Cecilia och Görans sommarställe utanför Strömstad. Detta har blivit en väldigt uppskattad tradition, där syskonen Otis, Obelix och Ojzan tränar lydnad och hussar och mattar frossar i skaldjur på kvällen. Mycket trevligt!

Obelix: Malin och Obelix har vi träffat vid flera tillfällen under året. Även om det blir några mil för matten så hoppas vi att ni fortsätter komma med på våra släktträningar. Malin beskriver Obelix år:
I år har matten har tagit sitt förnuft till fånga och förstått att killen tycker räddning är S-U-P-E-R-K-U-L!! Så det har blivit en del räddningsträning under året tillsammans med ett riesengäng i väst Sverige. Bara för matten att ge upp och köra de 25 milen ner till Göteborgsområdet. Matten trodde f.ö. att hennes räddningskarriär var avslutad för många år sen. Jättekul att ha återupptagit detta! Lägerhund har han också varit med räddnings- och lydnadsträning på Bardlandsläger, RiV-läger, Riesenläger och O-kullsträff på västkusten hos broder Otto. Vi hade en picardkull i slutet av sommaren och behöll en tik, så Obelix har fått en lillasyster. Vi antog att Obelix skulle bli en bra lekfarbror, men hittills har han antagit rollen som sur-farbror: "kom-inte-närmare-äckliga-valp".

Otis: Denna glada grabb har vart inneboend här några gånger under året, han är väldigt artig mot flickorna och lätt att ha här. Otis har skrivit ett långt mejl till mig:
Vi startade nya året med att långsamt öva oss på svåra moment som fjärrdirigering, jo då vi har gjort det förr, men inte på så långt avstånd som 10 m. Fatta hur långt bort matten står!!! Jag tycker det är alldeles för långt så jag försöker smyga lite närmre hehe. Man får inte smyga närmare och man måste sätta sig bakåt liksom. Hur svårt som helst suck.
Jag skulle också lära mig att nosa fram rätt pinne bland 6 andra pinnar. Det var ingen konst men sen skulle jag bära den till matten och jag fick inte tugga på den. HALLÅ mitt liv består av att tugga.
Nåja matten beställde en låda av snälla Anders och i den satte hon glasburkar med pinnar i. Jag sniffade och fick karamell när jag frysmarkerade vid rätt. Sen blandade hon min pinne med vedträn och massa olika saker men mig lurade hon inte. Jag hittade allt min pinne.
Fram på vårkanten åkte jag och Matten till Malin och brorsan Obelix en helg och tränade och umgicks. Hur trevligt som helst, jag fick lära mig nya saker och matten fick tuffa uppgifter av
Malin. Jag tycker det är bra, ska väl inte bara vara jag som får det svårt??
Som vanligt åkte vi till Blekinge på påsk där vi körde skogssök i vårsolen.
Enda kruxet är att man inte får springa som man vill när man kör skogssök. Människorna pratar om att man ska springa raka skick?? Kan jag väl men jag kan ju springa rakt även om det är 300 m liksom. Hur svårt kan det vara?
Tredje dagen på lägret påstod matten att jag glömt ta med mig hjärnan och öronen ut i skogen. Hur taskigt är inte det då att säga nått sånt om mig. Visst jag kanske var lite trött, visst jag kanske inte lyssnade helt på henne men snälla!! Det är väl ändå hennes sak att se till att alla saker inklusive min hjärna o mina öron kommer med. Prata om att frånsäga sig sitt ansvar, morrr.
Kan meddela att sista dagen fick matten åka tillbaka till vandrarhemmet för då hade hon glömt mina bollar. Vem är glömsk nu då?? Jag bara frågar.
Vi var på vårläger i Vårgårda på Valborg. Det var roligt, då fick jag träna räddning som jag älskar mer än något annat. Men denna gången fick de för sig att testa mig. De lade tre figgar på samma ställe och sen ville de se om jag kunde tala om detta för matten att det fanns fler kvar när jag plockat fram den första. Alltså det kunde jag gjort om hon bara bad mig men hon ville att jag skulle ta det beslutet själv. DET VILLE INTE JAG!!! Jag mår inte bra av att ta sådana stora beslut själv. Jag blir orolig och stressad av sånt. Matten försökte ett par gånger men tillslut fick jag säga till henne på skarpen genom att hoppa upp mot henne och bita henne i armen och skälla på henne. Min matte blev inte arg på mig när jag gjorde så. Hon sa till våra kompisar att jag inte mådde bra av att fatta beslut själv. Så vi gjorde om övningen och när jag kom tillbaka med första figgen så klappade matte mig och sa SÖK en gång till. Då gick jag så klart direkt tillbaka och berättade för henne att det fanns fler personer kvar. Matten berömde mig och jag fick min fina gula boll.
Matten sa till sina kompisar att jag mår bäst av när jag kan lita på att hon styr upp saker och ting i mitt liv. Hon vet hur jag vill ha det!!! Trygghet, Samarbete och så får hon bestämma lite ibland också ;-)
Våren fortsatte med en del räddningsträning varvat med lydnadsträning. Nöta nöta nöta  på dessa svåra moment.
Vi avverkade ett kennelläger i Vårgårda och såklart Riesenlägret i Kopparbo. En vecka med bara räddningsträning. Jag fick tom vara med på uppvisningen i år. Häftigt, de gömde en tjej i en soptunna men mig lurade de inte fast jag lurade dem så jag snodde bollen från tjejen innan jag skällde hahahaha där fick dom.
Vi avslutade sommaren på bästa sätt, en helg hos brorsan Otto i Strömstad. Vi är så tacksamma jag och matten att vi får komma dit och träffa några av mina syskon. Lika trevligt varje gång, vi hoppas vi får komma även till sommaren.
Tillslut var det då dags för oss att göra debut i lydnadsklass 3. Vi skulle tävla i Trollhättan och tro det eller ej men min matte var inte så nervös som hon brukar vara.
Först var det ju Sitt i grupp. Jag satt i mitten, det satt en labrador på ena sidan och en schäfer på andra sidan. Labben skällde oavbrutet så jag nästan blev lomhörd. Suck.
Sen var det platsliggning och min matte gick och gömde sig med de andra mattarna. Tror ni inte att labben skällde nu med. Men jag låg snällt och stilla ändå. Domaren sa att jag varit jätteduktig.
Sen startade själva programmet och jag slog till med en 9 på fria följet. Publiken jublade och klappade händer och jag blev så mallig. Sen fick jag en 10 på sättande under gång. Sen var det dags för inkallning med ställande. Här vet inte jag riktigt men jag tror att matten var lite för långt borta och tänk på att jag blivit lomhörd på platsen så jag hörde faktiskt inte att matten vrålade STÅÅÅÅ för kung och fosterland. Jag sprang till henne som jag hade eld i baken och inte fick jag stopp när jag kom fram så jag ramlade ut i skogen. Där blev det som tur var stopp och jag skakade av mig lite och satte mig fot. Publiken skrattade och applåderade. Matten skrattade och snyggade till mig lite för jag hade löv och kvistar med mig i ansiktet från vurpan. Hmm jag fick en 0 här. Borde ju varit stilpoäng tänker jag men men...
Jag satte Rutan med en 10 och sen bara det ramlade in poäng, 9 på hopp/apport  8 på metallapporteringen och sen blev jag trött, så jag glömde att jag skulle ta med pinnen hela vägen in till matten på vittringen. Men jag tog rätt pinne så matte var glad ändå.Fjärren till sist en 7, jag tyckte matten var liiite långt bort så jag hasade mig försiktig framåt...
Vi fick en 7a på helheten då jag slarvade lite mellan momenten men oj oj oj vad trött jag var när jag var färdig. Vi sprang av planen upp till vår röda väska med den gula bollen och sen fick jag leka och kasta gräs som belöning.
Domaren sa till matte att hon skulle vara stolt över mig som kämpat så och att det var en fröjd och se oss för jag alltid är en så glad hund.
Kom fram andra människor till oss när jag kastade gräs och berömde mig och sa att det var roligt att se en så glad och framåt Riesen på lydnadsplanen. Gissa om vi var stolta jag o matte över mig hehehe.Nu kunde man ju trott då att detta skulle hålla i sig men nää. Nästa tävling en månad efter var jag helt virrig på. Jag var totalt ur fas den dagen och lagom till platsliggningen så for jag upp och började bita matte i armen. Hon blev jättearg på mig och gick med mig till bilen. Eller rättare sagt så hängde jag typ på hennes rygg och bet i henne. Oj oj oj va besviken hon var på mig. Men sen sa hon att jag troligen inte mådde bra den dagen.Efter det så tappade matten sugen och självförtroendet vad gällde tävling så nu har vi haft paus i vinter och det behövde vi båda två tror jag.
Vi kommer igen 2015 då ska vi fixa detta det känner jag på mig.
Nu lämnar jag över till matten lite:
Ja som vanligt så bjuder ju detta älskade Skägg på både skratt och gråt men mest skratt helt klart.
Vi tar nya tag nu så fort vintern ger sig och våren tittar fram så ska vi allt få till ett 1a pris i klass 3. Momenten kan han det är ”bara” att få allt att klaffa på samma gång men jag hoppas att vintervilan varvat med lite räddningsträning kan hjälpa oss med detta.
Kan återigen konstatera att jag är oerhört lyckligt lottad som fått denna underbara hund med sitt stora hjärta av guld.
Inte nog med det, vi har ju fått så många nya goa härliga träningskompisar som vi verkligen längtar efter när det dröjt för länge mellan träffarna. Tack alla för ett givande lärorikt och otroligt ROLIGT 2014

