Bardlandsåret 2015

 

 

Då ger jag mig på att försöka summera Bardlandsåret som gått. Naturligtvis har jag haft god hjälp av både Nunne och Lars-Anders för att minnas tillbaka.
Vi tackar för alla rapporter och fina kort vi fått från er, det är pga dem Bardlandsrapporten lever vidare. Så fortsätt att höra av er och berätta om er vovve,
det är väldigt uppskattat av oss och även från övriga släkten!

Årets första händelse för oss där man träffar en massa riesenfolk brukar bli på hundmässan My Dog. En trevlig upplevelse att få sitta i montern där vi får
representera vår fina ras. Många gamla bekanta dyker upp men också en massa nya människor som vill veta mer om riesen och som går i valptankar.

Kennel Bardlands går nu in på sitt 21:a år och för mig känns det fantastiskt att få ha varit med ända sen stamtiken Thanja var valp, för att senare fått lära
känna (nästan) alla fantastiska hundar och alla dessa trevliga mattar och hussar. Känns i det stora hela som om vi har god kontakt med de flesta.
Detta gäller väl inte bara Bardländare, jag tror att riesenfolket generellt är ett otroligt socialt släkte. Märks väldigt tydligt på alla våra sammankomster.

För att återgå till 2015 och vad som har hänt under året, för som vanligt finns det massa kul att rapportera, men också sorgliga avsnitt där några av våra
valpköpare fått ta farväl av sina trogna kamrater.

2015, när vi firar 20 års jubileum ser Jiddra till att sätta extra guldkant på det här året. Underbara kloka Jiddra! Blev så glad när husse Rikard ringde och
berättade att SKK och Agria utsett henne till 2015 års Bragdhund. Det var med pompa och ståt hon fick ta emot det priset!

Vår yngsta kull R-kullen, var i våras ute på MH banan på Lilla Edets brukshundklubb alla pojkar var samlade och visade upp en riktigt trevlig sida.
De båda tikarna i kullen har vid senare tillfälle genomfört MH. Så hela R-kullen har nu känd mental status och samtliga 7 är friröntgade. Känns riktigt
bra att vi fortsätter med vår fina höftledsstatistik och än så länge bara haft friska höfter, peppar, peppar…..

MT har vi haft för Q-kullen med lite blandat resultat, 5 av 9 deltog. Högsta önskan hade ju varit att alla valpköpare både gjorde MH, MT samt röntgade
sina hundar både fram och bak. Detta har ett stort värde för oss uppfödare och för rasen. Oavsett hur det går i tester eller hur hunden beter sig så är det
väldigt betydelsefullt!

Tyvärr blev det inget Bardlandsläger av detta år pga för få anmälningar. Men många av oss Bardländare har träffats ändå på riesenklubbens olika läger och
andra träningar.
Här nedan följer den 19:e Bardlandsrapporten!

 

A,B,C,D och E-kullen: Dessa hundar är himlahundar men lever för alltid kvar i våra hjärtan. En härlig skara som varit med om att skapa historia åt kenneln,
alla på sitt sätt. Många av dessa med fina resultat på test och tävlingsbanorna. Men framför allt så har de varit våra älskade familjemedlemmar, och kommer
alltid att vara med oss i våra hjärtan.

F-kullen: I april är det 15 år sen denna kull föddes. 3 certifierade räddningshundar kom ur denna kull. Figo kvalificerade sig dessutom till SM för räddningshundar
3 gånger! 3 ur kulen har avkommor efter sig, nämligen Ekhöjdens stamtik Fixa som har 2 kullar. Finurliga Freja, 1 kull och Frippe 1 kull.  Alla utom 1 har vandrat
vidare till de sälla jaktmarkerna. Nunne berättar här nedan om henne.

Fedina är nu kennelns äldsta levande hund, den 20 april blir hon 15 år. Återstår att se om hon kan slå sin mamma Adas rekord som blev 15år, 5 månader
och 10 dagar om jag inte minns fel. Jag brukar träffa Fedina när hon hälsar på hos Lars-Anders när hennes familj har semester. Hon och Garbo hälsar
då vänligt på varandra som de old grand ladies de är, för övrigt tar de inte någon stor notis om varandra. Hon är lite stel i kroppen men det hindrar henne
inte att skutta runt som en unghund när hon får syn på något roligt. Vi hoppas att Fedina får vara frisk under 2016 och bli kennelns genom tiderna äldsta hund

Frida, 14 år och två månader gammal fick denna gamla dam flytta till hundhimmeln där hon kanske får vara caddie åt hundarnas sankte Per, vilket hon hade stor
erfarenhet av sedan många år då hon dragit en specialgjord kärra med husses golfbag på golfbanorna.Saknaden blev väldigt stor. Det blev alldeles tomt, som husse
Stig uttryckte sig.För att fylla tomheten med något så har det blivit en Katt.

G-kullen: Denna kull kom till 130 mil från Vårgårda, nämligen i Luleå där Crazys tilltänkte bodde. Det borde vara en av de mest dråpliga parningshistorier i kennelns
historia så här långt. För er som inte läst om denna resa kan jag rekommendera att läsa. Den finns på vår hemsida under övrigt ”En vecka jag sent kommer att glömma”
Det hela gick i alla fal bra och den 28 mars 2002 föddes 5 hanar och 5 tikar. Nu är det endast Garbo som är kvar i livet som för sin ålder är en pigg dam och lever ett
gott liv hemma hos Lars-Anders.

H-kullen: Samma år 4 juni föddes nästa kull, denna gång blev det 5 hanar och 4 tikar. Många här har visat framtassarna på tävlingsbanorna och som tjänstehundar
samt kunnat ses på TV. Både Honey och Hugo kvalificerade sig till SM för räddningshundar 2006 och 2007, där Hugo fick bronsmedalj 2007. Vår berömda
cancersökshund som också kommer ur denna kull har tyvärr lämnat oss i stor sorg och saknad.

Hanna, vårt flaggskepp kan man väl uttrycka sig om denna fantastiska Hund, med tanke på vad hon åstadkommit med sin nos, också internationellt känd i forskarkretsar
lämnade hon jordelivet i våras 13 år gammal, djupt saknad av Husse - Matte och alla oss andra som kände henne. Husse György lämnar nedan själv en redogörelse av
Hannas arbete.

"Mitt intresse för att söka efter möjlig lukt som cancerceller sänder ut väcktes i början av 2000 talet. Två vetenskapliga publikationer var kända en från
England andra från USA. Båda hade sina brister varför forskare i allmänhet viftade bort resultaten, tom hånade de som talade om att cancerceller kan
lukta en lukt som tränade hundar kan identifiera. Då var Hanna 3 år och vi tränade spår och uppletande med varierande resultat men gjorde framsteg.
Efter en tids letande kom jag i kontakt med paret Järverud som åtog sig att lära mig på specialträning parallellt med att vi gemensamt tränar Hanna för
att kunna identifiera lukten av äggstockscancer. Arbetshypotesen var om cancer luktar vi kan lära Hanna att känna igen lukten. Vi använde små
vävnadsbitar efter att Universitetets Etiska Kommitté godkännande programmet. Utbildningen tog ett år varav drygt 3 månader hade vi uppehåll för Hanna
flyttade in hos Nunne och Lars-Anders för att föda L-kullen. Hannas kunskaper testades inför en domare från SKK. Hanna hittade alla 20 cancervävnader
och valde ut de från en blandning med 80 kontroll vävnadsprover därmed visade hon 100% träffsäkerhet.  Det var en mycket hög siffra då tidigare resultat
hamnade runt 50-70%. Dessutom visades vid testerna att Hanna kände igen enbart äggstockscancrar men inte 4 övriga cancertyper som var iblandade bland
kontroller. Detta visade tydligt och första gången i världen att olika cancertyper avsänder olika för cancern specifika dofter. Fyndet gjorde klart att olika
cancrar kan identifieras genom detektion av specifika lukten. Dessa resultat publicerades i USA 2008 och väckte stort intresse bland forskarna. Man började
ta på allvar resultaten som kom fram med hjälp av specialtränade hundar. Inför andra studie tränade jag själv upp Lotti som jag behöll från L-kullen.
I denna studie med ganska komplicerade träningsupplägg för båda hundarna, visade vi att samma lukt som cancerceller utsänder finns även i blodet.
Det var överraskande även för kritikerna inom vetenskapliga världen. Hanna och Lotti var de första hundar på världen som kunde övertygande med
100% träffsäkerhet visa detta. Mig veterligen inte någon annan forskargrupp lyckades med detta hittills. Resultaten publicerades i England i en välrenommerat
vetenskaplig tidskrift. Det tredje projektet byggdes på observationer att trots mycket goda behandlingsresultat efter operation och cellgiftbehandling alltför
många kvinnor får återfall inom några år. Detta var en komplicerad studie men om man kortfattat vi såg följande resultat: Hanna och Lotti undersökte
42 blodprover tagna från patienter som friskförklarades efter noggranna fysikalisk, ultraljud, CT samt blodprover s.k. tumör markör för äggstockscancer.
Både Hanna och Lotti markerade ut 41 av 42 prover som cancer. Detta visar att i princip alla patienter har cirkulerande cancerceller i kroppen trots att de
friskförklarades med hjälp av alla tillgängliga vetenskapliga metoder. Uppföljningen visade att 32 kvinnor av 42 fick återfall och dog inom 5 år. Arbetet
visade med stor säkerhet att diagnostik av cancer lukt med hundar ger en överlägset bättre information om patienternas tillstånd än alla fn tillgängliga
laboratorier undersökningsmetoder. Resultaten publicerades i England 2013. Under gångna åren våra resultat fick stor uppmärksamhet inom vetenskapliga
världen. Fler än 200 publikationer världen över refererar, hänvisar till Hanna och Lottis resultat. Hittills enbart ett fåtal hundar lyckats visa så hög
träffsäkerhet i att hitta cancer som Hanna och Lotti uppvisade. Jag är övertygad att deras med Hanna som pionjär arbete kommer att redda livet på många
kvinnor i framtiden. Baserade på resultat ovan konstruerade jag tillsammans med några forskarkollegor en apparat som kan uppnå 93% träffsäkerhet i att
diagnostisera äggstockscancer. Det är mycket bra men fortfarande sämre än vad Hanna och Lotti kunde visa."

I-kullen: Såg dagens ljus på vår stamtik Thanjas födelsedag den 21 mars 2003. Det blev en stor kraftig hane och en liten svag tik som tyvärr for till hundhimlen redan nästa dag.

Imse-Vimse, Nunne berättar: Om denna hund och hans imponerande meritlista känns det som jag skulle kunna skriva flera sidor. Jag skall dock begränsa mig.
För de som är intresserade av de första otroliga upplevelser som jag hade tillsammans med Imse i valplådan så rekommenderar jag att gå in på vår hemsida
under övrigt och läsa om ”Imse Vimse Cayos enfödde son”.
Hans meritlista är lång och diger. Hör bara! Svensk utställningschampion, Svensk brukschampion i spår med 5 cert och 3 cert i sök varav de 2 sista är tagna
när han var 10 och11 år gammal. Svensk dragprovschampion med 1 SM guld och 1SM silver i drag. Första pris i elitlydnad och uppflyttad i elit rapport.
Han blev också utnämnd till Årets Riesen 2009 och 2012.
Vi vill tacka Monica och Imse för den fina reklam som de gett vår kennel och för en fin vänskap genom åren. Må Imse leva gott på de evigt gröna ängarna
tillsammans med alla Bardlandshundar som strövar omkring där.