Ojzan: Fortfarande pigg och glad som en unghund. Räddningsträning är nog det roligaste hon vet. I somras på riesenägret var hon utlånad till Katarina som har sonen Texas medans vi körde rapport med Fräcka. Ojzan fick vara med henne på räddningen och gick som en klocka med sin nya förare, de gjorde ett mycket bra jobb ihop. Sista dagen var övningen upplagd som en tävling. Ojzan fick dela första platsen med brodern Obelix och sonen Texas. Det händer även att hon är med på rapporten när vi tränar med Fräcka. Hon är för det mesta med på noterna i allt vi hittar på och en högt älskad hund.

P-kullen: P som i prinsar och prinsessa! Så naturligtvis kallas denna kull den kungliga kullen! I maj 2010 föddes nämligen 9 små prinsar och en liten prinsessa. 1 hane är borta.

Prinsessan Pippi: Ni kunde läsa om henne i Majas avsnitt.

Prins Felix: I vårs blev Felix och Giesela certifierade som räddningshunds ekipage. Vet hur otroligt mycket tid och träning ni lagt för att bli klara. Hurra vad bra ni är! Giesela berättar om sitt och Felix år:
Ja, jag säger det igen – vilken fantastik hund vi har. Ett år går så fort och det finns så mycket man vill göra med sin hund men så måste man fokusera och prioritera för att det ska bli bra/kännas bra och framför allt ha kul tillsammans! Det har vi med vår Felix.  Han älskar att bara ligga och mysa i soffan, framför allt med sin husse, det brukar alltid löna sig att stirra ut och putta med sitt ena framben mot husses kropp för att få som han vill – dvs mycket kli på kroppen, mysigast är det bakom öronen… Jag tror att många känner igen det. Mest är det jag som tränar, promenerar, lägger upp olika träningsformer m.m. I maj månad 2014 gick jag och Felix upp och gjorde vårt slutprov i Räddningen. Det kändes så fantastiskt skönt att klara av denna stora del i vår utbildning med alla delprov, tester, prov och även utbildning för mig. Felix kan nu titulera sig Tjänstehund Räddning Nationell. Förutom det har vi även varit på lavinsök i Norge, kul att träffa dessa fantastiska norrmän som är så duktiga med sina hundar och har ett sådant engagemang. Alla dessa helger, kvällar, läger, ute i ur och skur (framför allt i rasmassor), som jag och Felix har varit iväg på och tränat har varit väl värt det och jag skulle utan att tveka göra om det igen. Jag kan berätta hur mycket som helst om mina år med Felix och räddningen, det är verkligen han och jag och vi älskar det och jag tror att det var det Nunne och Lars-Anders visste när vi köpte honom! Så mycket som jag har lärt mig under denna tiden, träffat alla fantastiska människor och deras hundar, lärt mig enormt mycket om min hund och träning, skrattat och mått så bra! Just nu har jag och Felix varit med på läger med Swift-styrkan några gånger efter slutprovet och vårt nästa steg blir att utbilda oss till ett Internationellt räddningshundekipage. Det blir en ännu större utmaning och mer träning och focus men det är så roligt och vi ska se till att även bli ett internationellt Räddningshundekipage. Nu är vi också även med i Hundenheten i Missing People i Sjuhärad så om det skulle behövas kan vi nyttjas med det vi har utbildat oss till och kan. Under året har vi flera gånger mött brorsan Putte som ligger steget före oss i räddningen men vi möts och tränar på samma läger och det är jättekul att träffa Mia och Putte varje gång! Vi tränar och träffar även Maud en hel del som har brorsan Ivar och då är det sök, uppletande och ibland är det bara promenader tillsammans, det är skönt att ”bara vara” ibland också. Det är en fantastisk känsla och trygghet att gå ut med sin hund i den träning och prov som vi ska göra och känna att han är med mig hela vägen, vi gör det tillsammans och jag ser verkligen fram emot vår fortsatta träning och vad vi kommer göra i framtiden. Att ha en hund som tycker att allt vi gör är kul är en lyx! Peter och jag önska alla ett riktigt gott 2015 och vi kommer säkert se många av er under året. Tack Nunne, Lars-Anders, Lena och Anders för att ni är fantastiska och alltid finns där om ni behövs!