J-kullen: Denna stora kull 7+7 föddes i juni 2003. Några av dessa tappade vi tyvärr kontakten med. De hundar som vi följt genom livet har haft det gott, med både träning,
tävling och allt som hör till för att ha ett gott hundliv.

 Jazzi to Deen´s lämnade oss i somras pga åldersskäl. Han kallades i valplådan för DunderKarlsson och det var nog ett passande namn för han gick genom livet med dunder
och brak antingen det gällde tävlingar eller privat. Han hade en imponerande meritlista. Han var Svensk brukschampion i sök och spår, Norsk brukschampion i spår, tjänstehund
inom försvaret en gren som han också tävlade i och var uppflyttad till högre klass. Dessutom hade han i lydnad titlarna LP1 och LP2. Han korades med 280 poäng på gamla
mentaltesten, det var +3 på alla moment utom temperamentet där det var +2. Han hann också att stjäla sig till ett kärleksmöte med Deen´s nyimporterade tik från Tyskland,
detta var ju inte alls planerat men renderade i 10 förtjusande valpar varav flera har visat framtassarna på tävlingsbanorna. Nu dansar Jazzi omkring på de evigt gröna ängarna
och säkert finns det många små tikar där som han charmar.

Jiddra, är en riktig krutgumma! Är väl inte många som missat att hon blev årets bragdhund 2015, då hon skrämde i väg rånare i sin mattes djuraffär. Detta är stort och har
uppmärksammats i många tidningar och på andra sätt.  Hon är den första riesen genom tiderna som mottagit detta pris, och att det är just en Bardlandshund gläder oss förstås
extra mycket. Vilken reklam för kenneln! Så i december blev det till att resa från skåneland till huvudstaden för att ta emot denna utmärkelse. Och som den coola dam hon är
tog hon all uppståndelse med ro. Heja Jiddra, vi är så stolta och glada för din insats! Husse och matte kan vara trygga som har dig!

J’Azda, Mera känd som Doris, är nu snart 13 år och hon är lika glad och positiv som hon alltid har varit. Åren har gått sedan hon följde med husse efter Oscars (Bardlands Bombi Bitt)
begravning hos Nunne och Lars Anders. Hon lämnade Oscars bästa leksak på hans grav vilket betydde "var inte orolig, jag skall ta hand om gubben". Och det har hon gjort sedan
dess med råge. Hon trivs med andra hundar tikar som hanar. På morgonpromenaden spanar hon efter sina hundkompisar för diskutera eventuella händelser i bygden. Hon är alltid
med husse, dag som natt och blir hon lämnad ensam hemma så ylar hon även om husse bara går och snackar med grannen. Får hon sitta i bilen kan gubben vara borta så länga han vill.
Husse säger: Doris är en svårflörtad flicka, och delar inte ut några pussar i onödan. De gånger hon pussar husse frivilligt är efter en eventuell tillrättavisning,
vilket betyder "ja ja det var väl inte så farligt, så ta det lugnt. Att blir gammal har inte bara negativa sidor. På våra promenader håller vi nu samma fart. 
Man kommer varandra närmare. Vi var hos veterinären för inte så länge sedan efter att Doris blivit biten av en "snäll Labrador”. Efter avslutad behandling
när husse hade lite småsnack med veterinären tyckte Doris att nu var dags att åka hem. Detta visade hon genom att hämta husses keps, placera den i hans knä
och tittade uppmanande på honom vilket betyder "nu kan vi det här". Jag älskar denna flicka.

K-kullen: Föddes för tidigt i maj 2004. 3 av 7 valpar dog under de första dygnen. Minns lilla Kika som föddes med missbildade njurar och fick flytta till hundhimlen redan första
året. Kurt II återförenades med Kika 3 år senare. Även Kalibra som jag själv hade gick bort lite för tidigt. Så endast Kitty Bus från denna kull är kvar i livet.

Kitty Bus, VB mejl från Jenny: Hon är nu inne på sitt tolfte år och beter sig som en valp. Hon är ju sedan länge ensam kvar i sin kull, hon kanske fick hela kullens år!
Hon fostrar de yngre med värdighet och har verkligen i mångt och mycket blivit tant, med all den respekt det innebär. Hon har även utvecklat en selektiv hörsel 
och kommer bara när man ropar om hon tycker att det lönar sig, dock ställer hon alltid upp när det erbjuds träning och enligt hennes massör är hon vid god 
vigör för sin ålder, hon säger att man inte kan tro att hon är så gammal! På lägren kör hon sina sökslag, dock märker man att hon tar det lite lugnare nu än förr 
och det med all rätt. Den där näsan hon har för att leta saker är nog väldigt sällsynt!Hon och yngsta sonen, som är fem, är som ler och långhalm. Kitty är världens 
underbaraste hund när det gäller barn och hon kryper gärna upp till dem när de ligger i soffan för lite extra kel. På senaste tiden har hon blivit väldigt pratig, 
för att underdriva lite förstår inte var hon fått det ifrån, hon knorrar, morrar, gnäller, piper och skriker vad vi än gör. Pratar man med henne så svarar hon. 
Vi hoppas få ha kvar denna Goa glada gumman många år till.

L-kullen: Födda 28 maj 2006. Av dessa 7 är det 5 kvar i livet som nu går in på sitt 10:e år. Med L som i lycka har dessa spridit enormt mycket glädje och lycka
för både oss och sina ägare. Inte minst har 3 av dessa hundars gener spridits vidare genom avel och gett lycka med nya små liv.

Lufsen, Nunne har täta kontakter med hans matte och som vanligt är han superkille och ibland världens sjunde underverk. Som vanligt blir det långa promenader
där han träffar och umgås med stor del av Vargöns befolkning och deras hundar alltid lika snäll och vänlig är han fortfarande lite av kung bland hundkompisarna.
Han har haft lite besvär med prostatan men detta hålls i schakt med några tabletter en gång i halvåret. För övrigt är det full fart på denne gamle vovve, speciellt om
det råkar vara någon katt i närheten.

Loke, en av våra stora mästare har lämnat oss i sorg och saknad. Nunne berättar:Jag glömmer aldrig när Stefan ringde och talade om att han var intresserad
av att köpa valp. Stefan var mycket uppriktig och berättade att han aldrig haft någon egen hund, men hans fru hade 2 pudlar som hon brukade ställa ut.
Jag suckade tungt inombords och tänkte att här var ytterligare en knasig människa som ville köpa valp. Men allt eftersom vårt samtal fortskred fick jag
ett allt större förtroende för Stefan och tyckte att han verkade vara en riktigt vettig människa. Efter att ha talat med Lars-Anders så bestämde vi oss för
att en hund nog skulle säkert få det mycket bra hos Stefan och hans familj, detta var ju det viktigaste för oss. Men någon tävlingshund skulle det nog aldrig bli.
Jo Loke fick ett varmt och kärleksfullt liv hos Stefan och hans fru Anette, men ack vad fel vi fick när det gällde det här med tävlingshund. Jag skall här
nedan försöka att räkna alla de meriter som Loke erövrat under sitt 9 åriga liv. Snabbt erövrade han titlarna LP1,LP2,LP3och därefter Svensk lydnadschampion.
Årets Lydnadsriesen år 2010, 2011 och 2012. Rasmästare i lydnad blev han 2014, samma år blev han också Riesenmästare i spår. Loke tävlade också bruks och
hade certpoäng i spår. Han var Svensk viltspårchampion och godkänd tjänstehund inom försvaret. På gamla dar började han att tävla rallylydnad och tog sig
snabbt till högsta klass där han var godkänd. Korningen klarade han med glans på fina 519 poäng. Tack och lov finns hans gener bevarade genom att han blivit
far till 5 kullar, 2 i Sverige, 2 i Finland och 1 i Norge. Vi på Bardlands är så glada och stolta för den stjärnglans som Stefan och
Loke har spridit över vår kennel. Tänk så fel man kan ha i sin bedömning av valpköpare, jag är glad över att vi följde vår magkänsla. Avslutningsvis vill vi
önska Stefan lycka till med Lokes dotterson Midas. Vi är säkra på att Loke följer med er träning då han nu springer omkring på de sälla jaktmarkerna bland
de andra Bardlandshundarna.  

Lotti, Här kommer en rapport från husse: Hannas bortgång påverkade djupt hela familjen, inte minst hennes dotter Lotti. Hon väntade och letade efter Hanna i 
flera dagar. Vi uppfattade att hon kände sig ensam. Lämnade in ett par gånger på hunddagis där trivdes hon bra. Jag började träna henne på spår vilket hon 
aldrig tidigare gjort. Att få arbeta på spåret i skogen med mig så småningom fick henne att må bättre. Hon blev dock aldrig samma Lotti igen. Hon började 
uppföra sig i en viss del som Hanna gjorde tidigare. Så hon blev lite Lotti, och lite Hanna. Men framåt hösten uppfattade jag det som hon fick balansen tillbaka. 
Nu mår hon bra fast ibland har lite besvär av artros i vänstra tassen. Jag behandlar henne för det och till det mesta är hon till synes besvärsfri. Lika pigg som 
vanligt inte särskilt likt en 10 år äldre dam. Vi hoppas att hon skall vara med oss ett bra tag till".
 

Loco, Här lämnar matte Lotta en rapport om sin älskling:
Lilleman började 2015 med fortsatt träning för att behålla sin form efter korsbandsoperationen som han gjorde i februari 2014. Många promenader i blåbärsris
för att lyfta ordentligt på benen samt stort tack till Anneli Skatt på Ekhöjdens kennel som masserat och behandlat honom.I slutet av februari var det dags för
1 års kontroll av Lillemans skada, vi var på Västra djursjukhuset för röntgen och uppföljning. När jag sitter med Lilleman i väntrummet efter röntgen och
veterinären kommer och ropar på mig blir jag ordentligt orolig. Han säger du måste komma med o titta på Lillemans bilder, ett så bra resultat är helt otroligt
med tanke på hans ålder. Jag kan lova att jag blev otroligt glad. Husse har startat en kurs för att utbilda Sjöräddningshundar, där är Lilleman med varje gång
och tränar. Går som provhund tillsammans med Bardlands Otis, förutom när det gäller att vara i båt! Det är inte hans grej att vara på hala underlag men för
övrigt är han en fantastiskt bra sökhund, missar aldrig en figge och ”pekar ibland finger år mig”, jag kan själv. Trots att Lilleman börjar komma till åren är han
supertaggad på alla träningar och läger. Sen har han ju dessutom Quantaz att hålla koll på och talar gärna om när han tycker att Quantaz gör något fel!
Fortfarande är det äldst som gäller i vår familj. Lilleman har ju dessutom tagit på sig uppgiften att vakta, det ser ut som om han tänker att om ingen kan tala
om att det går någon på vägen så gör jag det i alla fall, skälla är ett av Lilleman paradnummer. Julen firades hos lillhusse i Stockholm, inte lätt för Lilleman att
ha koll på alla som går i trappan eller när hissen låter. Men efter en halv dag brydde han sig inte, då blev Hagaparken mer spännande.Det är en otrolig känsla
att få ha sin hund i många år, jag är så glad och stolt över min fina Lilleman som med ålders rätt har lagt sig till med vissa ”förmåner” Komma upp i sängen till
husse o matte varje morgon, ligga i soffan och gosa med matte. Men det behövs inte mycket förrän att står först vid dörren om han ser att något kul är på gång!
Tack till Bardlands för min otroligt fina Lilleman som jag hoppas få uppleva mycket kul med framöver!