Prins Pyro: Här har vi prinsen med drag i! Tycker synd om er som laddat så och sen fick köra under sådana dåliga förhållande som Videlälvsdraget bjöd på. Här kommer Ingalills berättelse:
Årets första tävlingar skulle ju bli det årliga vindelälvsdraget som vi tränat bra för och sett fram emot trots att vintern kom väldigt sent. Istället för 4 dagar skulle årets drag bara bli en 2 dagars tävling pga snöbristen närmare kusten. Vi var laddade ut till tänderna men tyvärr så blev det inte mycket att hurra för i år. Issörja upp under magen på Pyro i stort sett hela sträckan, hade Gillesnoule-Hemfjäll. Men han kämpade på väldigt bra, fick upp farten där det var lite hårdare och sen ner i blötsörjan Hundarna kunde inte springa i sörjan så det hade gått betydligt fortare att åka utan hund. Andra dagen ställde vårt lag in, det hade fryst på och det var långa partier blåis på sträckorna.
Under sommaren tränade vi spår och lydnad och anmälde oss på apell och lydnadstävling i Vilhelmina i slutet på augusti. Helgen innan tävlingen var vi ute på en löprunda efter en skogsbilväg och Pyro racade som vanligt ut och in bland träden. På väg tillbaks upptäckte jag att han var halt. Så tävlingen helgen efter blev inställd för vår del.
Efter några veckor kom vi så till skott och tävlade i lydnads klass I och fick vårt efterlängtade första pris!! Trodde aldrig det skulle gå vägen då svansen vevade så fort han bara sneglade på bruden intill honom på platsliggningen. Och han hann även göra en liten utsvävning mellan 2 moment bara jag släppte fokus en liten microsekund. Men han är världens underbaraste goaste buse! ;)
Grattis till första priset på lydnaden. Vi önskar er lycka till i fortsättningen!

Prins Paavo: Här kommer en hälsning från Kaisa och prinsen som flyttade till Finland:
Året startted med skitur til Lappland. Superfint! Fikk også kuttsår i foten. Äshj.
Vintersesongen blev kort og vi kunne ikke ski så mye som vi venttet. Ellers lenge venttet ipo trening startted efter vinterpausen. Vi har lärt masse og utviklet også en del. I sommerperioden vi trent masse, ipo spor, lydnad, vanlig skogspor, momentter til allmen test og sök.  Vi deltog også til figurant spring og sommer lägret som er en 'event of the year' för alle som trener ipo :D
Paavo er mest kjent her av hans styrkke og spenstighet. Det skönner jeg nu etter at jeg har förtalt at vi har startted med canicross så alle har statted å le hysteriskt. .må si at han har talent til dragsport, men alle som har en Prins vet det.  Ingenting kan stoppe dem:D riktig ekstremsport men hvem vil ikke ha litt spenning i livet sitt.
Sommerferien vi brukte til å titte litt Öst-Finlands björn markkene i Hossa og Lieksa. En fin ferie med beste turkompis
.og ingen björn, eller vi så dem bare ikke. Året närmet sin slutt og Paavo mistet sin storebror Perttu. Efter at han blev alene blev han litt förvirret men nu har han blitt litt mer lekfull. Han har blitt et stor gutt, voksen. Vi kan ikke ventte neste årets utmaninger i ipo, sök, canicross og agility som vi skal pröve litt også!
Låter som om ni har ett fullspäckat program, så vi önskar er lycka till med allt!

Prins Pohlman: Fredrik och Pohlman startar året med tävling på Moradraget. På vårkanten blir det debut för husse som brukshundförare! Start i högre klass spår, både husse och hund sköter sig utmärkt. Det blir klassvinst och uppflyttning till elitklass!  Under året har de även startat igång sökträningen med Pohlman o det har gått bra. Fredrik o Pohlman har startat några lägresök men tyvärr inget uppflytt. I oktober blir det guldmedalj för Fredrik och Pohlman då de vinner rasmästerskap i barmarksdrag, linlöpning. Så se upp för Fredrik och Pohlman på tävlingsbanorna framöver, de är sannerligen på G!