 M-kullen: 3 valpar föddes 28 augusti 2007. 2 finns kvar i livet, båda har gått vidare i avel och samanlagt gett nytt liv till 49 små lakritstroll med gott resultat.

Mach: Han är fortfarande en väldigt glad och pigg förtidspensionär! Han hålls igång med fysträning, lydnad och annat skogsarbete men inte med någon vidare precision utan
enbart för att han ha kul och må bra!Han har genomgått två operationer i en armbåge och man ser efter att han har gått hårt att han blir lite stel. Men han är verkligen
"still going strong" så han tuffar på!!!

Maja, I den här rapporten får vi höra om både Maja och hennes dotter Prinsessan Pippi som efter valptiden flyttade med sin mamma hem till Niclas:
Året började i Sundsvall i glada och goda vänners lag, se rapporten 2014. Maja avslutade sin kortisonkur i början av året. Hon var pigg ett tag, men sedan
började det försämras. Det var många besök med undersökningar, röntgen & provtagning av blod och leder. Maja visade sig ha positiv ANA, vilket i princip
betyder att hon har antikroppar mot sig själv och detta påverkar i första hand hennes leder. ANA är först och främst en form av reumatisk sjukdom och denna
kan blossa upp efter olika typer av större infektioner i kroppen. Vi provade med kortisoninjektioner i leder och med tabletter. Det visade sig att tabletter hade
klart bättre effekt, men vi vet också att det på sikt medför biverkningar som påverka nästan hela Maja. Sedan juni står hon på kortison varannan dag. I höstas
höjde vi dosen. Allt kontrollerades med undersökning & röntgen. I våras steg också antikroppsnivåerna och Maja fick ytterligare antibiotika mot Anaplasma.
Nu har vi bara behövt ha mailkontakt med veterinären under hösten. I och med kortisonet så slutade Maja att löpa, det intressanta är att inte heller Pippi
har löpt sedan julen 2014....  Maja är fortsatt en smal hund, men har återvunnit en del vikt. Springer utan problem 9 km med husse men när det kommer till
leken så är det den stora kvarvarande skillnaden tillsammans med vikten/grovleken. Maja vill inte leka med Pippi. Från att ha varit den som satte igång lekarna
och ibland nästan tvingade Pippi till lek (eller flykt med efterföljande jakt?) innan R-kullen, så säger nu Maja blankt "NEJ". Jag tror att det har att göra med den
minskade muskelmassan och att hon inte alltid kan hålla sig upprätt när Pippi kör på och då tappar hon bakdelen i form av att benen viker sig. Pippi kör som förut
och hon har som ni förstått fått en bitvis hård lekskola där det gick mycket tufft till mellan de två. Pippi fortsätter att vara en glad skit som alltid viftar på svansen
men också alltid med ett öga på vad Maja gör, snarare än på husse. Pippi gillar att snutta, hon har ett gosedjur (tyglejon från Ikea som liksom en av våra katter
numera bara har 3 ben) och en kudde men har slutat att hämta underkläder (TACK!!). Hon somnar gärna snuttandes. När vi är ute går Pippi långt fram och Maja
är i närheten av mig, om det bara är maja & jag så går hon mycket längre från mig än när Pippi är med och om det är pippi & jag som är ute så kommer hon att
hålla sig i närheten av mig. För mig intressanta observationer som sannolikt har att göra vilka med uppgifter de har i flocken när vi är ute.
Vi tränar spår och
uppletande. Maja har koncentrationsförmågan och Pippi kompenserar det med en uthållighet som är enorm samt en mycket bra nos. Maja älskar spåret, följer
det med vinklar o hinder minutiöst men ignorerar (missar?), framför allt när det gått lite tid sedan senaste träningen, ibland apporterna. Pippi däremot kan gå
vid sidan av spåret, gasa över vinklar och totalt ställa till det i sin iver men missar i princip aldrig en apport. Samma sak gäller i uppletanderutan; Maja systematisk
och Pippi öser på. Men Maja i rutan så skulle Maja avgå med segern. Både vad gäller uppletande och spår så kör vi bara med nyplockade naturapporter vilket
jag upplever har skärpt deras nosar... nöss.... sinnen på ett positivt sätt. Efter Riesenlägret fanns tankar om att tävla, men ensam med 2 hundar och ett jobb som tar
för mycket tid har varit till men för Maja & Pippi. Maja & Pippi är dock några av världens mest älskade hundar, helt objektivt naturligtvis, och mycket uppskattade
av de människor som träffar dem. Trots detta har jag inte kunnat omvända mina bästa träningsvänner som förlorade båda sina Schäfrar på mindre än ett år.
Trots att de inga hundar har så lägger de spår med oss varje möjlig helg, men det är en annan historia.

N-kullen: Fyller 7 år i februari, av 11 valpar är en hane borta.

Nora, och matte kommer ofta till Sverige på många av riesenklubbens läger. Alltid lika roligt att träffas. I somras fick de tillökning i flocken av en lite valp från Ekhöjdens kennel.
Vi önskar er lycka till med den lilla och hoppas vi ses under året!

Nicko, har klarat Lp 2 under året som gått och tränar nu vidare på lydnads 3:an. Han är också godkänd i lägre spår och tränar nu vidare för nya mål. Hans tränings kompis är
en jätte duktig pumi som heter Ratata.

Narwa, Som tidigare tävlat både spår, sök och lydnad har under året som gått gjort flera starter i Agility klass 2. Heja matte och Narwa!

Nessie, Har tävlat och blivit godkänd i elitklass spår, samt blivit uppflyttad till högre klass sök. Hon har även startat i lydnads 3:an.

O-kullen: Också denna kull går in på sitt 7:e år i april. Av 7 valpar finns 3 tikar och 3 hanar kvar. Samtliga ystra och fortfarande som unghundar.

Otis, Bifogar mattes rapport: 2015 blev inte riktigt som vi tänkte oss när vi avslutade året innan. Det startade med att jag fick besvär med mina handleder
så jag blev sjukskriven i väntan på operation. Kunde man ju tänkt att man skulle hinna träna en del men se det gick inte då jag hade så ont att jag knappt
kunde lyfta en apportbock vissa dagar.Det blev många långa sköna skogsturer med uppletande för Skägget och med god hjälp av mina fantastiska vänner
som bytte hund med mig när Skägget var för livad vissa dagar. Det är då man är glad man har vänner med phalener hahaha.Hur som så är det ju inte så
illa när Skägget 6 år äntligen förstår vitsen med uppletande. Skam den som ger sig. Han har alltid ansett att en ruta på 50 gånger 50m är alldeles för liten
så den har han vallat om lite snabbt och lätt till vad det känts som, 400m gånger 1km...Men med åldern har tydligen hjärnan kopplats in mer och mer så
nu funkar det fint.Jag blev i vintras till min stora glädje tillfrågad om jag ville hjälpa Lasse Persson med en Sjöräddningskurs under våren när jag ändå
gick hemma och skrotade. Passade mig perfekt då min uppgift skulle bestå av att vara med och kolla ekipagen inför inträdesprovet.Vi fick även möjlighet
att träna räddning och sjöräddning i och med detta. Jättebra träning för Otis som fick ha Lasse som förare när matten inte vågade sig upp i stenrasen med
näven i bandage. Det bekom honom inte alls. Han jobbade på som vanligt. Kul och få se för matte.Fram på vårkanten när jag gick med händerna i paket
efter operationer så började jag fundera lite på detta med tävlingslydnaden. Det började bli dags att plocka upp den igen. Jag satte ett mål att starta
klass 3 framåt augusti men då vi inte tränat på ett tag så kändes det som att vi fick börja om från start med Imse och Vimse. Jag blev stressad över att veta
att jag skulle tävla, Skägget blev stressad av min stress och det var 3 månader till tävling... Så efter många funderingar och diskussioner med mina träningsvänner
så tog jag beslutet att avsluta hans tävlingskarriär. Jag orkade helt enkelt inte börja om med ordning och reda. Jag orkade inte gång på gång gå av planen och
känna att vi misslyckades med träningen för vi var så stressade.Strax före Kopparbolägret bestämde jag mig. Vi slutar tävla. Jag fick en start i klass 3 och det
är mer än jag någonsin vågade drömma om när vi började tävla. Så jag är så nöjd med honom och det vi åstadkommit genom åren.
Första lydnadsträningen efter det beslutet var som en befrielse, ingen stress, bara kul och ett Skägg som var i harmoni hela passet.Det var ett rätt beslut.
Vi har istället fortsatt med att hjälpa till på Sjöräddningskursen och fått möjlighet att testa på både att söka från släpkärra och från båt. Kanske inte det roligaste
har Otis sagt men så fort han fått figge i nosen så har ev osäkerhet släppt och helt plötsligt är det jättefräckt att stå på släpkärra efter 4-hjulingen och söka.
Annars så går livet sin gilla gång med ett härligt skägg som går mot sin 7e födelsedag. Var tog tiden vägen?? Men kikar man på hur han är så känns han fortfarande
som han är 1år i sinnet. Härom dagen på promenaden efter lite uppletande så belönade han sig själv med att som vanligt kasta sina grästorvor men även med
blandade kullerbyttor åt olika håll. Det gäller att förnya repertoaren.Han är samma snälla kille som älskar allt och alla. Har full koll på grannarna och tar gärna
en sväng in till dem och hälsar på. Pussar lite på katten i huset när vi möter henne, hon var livrädd när hon kom till huset för ett år sen men nu kommer hon
springandes när Otis kommer och stryker sig runt benen på honom. Han älskar att gå långpromenader ihop med sina vänner. Men han är fortfarande ingen tuff
kille. Är vi ute och går och får hundmöte där de mötande hundarna fräser så ser han till om vi har sällskap att han liksom placerar sig så att vårt sällskap kommer
närmast de mötande hundarna. Ofta består vårt sällskap av en mellanpudel, en pumi eller phalener...  Som sagt det är ingen tuffing hehe. Men han är min och
jag avgudar honom. Nu siktar vi framåt mot 2016 med massor av mer räddningsträning och sjöräddning blandat med lite lydnadsträning för även om vi inte
tävlar mer så älskar vi att träna.

Otto, Lever ett gott liv med sin familj. I somras blev vi inbjudna av Cecilia och Göran till deras sommarställe utanför Strömstad, vilket har blivit en tradition. Där tränade vi
lydnad på en av Sveriges finaste appellplaner med utsikt över Dynekilen ihop med broder Otis och Obelix. Otto blir glad i hela sin stora kropp av besöket, och det är
ömsesidigt. Han lugnar dock ner sig när syster Ojzan är i närheten. Då blir han en riktig försynt gentleman!

Ojzan, Min bästa väninna som oftast är glad och positiv och är med på allt som vi hittar på. Kan inte tänka mig ett liv utan henne. När vi har inneboende hundar här talar
hon om att det är hon som bestämmer, efter det går det bra att dela säng med dem bara de inte gör för stort anspråk på hennes matte. När familjens jägare (Fräcka)
drar en repa efter vilt står hon oftast kvar med mig och kan tänka sig att ge jägaren en omgång när hon ganska snart är tillbaka. Kanske ett tecken på att hon ska fylla 7!

P-kullen: I den här kullen vimlar det av en massa prinsar och en liten prinsessa. Dessa små kungligheter fyller 6 år i maj. 1 av hanarna är i hundhimlen.