Prins Putte: Inte lätt för Mia att kortfattat summera Puttes år som gått. Vi som följer dem på FB har kunnat läsa massor om deras spännande resa till Florida. Här kommer Mias berättelse:
Puttes och mitt år 2014 startade på bästa sätt. Efter att varit företagare hela Puttes liv så var förtaget nu sålt och vi förberedde oss för en ny period i livet. Den skulle få starta den 2:dra mars med att åka till Florida för att slöa och bada i värmen men det föll sig så att vi också där gick en kurs i HRD-W( Human Remain Draft)= kadaversök. Då mitt mål för 2014, var inställt på att gå sjöräddningskursen med Putte så vet jag att det för dessa hundar är en stor fördel om de även markerar döda människor.
Det visade sig att Putte fick, för att han är tjänstehund flyga utan kostnad med Norweigan, och han fick åka i cabin. Jag hade inte tagit med honom om han skulle åka i lastutrymmet men nu öppnades denna möjlighet och jag var överlycklig. Kravet för att få flyga var att han skulle vara tjänstehund och att vi skulle på utbildning, och på den vägen fann vi då denna kurs i HRD-Waterserch.
Vår resa, kursen och de förberedelser vi gjorde skulle fylla nästan en hel bok, men kort sagt så gick allt strålande, resan på ca 15 tim fick han ligga bredvid mig och hela resan klarade han utan problem. Väl i Key West där vi var större delen av tiden gjorde han succé. Vi hade mellan 3-6 tillfällen vid varje!! promenad där folk lovordade denna vackra hund, - "and I Love that he has his tail" hörde vi ofta. Vid flera tillfällen stannade bilar och folk kom ut och talade och klappade, ni förstår hur mallig jag var?! Vi badade tillsammans i havet och hade en fantastisk tid.
Efter två veckor gav vi oss ensamma av rätt upp i alligatorland där vår kurs var. Putte visade sig vara en naturbegåvning vad gäller kadaversök, det var på vippen att vi klarade deras test enl NASAR. Vi fick massor av tips och trix att ta med hem.
Väl hemma så prövades vi för sjöräddningskursen och blev antagna och mycket träning har gått för detta under året. Putte har i kursen klarat alla delprov på bästa sätt. Tyvärr så blev vi mer eller mindre tvungna att sluta kursen, detta efter att jag kritiserat kursledningen bl.a för att jag inte fick visa Putte på slutprovet i november. Jag tyckte jag visste vad jag talade om efter att ha jobbat med sjöräddningshund i mer än 10år, men jag hade blivit obekväm, och det jag behövde göra/bevisa för att få fortsätta var helt orimligt för mig. Vi är mycket ledsna för det både Putte o jag.
Under våren lyckades vi till sist fixa ett första pris i lydnadsklass I, tror att det var 8:de försöket. Men skam den som ger sig.
Vi gjorde ett försök i klass II på Riesenlägret men det höll inte för ett första pris.
Inför 2015
så kämpar vi på med räddningsträningen och hoppas få gå upp på MRT under hösten. På Riesen SM är tanken att vi ställer upp i lägresök och lydnads II, vi får se om vi ses där?!

Prins Ivar: Denne prins lever ett mycket aktivt liv i hop med Maud på bästkusten. De tränas för fullt, både sök, rapport och lydnad. Hade önskat jag hade hälften av Mauds energi! Kanske kommer när man blir pensionär ;-) Här följer Mauds rapport:
Detta år har en hel del fallit på plats plus att det även varit turbulent!! Vi börjar med turbulensen. I maj kom ett litet bitskt yrväder till oss på Hönö. Ivar och jag har flera gånger undrat varför det blev så. Har inget bra svar. Iaf har Ivar mognat väldigt mycket under det här året. Han har fått ta stort ansvar på våra promenader då jag har haft händerna fulla. Han håller sig i närheten och har full koll. När fröken Svea börjar bråka med mig kommer han som ett skott och ställer sig emellan oss. Jagar bort henne eller hittar på något så att hon kommer på andra tankar tex startar ett race eller hittar en stor pinne som det blir dragkamp med. Det är helt fantastiskt att se hur han jobbar denne lille ansvarslöse krabat som agerat först och aldrig tänkt efter!! Nu har saker och ting lugnat ner sig. Han har också klarat av två löpperioder jättebra. Bara litet vimsig mot slutet.
Tränings- och tävlingsmässigt har vi också gått litet framåt. Ivar kan nu för tiden ligga still utan att nosa. Det ligger en del jobb bakom detta plus mognad. Vi har lyckats ta oss upp till Lkl. 3 och GK i lägre sök. Han har en härlig attityd när han tävlar och har fått en hel del kommentarer (positiva) om detta. Fortfarande litet för tänd och tjuvstartar och slarvar emellanåt. Lyckades även få ett 3:e pris i lydnadstrean. Flera höga poäng men också flera nollor. Full pott i gruppmomenten dock! Nu tränar vi vidare vilket Ivar alltid tycker är toppen!
Prins Ivar har så mycket som jag gillar: mycket motor och egen vilja samt är kelig och lugn inne. Han är också en riktig lägerhund. Gillar läget direkt. Mao Ivar är en underbar individ som ger mig mycket glädje!
Tack Bardlands för ännu en fin hund.

Q-kullen: Föddes 2012 i juli, 7 hanar och 2 tikar. Nu är 7 röntgade, 6 med HD A, 1 HD B armbågar på dessa UA.

Q’Iben: Har fått många glada mejl från Lars och Lise och deras lilla prinsessa under året. Här kommer en rapport från dem:
Det har vært et spennende , aktivt,herlig , artig, lærerikt og fint år for både 2 og 4 beinte. Iben er en utrolig fin hund som går godt sammen med mennesker og dyr og hun er virkelig snill som dagen er lang. I lek med hunder vil hun gjerne styre leken og rydde opp om det er noen som ikke stemmer i flokken. Hjemme skal hun helst ligge i fanget og kose med oss og de 3 kattene hun deler tak med😀
Vi er fortsatt med i konkurransegruppa til Oslo Hundeskole avd Østfold og stortrives der. På arbeidsfronten er hun meget dyktig, lærevillig og artig å jobbe med! Lydighet er favoritten til oss alle 3 og i 2014 har hun deltatt i 3 konkurranser og med opprykk til klasse 2, 2 av 3 ganger! Vi velger å holde henne i klasse 1 til hun er trygg i alle konkurranse situasjoner.  Altså: ute, inne, gress, sand o.s.v.
Vi er også med å miljøtrener i bybildet med hund og eier som er utrygge og det er godt å se hvordan Iben viser/ lærer bort til utrygge hunder! De får en bedring av å være med oss og det er vi så glade for.
Ellers er vi mye ute i friluft og turene er både hyppige og ofte med godt selskap av andre hunder og folk. Vi passer ofte hunder vi kjenner her hjemme, og Iben har et stort Riesenhjerte! Hun tar imot. Ellers er hun veldig sporglad og feltsøk- glad , så det får hun endel av. Videre har vi startet litt ipo trening med en gruppe her i Sarpsborg et par dager i uken men dette er helt på nybegynnerstadiet. Spennende er det iallfall!
Målet vårt fremover nå, er å bygge videre på alt det positive vi har lært i 2014

Qryss: Texas som han kallas är lika vänlig som han är glad. Han älskar att träna både spår, sök och lydnad. Matte Katarina har gått flera spårkurser på Herrljunga BK med honom, även lydnadskurs. Händer också att det blir en sväng till Vänersborg för lite lydnadsträning ihop med Sarah och morbror Otis.  Husse Pelle tycker söket är roligast och framför allt då räddningssök. Vi brukar träffas då och då ihop med övriga släktingar för träning och trevlig samvaro. I somras var det premiär för dem på riesenägret och jag tror bestämt att de återkommer till sommaren.