Prins Pohlman, Och en hälsning från Annika: Han har ju blivit husse Fredriks hund och vilken hussegris han har blivit!!! Ojojoj, det tog inte lång tid innan
Pohlman anammade Fredriks sovvanor. Går jag och dom andra hundarna upp så kan Pohlman lika gärna ligga kvar i sängen hos husse, ingen brådska
upp där inte!! :) Tävlandet under året har väl gått sisådär! Fredrik har ju en träningsfilosofi att man kan vila sig i form men nja, funkar inte alltid vid
hundträning!;) Ett par lägresök har dom genomfört utan uppflytt men med mer erfarenhet och lärdom med sig hem! På en tävling fick vi hem en halt Pohlman.
Det visade sig att det hade gått upp en träbit i handloven genom stora trampdynan på honom under söket. Men han visade ingen hälta innan efter söket!
Dessa tåliga riesen! Men efter operation och vila är han helt återställd! Dom genomförde elitspår i somras där lyckades det stämma bra på en och samma dag så
dom skrapade ihop till certpoäng, det var riktigt roligt! Veckan innan Riesenlägret hade vi en liten träff med Prinsar uppe hos Ingalill i Storuman!
Det var jag från Småland, i och för sig med morbror Mach (Pohlman var hemma med husse), Kaisa från Finland med Prins Paavo och Ingalill med Prins Pyro.
Vilken vecka vi hade! Träning varenda dag, spår, sök, lydnad och uppletande i alla tänkbara varianter! Go mat, gott att dricka och mycket skratt! Det enda vi
hade lite för mycket av var regn men vad gör det när humöret är på topp och hundträningen går kanonbra!!!
:))

Prins Felix, Matte Giesela skriver: Nu har ännu ett år gått med Felix, tiden går ju så fort när man har roligt sägs det och det stämmer så bra på oss. Vi tränar
nu för att klara provet som gör att vi blir ett Internationellt Räddningshundekipage. Det är mycket träning och det gäller att variera det också i olika miljöer,
underlag och träningsformer, det är det som är så roligt och Felix är alltid med på det vi gör och alltid lika positiv. Jag och Felix var iväg en vecka i april i
Skövde på RHFU (räddningshundförarutbildning) som man måste klara för att kunna gå vidare till Internationell Räddningshund (SWIFT). Det var bland det
roligaste jag gjort. Vi var 19 st förare med hundar som delades upp i 5 grupper. I min grupp var det jag och 3 tjejer till med blandade raser. Vi var tillsammans
hela veckan, bodde ihop, gjorde en massa övningar, satt i lektionssalen och hade en egen buss som vi disponerade med våra hundar när vi åkte ut på dom olika
proven och övningarna. Vi avslutade veckan med att bli nedhissade från 4:e våningen tillsammans med vår hund och det var så roligt. Både jag och Felix hade
selar på oss och hängde i en lina tillsammans.  Först fick jag klättra över balkongräcket och sedan lyfte dom över Felix till mig så jag fick honom i min famn
framför mig. Då kände jag hur han tog sina framben runt mina ben och då kopplade jag runt mina ben runt honom med automatik. Sedan gjorde vi det bara,
sänktes ner hela vägen från 4:e våningen ner till marken. Felix var helt oberörd och jag släppte honom på ett sök direkt efter som vi kom ner till marken
för att se om dom blev berörda, och det fixade han alltid lika glad och arbetsvillig, jag var så stolt över honom. Vi blev efter den veckan godkända som nationellt
räddningshundekipage med Diplom och en medalj, lyckan var stor! Sedan har vi hunnit med Lavinsök i Norge med våra norska räddningsvänner med en massa
roliga övningar, åkt skoter med våra hundar och en hel del annat. Väldigt roligt och det är en helt underbar miljö att var i Rjukan. Vi åker på våra RI-helger där
vi tränar och håller igång statusen och nivån på både förare hundar och träffar alla fantastiska vänner som man har fått inom räddningsvärden och där vi också
tipsar och hjälper varandra. Felix var tvungen att operera sig i tassen i juli akut eftersom vi upptäckte att han hade fått skräp i den. Vi missade tyvärr
Kopparbolägret där man hade fått chans att träffa alla trevliga människor (och hundar). Två veckors vila, efter det var det bara att sätta igång honom igen.
Jag och Felix åkte med Mia och brodern Putte till Berlin i slutet på augusti och körde räddning över en långhelg. In med grabbarna i min bil bredvid varandra,
inga problem och sedan bar det iväg via Danmark och sedan färja till Tyskland och Berlin där vi bodde i tält med våra hundar på en träningsanläggning
med rasmasssor, lastpallar och annan bröte. Tältpinnarna gick bara ner ca 3 cm i marken så det var tur att det inte blåste! Vi var 5 st hundförare som körde
intensivt med våra hundar i 3 dagar.  Annan miljö och en hel del tuffa utmaningar för oss alla. Bra erfarenhet att ta med sig hem och vi hade fantastiskt roligt
hela resan, mycket skratt och diskussioner i bilen med Mia och även med dom andra förstås. Vi har ju också Maud och brorsan Ivar som vi försöker hinna med
att träna ihop med. Då blir det skogssök och lydnad vilket också är roligt! Jag känner när jag skriver om året med Felix att det bara är träning, träning och åter
träning och det är det till en stor del men det är så mycket annat som man gör och hinner med sina hundar. Jag och Peter har ju en till hund, en blandras som
är 12,5 och han hänger med på mycket av det vi gör. Vi har ju barn och barnbarn också och det är underbart att se hur mycket glädje dom har av hundarna
och myser ihop, gärna nära i soffan inne och så är det full fart i skog och mark. Jag känner en stor tacksamhet över att få ha en sådan underbar bästa kompis
som jag har i Felix som låter mig få hänga på honom och göra och uppleva mycket som jag bara hade kunnat drömma om att få göra! Det härliga är att vi har
så mycket mer kul att göra tillsammans, allt är möjligt och vi ska fortsätta att ha roligt hela vägen! Önskar alla ett riktigt härligt 2016