Qubik: Mera känd som Morris, han är en otroligt lugn och sansad kille. Han är med på det mesta som familjen hittar på. I somras var hela familjen på riesenlägret, där tränade Sara och Morris räddning. På lägret gjordes exteriörbeskrivning med godkänt resultat. Sara och Morris har startat i lydnadsettan, inget förstapris än, men jag är övertygad om att det kommer. Över nyårshelgen var han inneboende här hos oss ihop med Otis. Alla hundar skötte sig exemplariskt. På nyårsafton var han med oss ute hos Lasse och Lotta och fick köra lite skogssök, då matte och husse firade nyår i Göteborg.

Quigley: Här kommer en rapport från husse Stefan: Quigley han har mognat en hel del senaste tiden. Han börjar ta för sig litet mera och accepterar inte "skit'" från någon längre. Ett annat tecken på detta är, att han inte
längre verkar bry sig, om det är mörkt ute. Han drar ofta iväg i full
spruta efter något, som rör sig inom hans revir, som tyvärr har blivit litet
för stort, för att jag skall gilla det. Å andra sidan är han fortfarande
väldigt lydig, och vänder om direkt när jag säger till, men är han för långt
bort, så blir det ju problem, även om det fortfarande bara verkar, som om
han jagar bort främmande djur och släpper dem, när de är utanför hans
område, men helt säker kan jag ju inte vara, men det verkar så. Han har en
liten lampa i sitt halsband, som jag tänder, innan han släpps ut i mörkret,
Och den fungerar otroligt bra och syns på hundratals meters avstånd. När vi
kopplar av på porschen, så finns det inget, som undgår hans uppmärksamhet,
Vilket han alltid talar om för mig och får beröm för. Själv har jag börjat
att träna på allvar, så till våren så kanske jag kan börja jobba litet mer
aktivt med Quigley, vilket jag saknat otroligt mycket. Han gillar att jobba,
göra saker, hämta olika föremål och bära sopor osv. Det, som han saknar, är
att ta i ordentligt med sina käftar. Han verkar försiktig på nått vis, men
Vi jobbar på detta. Detta är ju egentligen inte ett problem, men då han
skall bära något tungt, så är det ju en fördel, om han greppar rejält från
början i stället för att hela tiden pröva att få ett bättre grepp, Han skiljer sig betydligt från mina övriga hundar på många olika sätt, samtidigt som han uppvisar likheter med dem alla, under alla omständigheter en helt annorlunda hund än vad jag är van vid. Missförstå mig nu rätt jag skulle inte vilja byta ut honom mot nått i världen, men han fungerar helt annorlunda, så jag måste tänka om i nästan alla inlärningsfaser, vilket ibland är litet frustrerande,
samtidigt som han uppvisar en vilja att lära, jobba och göra saker, som
Överstiger det mesta. Kan det ha med mig att göra, man kanske blivit för
gammal, men sen när resultatet är uppnått, så sitter det där. Han är
verkligen unik min "lille" underbare "skit", och jag älskar honom över allt
På jorden. Något måste jag ju gjort bra, för när vi var hos Terje & Inger
Östlie i Norge förra året på spårkurs, så sa Inger, att hon aldrig tidigare
sett en så bra kontakt mellan mig och min hund, vilket förvånade mig en hel
del, då jag genom åren varit där med både Hubbe, Fröding och Drum. Han växer fortfaranade, men det är nog bara massan, som Han lägger på sig. Han pendlar nu mellan 43 och 44 kg, vilket egentligen inte är så mycket för hans storlek. Han älskar att springa, jaga över fält och dra riesenrundor i högsta fart. Quigley kör långrundor så snabbt han kan om och om igen. Han är inte, vad jag kallar en cool hund, som Hubbe eller Fröding, men har besitter ett sorts inre lugn och kan koppla av när som helst, om Jag så fodrar detta. Hans platsliggning har också ökat markant, han kan ligga kvar upp till en kvart, när jag går därifrån för att göra nått annat. Har testat detta ett flertal ggr men inte på en appellplan tillsammans med andra jyckar, det har liksom aldrig blivit tillfälle till detta, tyvärr. Jag har fortfarande ingen aning om, hur pass starkt hans psyke är, men jag har en känsla av, att det finns betydligt mer i honom, än vad han hittills visat För mig. Quigley är en stor härlig lufs och min allra bäste vän. Han kommer snart att få tillbringa två veckor på pensionat, då Neta och jag sticker utomlands, men han har det alltid bra hos Nettan och trivs där, men det är också det svåraste för mig, då jag saknar honom hela tiden, när jag är borta.

Qurax: Lystrar till namnet Egon. Han och husse Anders har under året daltagit på en hel del dragtävlingar. Och duktiga är de. Bla vinner de
rasmästerskapet,(cykel) på barmarksdrag. På SM för draghundar vinner de sin klass. Grattis till guldet! Egon berättar:
 
Här kommer en återblick av mitt liv under året som gått. I mitt tycke så har jag vuxit upp till en stilig, muskulös och trevlig riesenhane, med en egen vilja. Mamma Ojzan och pappa Emil kan vara stolta över mig. Jag har mycket energi, lekfullhet och envishet i min kropp. Tycker ibland att händelser och obekanta människor kan verkar skrämmande till en början, men jag har blivit allt modigare.
Mina dagar och veckor har fyllts av olika saker. Har gått på lydnadskurs, Matte kallade det så. Fick träffa många olika hundar. Tikarna luktade så gott. Ja, det var så mycket dofter att jag blev snurrig. Men fick anstränga mig lite då och då, vill ju ha beröm och korv, min favorit. Det är klart att det var roligt också, speciellt den där banan med olika skyltar, jag kunde allt!
Jag springer en hel del. Med Husse så springer jag i full fart och han har en cykel bakom, ibland kollar jag så att han hänger med. Vi har varit och tävlat på olika barmarksdrag tävlingar. Här är det fullt med hundar. Alla pratar mycket, mycket. Jag blir ivrig och vill springa med en gång. Men först ska man ligga stilla och vänta och sen piper det, sen räknar man 5-1 då kör jag. Äntligen! När Husse ropar höger och vänster så tar jag i ännu mer, tar alltid genaste vägen. Jag kan titulera mig SM- mästare i barmarksdrag 2014 för B- hundar.
Med Matte så lunkar vi fram i skogen. Hon säger att vi springer. Vi har trevligt ihop, och möter en del hundar, men Matte är oftast roligare.
Ibland händer det att människor gömmer sig och jag ska hitta dem. Det är toppen! Har kommit på att om jag skäller när jag hittat en figge så blir alla så glada och jag får korv! Känns lite jobbigt att skälla men jag vågar mer och mer. Vi leker detta hemma en del. Ibland får jag till och med bollen. Den tar man inte ifrån mig sen! Kanske byta till nåt gott, om jag har lust.
Jag får väl erkänna att jag är busig och får jag ingen uppmärksamhet så tar jag mig den. Vet liksom vad som får fart på familjen. He he.
Vi brukar leka inne ibland. Då kommer godiset fram. De säger sitt, ligg, stå, fot, pang, tack, snurra, åtta, high five mm… då gör jag olika saker med kroppen och familjen blir glad och jag blir glad! Sen myser vi i soffan.
Nu känner jag att tröttheten kommer, undrar om jag ska ta soffan eller mitt nya favoritställe, lillmattes säng. Ska bara ta en sväng förbi det goda rummet. Tyckte precis att det prasslade till och det vill jag inte missa. Mat är gott.

Qlan: Kallas för Zeus, i sitt mejl till mig skriver han: Oj har det gått ett helt år sedan jag fick skriva sist. Men det är klart det är ju inte jag som skriver, utan husse. Han tror att det han skriver är vad jag tycker och det är väl lika bra att han får tror det. Annars blir han precis lika sur och arg, som när jag bara hälsar på en kompis när vi tränar platsliggande. Han pratar ju med en massa människor hela tiden, så jag tycker att även jag ska få prata lite med mina vänner. Men jag har lovat husse att sköta mig på apellplan i fortsättningen. Men jag gör ju som man gör i mitt kompani, lovar inget bestämt alltså.
Under 2014 har det inte hänt så mycket. Jo kanske ändå. Husse och Matte har bråkat en del och nu har jag och Isak flyttat till en egen lägenhet. Tur att fegisen Isak fick följa med. Han skulle bo kvar hos matte. Från början, men han hittade på en massa bus så det funkade inte alls. Jag blev jätte glad. Nu bor han hos oss och jag har en kompis igen. Men det är klart, han är ingen Risen.... Husse har berättat för oss att vi snart skall flytta igen. Då skall vi bo nere vid sjön och får mängder av nya promenadvägar att undersöka. Husse säger att det ska bli innan jul, men man vet ju inte riktigt. Husse åker ju till Gurkstaden en hel del och så pratar han väldigt mycket med xx(lovade att inte säga något). Hon har två killar. F gillar jag för vi är kompisar och busar en hel del med oss. Men J är rädd för mig säger husse. Jag har ju bara talat om för honom att han skall gå långa promenader med mig och Isak. Det räcker inte med en runda runt kvarteret. Men det är klart 15km var lite mycket som premiär runda. När han ville gå hem, så är det ju bara att skälla lite, hoppa och bita i kopplet så fick jag bestämma. Vi får väl se hur det blir i framtiden. Tror att Xx kommer flyttande hit så småningom. Men det kan ju ta några år, kanske. Den som lever får se, vad som händer. 2015 ska bli ett bättre år. Den bästa tiden är ju framför oss säger husse. På gjensyn! Zeus via min Husse.

Qiwa: Jag har haft kontakt med Josefin många gånger under året och varit riktigt ledsen för deras skull, de har haft ett otroligt tufft år. Men senaste rapporten gör mig glad! Nu mår Qiwa äntligen bra. Josefin berättar:
Det började med att hon hade ett jobbigt löp under våren som aldrig verkade vilja ta slut. Hennes två löp innan var jobbiga för henne också. Personlighetsförändringen kom redan ca tre v innan löpet satte igång. Trots mycket stimulans både mentalt och fysiskt rymde hon ideligen så fort hon fick chansen. Även om jag band fast henne kort stund för att slippa stänga in henne när jag skulle göra något som tog min fokus från henne bet hon sönder repet och så var det med det. Sedan när löpet väl var i full gång blev hon trött och hängig och hade nog rätt ont. Pälsen blev dassig och hon fällde ur sig tills hon nästan blev naken på vissa ställen. Förrymda hanhundar från bygden runtikring började dyka upp i trädgården. Uppenbarligen fullkomligt sprutade det hormondoft om Qiwa så jag vågade inte ha henne okopplad ute nästan alls under många många veckor. Detta är en hund som annars är van vid att vara lös nästan jämt då vi har långt till närmaste granne. Veterinären rekommenderade kastrering då hon hade så jobbiga löp och ändå inte skulle användas i avel. Det fick bli så. Ett beslut vi är jätteglada för att vi tog. Nu har vi vår glada pigga Qiwa tillbaks på heltid som är okopplad för jämnan! Grannarna berömmer henne för hur duktig hon är på att inte smita eller dra ut på strövtåg mer. Eftersom Qiwa var så kass i pälsen under lång tid drog vi igång en allergiutredning på henne under sommaren. Allergiutredningar tar väldigt långtid. Det konstaterades att

Hon tyvärr var kvalsterallergisk samt allergisk emot fisk. Maten hon åt gjorde henne dålig eftersom det fanns fiskolja i den. Det tog lång tid att lista ut att hon var just fiskallergisk eftersom man måste ge specialmat i 8 v innan man kan testa en foderkomponent i taget för att se om det blir en eventuell reaktion av den. Sedan 8 v igen på specialmat osv till man hittar något som hunden kan äta utan att få problem. Under denna process blev Qiwa så dålig att hon fick en rejäl hudinfektion som tillslut behandlades med antibiotika efter att vi blivit remitterade till Helsingborgs djursjukhus med hunden. Hon var så dålig då att jag nästan trodde att det var kört för henne. Men hon blev bra och mår nu äntligen toppen igen!
Qiwar är en mycket finurlig liten tjej. Hon älskar sina kastleksaker högt. Det tar inte många minuter ute innan hon trycker upp en boll i händerna på en när vi är ute. Det är ju kul att hon tycker den leken är så rolig, men det kan bli lite tröttsamt i längden om man samtidigt försöker göra något annat. I stallet har hon t ex kommit på att om hon lägger bollen mitt i skräphögen som jag håller på att sopa ihop måste jag förr eller senare flytta på hennes boll och slänga iväg den. "Förbaskade hundskräp, ta bort fin boll", säger jag till henne varje gång och försöker se sträng ut. Men det hjälper föga. Hon har listat ut ett sätt att vinna över mig och tycker bara att det extra kul att vänta ut mig tills jag måste flytta den där roliga bollen.
Jag skulle heller aldrig ha lärt henne att lägga leksaker i lådor. Varje gång jag fyller på hästarnas vattenhinkar plumsar hon ner en boll i hinken så att jag måste stoppa ner hela armen i hinken och ta upp den. Där kan den ju inte ligga. Samma sak när jag väger upp hö. Rätt vad det är ligger en eller två bollar i höpåsen och Qiwa står brevid och viftar på svansen.
Jaja, har man skaffat sig en riesen så får man väl skylla sig själv om man blir överlistad ibland.

Quling: Som kallades Foppa i valplådan fick behålla sitt valpnamn när han flyttade till Markus o Rebecca på östkusten. Markus berättar:
Året med Foppa har gått riktigt bra, han har vuxit o börjat bli en rejäl i storlek! Vi har kört lite sök o Spår med honom under året och han är riktigt duktig! Det är bara Husse o Matte som skulle lägga mer tid till träning! Har cyklat en hel del med Foppa och det har gått riktigt bra, några omkull körningar och ett läkarbesök för mig pga en katt som korsade vår väg! Det enda som han har svårt med är att gå i koppel! och han blir rena vargen om man ska klippa klorna på honom! Han har annars hängt med oss på det mesta som vi har gjort! En riktig go allroundhund!

Formulärets nederkantR-kullen: Vår senaste kull och därmed den sista att rapportera om. 7 valpar 5+2 föddes 22 maj, några dagar innan vårt kennel läger gick av stapeln. Med Bardlands Maja var det nu tillfälle att genom Yapyards Dazed And Confused kallad Ludvig få tillbaka de avelslinjer som vi framgångsrikt startade kenneln med. Det vill säga stamtiken Thanja. Till R-kullen blir Thanja FarfarsFarmor, Hon blir även MormorsMormorsMor. Inavelsgraden räknas som 0, vi hoppas att få tillbaka de egenskaper som THANJA hade och förde vidare. Av rapporterna vi fått från R-kullens ägare verkar det som både exteriör och mentalitet blivit som önskat.

Raisa Lina: Lina flyttade till Oslo, hem till Marianne och Trond. Husse berättar: Lina kom til oss, min samboer Marianne og meg, i midten av juli 2014. Vi har hatt riesenchnauzer tidligere, en hann som dessverre døde av kreft i april 2014, og vi har en ni år gammel Bouvies des Flandres (Alfred). Lina har vist seg som en svært trygg og modig frøken – og veldig aktiv. Hun har fra første dag pleid mye omgang med voksne hunder, både hanner og tisper, og hun har følt seg trygg med alle hunder hun har møtt. Lina har alltid godt humør og hun spiser absolutt alt av mat hun blir servert. Det skjer aldri at hun forlater noe uspist. Hun har gått på to kurs på Oslo Hundeskole; såkalt valpekurs og grunnkurs, hvor grunnleggende lydighet er trent. Lina har godt gemytt og liker mye nærhet. Hun kan samtidig være alene, uten at hun er urolig for dette. Allerede fra hun var ca fire måneder har hun vært alene hjemme på dagtid, med etterhvert lengre og lengre dager. Hun er da helt stille og bjeffer ikke, men samtidig litt aktiv. Vi har ikke villet ha henne i bur når hun er hjemme alene, så det har blitt ødelagt noen aviser, blader og noen gjenstander. Løsningen har blitt å rydde unna mest mulig fra stua hun oppholder seg i og det går stadig bedre. Vår forrige riesenschnauzer likte ikke regn, snø eller vind noe særlig. Lina er stikk motsatt; hun trives i ruskevær. Hun liker derimot ikke mye varme innomhus, og når vi er på hytta vår vil hun helst oppholde seg utendørs. Der kan hun være uten at hun er fastbundet; hun går aldri langt fra hytta. Hun er virkelig ei tøff og trygg frøken. Vi från Bardlands önskar er lycka till med den lilla!

Rikki: Här kommer en liten rapport från Anette och Lennart: Rikki lever livet på lander i Bjuv. Trots sin ringa ålder har han koll på "allt" och är alltid på G. Har genomfört en valpkurs och varit på ett riesenläger, vilket var en trevlig och lärorik upplevelse även för matte och husse. Rikki tycker fortfarande, vid 7,5 månaders ålder, att dammsugaren är så rolig att det inte går att dammsuga när han är inomhus. För att sammanfatta: en gladlynt och öppen kille med MYCKET energi och en del attityd som älskar att få uppgifter och att hitta på egna (finns t.ex.inte en jacka med hel hank längre i detta huset).Låter som om ni kommer att få mycket kul ihop, Lycka till!

Ruff: Även för denne kille gick flytten till Norge. Sten-Tore skriver:
Når vi hentet Ruff sov han nesten hele veien hjem til Oppegård, han er glad i å kjøre bil og båten trives han også i. Sommeren gikk rolig for seg i hagen og korte båtturer. Vi er nå medlemmer i 3 hundeklubber som er aktive i bruks og lydighet.
Vi har gått på valpekurs, og trener en dag i uken med hun som holdt
valpekurst. Vi har prøvd oss litt på spor som er nytt for meg.
Vi trener rundering så ofte som mulig, og har trent litt på feltsøk på
tur i skogen. Vi venter på videre gående kurs. Vi var med på klubbens julefeltsøk, det gikk veldig bra.Vi koser oss på mange turer i skogen, han løper løs og kommer med store pinner til meg. Han er aldri langt unna og jeg hører han kommer i god fart. Ruff er utrolig glad i folk og andre dyr, han er der det skjer. Ruff blir nok en god trekkhund, det går aldri fort nok på tur. Han er frisk og rask og veier nå 36,5 kg og er ca 63 cm høy. Jeg gleder meg til mange fine turer og konkurranser i bruks og lydighet.
Vi tackar för rapporten och önskar er all lycka!

Rambo: Här kommer några rader om Rambo från Lisa:
Rambo har blivit skåning. Han är stor till växten men förstår inte det riktigt själv utan kämpar alltjämt med att få plats på en köksstol eller i ett knä. Han är en mycket iakttagande, tålig och väldigt glad pojke som älskar sin familj och alla som klappar honom.  Det bästa han vet är när han får åka en tur på fyrhjulingen. Rambo har gått valpkurs och var en läraktig elev. Låter som en typisk Riesen! Tror att ni kommer att få många roliga stunder ihop!

Rask: Bor också i Norge. Här kommer en liten rapport från Rhian och Bernt: Rask (Imse) har nå passert 30 kg og er 61-62 cm over skuldrene. Vekstkurven har nå heldigvis begynt å flate ut litt. Litt tøff start på livet sammen med oss, da han var 10 uker måtte han opereres for delvis rektalprolaps. Dette på grunn av en stein som ikke ville ut.Rask har gått på valpe-, grunn- og hverdagslydighetskurs sammen med barna på 9 og 11 år. Vi har også gått litt spor med ham. Han er meget oppmerksom og flink når man trener, særlig når godbitene sitter løst... Rask mener flokken skal være samlet. Hvis jentene går ut, eller forsvinner inn i skogen uten at han får bli med, står han å piper. Litt vokterinstinkt har han også, alle som ikke hører hjemme i huset sier han i fra om. Støvsuger, vaskekoster, river, snøskuffe og akebrett er utrolig morsomme, disse skal gjerne jages og lekes med. Lekebitingen er fremdeles morsomt, og han sover fortsatt mye på ryggen .Han skulle gjerne ha hilst på alle andre hunder, små og store, hvis han fikk lov, blir lei seg når vi bare går forbi:) Tackar för rapport och önskar er lycka till med Rask!

R’Sixten: Han har flyttat till Kristina och Henrik och blivit Trollhättebo. Här kommer några rader från husse Henrik:
Sixten havde kun været hos os en uge da Nynne og Lars Anders kom forbi Trollhättan for at vise os hvordan man motiverer hund til at gå spor.
Ude i skoven lagde vi de første baby spor og efter et par forsøg havde Sixten fattet iden, det er blevet til mange spor siden des og i dag er det inget problem for Sixten at gå et 1000 meter langt spor og samtidig finde alle pindene.
Det var en varm sommer og sixten og husse sov i trædgården under åben himmel, hvilke vi begge syntes var gøtt.
10-11 uger gammel kom han en morgen kl. 5:30 springende rund hjørnet af huset og bad husse følge med, da vi kom om på den anden side af huset stod der en tjej tyv i granens trædgård. Dygtig vovse.
Efter et par uger træffer vi Sixtens halvbror Midas (samma pappa) i skoven, de blev beste kompise direkt og har træffats stort set hver helg til gemensam bys och træning, hvilken tyr at hundernes matter och husser ochså ær blivet kompiser.
Sixten har også haft det lidt svært, i oktober fik han vokseværk med medicin, mindre mat og mindre promenader och ingen Midas, dette gik på i 2 måneder.
Sixten er nu frisk och byser igen Med Midas.

Rizzla: Sist ut i rapporten är lilla söta tiken Rizzla:
Jag bor i Tumba med min matte o Orkan .7 tr upp i ett höghus. Jag är en vänlig o snäll tik. Väger 32 kg, bråkar inte med några hundar eller människor, men bus är jag bra på .. Springa i skogen fram o tillbaka upp o ner överallt, springer från Orkan.  Jag tycker att allt är roligt, Tränar i skogen sök, jätteroligt att hitta gubbar i skogen dom försöker lägga sig så klurigt med allt möjligt över sig, men jag hittar dom ..
O lydnad det är roligt, har gått kurs vi gör dom allra första övningar sitt, ligg, inkallning, kampa lika så.

Här avslutar vi 2014 årsrapport, den 18:e i ordningen. Glöm nu inte att rapportera händelser om era vovvar under året, det är kontakter med er som gör vi kan fortsätta med vår årsrapport. Stort tack för alla bidrag!

Planer inför 2015:

Valpar: Ingen kull planeras i år då vi inte har någon lämplig tik för tillfället. Vi väntar på Fräcka som vi tror och hoppas mycket på. Hon och hennes 7 kullsyskon gjorde ett riktigt bra MH i somras och lever än så länge upp till alla förväntningar.

MH: 15 augusti är det dags för MH beskrivning för vår R-kull på Lilla Edets brukshundklubb. Vi kommer i god tid att skicka ut inbjudan och närmare information.

Korning: För Q-kullen planerar vi MT någon gång i augusti. Alla berörda kommer att få info när datum är klart.

Bardlandsläger: Även i år kommer vårt kennel läger att gå av stapeln under Kristihimmelsfärds helgen 13/5-17/5. Lägret startar med samling onsdag kväll, sen blir det träning torsdag-söndag. Mer info om detta kommer längre fram. Lite tråkigt är att lägret krockar med Riesen SM, som är samma helg. Vi har funderingar på att 2016 boka en ”vanlig” helg med träning fredag-söndag, vilket kommer att innebära att de flesta av oss då får ta ledigt fredag för att få en extra träningsdag. Här vill vi gärna höra era åsikter! Så kan vi kanske i fortsättningen åka på både Riesen SM och Bardlandsläger J

Andra läger: Riesen i väst har sitt vårläger på Tånga Hed 7-10 maj. Mer om det kan ni läsa på RIV:s hemsida http://www.riesenivast.se/

Sommaren höjdpunkt för alla riesenälskare är det stora riesenlägret i Kopparbo, vecka 29. Missa inte det!  Mer om det på hittar ni på www.srsk.se

Övrigt: Vi finns på Face Book. Är ni inte redan med i gruppen Bardländarna så hör av er om ni vill gå med i denna grupp. Gruppen är till för alla som har eller har haft en riesenschnauzer från kennel Bardland.

Vi håller också på att jobba med vår hemsida som behöver ett ”face lift”

Kennelvästar, Hurttas lydnadsväst med Bardlandstryck på ryggen kan beställas genom oss. Luvtröjor och T-shirts i flera färger likaså. Ring eller mejla om ni är intresserade.

Till sist önskar vi er alla ett riktigt gott 2015 ihop med era goa hundar!


Riesenkramar från

Lars-Anders, Lena, Nunne och Anders

 Fiffi, Garbo Ojzan och Fräcka


Av öronen att döma är detta en Bardländare på semester!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


 


 


 


 

 

Tillbaka