Prins Paavo, är kommer en rapport från Kaisa: Vintersesongen var uten snö og is så tenkte jeg at vi må finne ut noe nytt. Så vi startted med en helt ny hobby
nemlig agility! Paavo er så duktig, spenstig og snabb. Vi har tatt nu privattimer på vintersesong. Vårt 'coach' sa at hun tenkte, enten min agility utstur går
sönder, eller hund, eller förare..men ingenting den slags. Paavo elsker agility og vi blir så overrasked hver gang hvor enkelt det er å styre ham. Paavo synes
bare at matte er treg og dum..raskere - raskere! Ellers har vi trent masse ipo, ipo-spor, lydnad, skogspor, sök og oppletande. Specielt FH-spor har utviklet masse.
Jeg er veldig förnöyd. Nu mangler jeg åker å trene på. Så vet ikke hva neste sommer blir hvor kan vi spore. Vi var også på besok hos Prins Pyro og
hennes matte i Nord Sverige. Der vi möttes med Prins Pohlmans matte. Det var et herligt uke med massor av trening... uansett det regnet nesten hele tiden,
men nej vi tokk förmiddag og eftermiddag treninger, lydnad, spor og sök osv. Toppen uke med beste selskap. Vi hadde også en super uke i Finsk Lappland.
Så vi tar lange turer altid som mulig. Året slutted med dobo prövetime, pilates til hund. Hur kult som helst syntes Paavo å stå på en stor gummiboll.
Nu har agility startted igjen og der har vi lärt masse. Ipo treningen i hallen startter også snart. Det ser vi også fram å fo litt prins-energien ut.
Ha en rigtig godt år 2016 alle sammen.

Prins Pyro, Matte Ingalill skriver: Vi började som vanligt med att träna träna träna på skidspåret. V.11 som varje år var det Vindelälvsdraget,
Första dagen
började med en katastrof! Vi sam åkte med vår träningskamrat och hennes hundar där Pyro åkte framför hennes hundars bur och hade hyggligt utrymme
vilket jag tyckte var bra men som visade sig vara väldigt dåligt. :(Vi var stressade, vi skulle hjälpa till att köra andra bilar under tiden dom andra i laget
körde sina sträckor. Så Pyro blev jätte stressad i bilen och klättrade upp på dom andra hundarnas bur och var väldigt uppe i varv, så när det var vår tur
att åka så tog han totalt slut efter ca 3km och bara travade och vi hade en sträcka på 13km!!!! Inte roligt!  Vi blev omkörda av nästan ALLA och hamnade
på 28 plats 39,35 min.  Och jag tänkte att: "NU köper jag en ny hund!"
Dag 2
körde jag bara en kort sträcks på 6km, ville få upp motivationen på Pyro (vilket egentligen INTE saknas) och den här dagen sprang han på som vanligt och det
var roligt igen. Vi hann upp och paråkte/sprang med en tjej från ett Umeålag med en vorsteh ett tag innan vi körde ifrån dom ca en kilometer från mål.
Vi hamnade på 15:e plats 18,46 min.
Dag 3:
9km. Jag tänkte att nu jävlar i min låda ska jag göra alla förberedelser rätt. Kom i god tid till min start, rastade i lugn och ro, gav honom lite vatten och blötte
ner HELA Pyro så att han var genomblöt. Kom ner till starten en stund innan förvarning och när den som skulle växla till mig var förvarnad (ca 1km från växlingen)
hällde vi vatten över Pyro igen. Och nu var han taggad utav bara den! Och jag med.  
Och jisses vad han sprang!! Vi hann upp ett ekipage som hade ramlat och tappat hunden men som tur var fanns det funktionärer på skoter som hade fångat upp
hunden så vi kunde passera utan krångel. Sen hann vi upp ett dubbelspann, där sprang vi bredvid en stund innan vi drog ifrån. Pyro brukar gärna vilja springa
bredvid och om/när vi drar ifrån och ekipaget bakom ropar och peppar sina hundar att springa på brukar han sakta ner farten och vänta in, så det brukar vara
kämpigt att få fart på honom vid omkörningarna.Nu hade vi lite tur för en skoter passerade oss när vi kört om och hunnit ifrån en liten bit så han började jaga
skotern och glömde att vi hade några bakom oss. Härligt härligt!! :)Men, men när vi hade ca 3km kvar så kom vi i en svag kurva och efter den så var det
ett stort hål i isen som vi inte såg så Pyro sprang ner med båda frambenen i hålet slog en volt över huvudet och vi hade en jäkla fart så jag hann inte bromsa så
jag flög omkull jag med. Och hann tänka att nu bröt han frambenen eller skadade sig ordentligt. Men han bara ruskade på sig och ville börja springa igen, jag
kände igenom honom lite snabbt och han verkade ok. Så han gav järnet igen och jag trodde inte att det var sant! TJOHEJ vad det gick undan! 
Resten av sträckan gick som en dans och jag var helt lyrisk när vi växlade. Vi kom då på en 10:e plats 21.22 min Matte var supernöjd!!  :DUnder våren/sommaren
gick vi en sök kurs i Vilhelmina 1 gång i veckan. Han följde mig på långa löp-pass, och vi spårade en del.Och sen kom ju sommaren och den efterlängtade veckan
då Kaisa, Paavo, Annika, Mach och Jäkel kom upp till oss och vi tränade i ur och skur, för- och eftermiddagspass och hade det riktigt roligt, trevligt och mysigt!
Vi fick många tips av både Kaisa och Annika och lärde oss mycket. Jag önskar att jag alltid fick ha dom här! <3 Veckan efter att dom åkt skadade sig tyvärr Pyro.
Han skar sig på ryggen på en järnbalk. Ett långt sår som syddes men var väldigt svårläkt, så det blev låååång vila för honom, flera veckor innan det äntligen läkte.
Sen for jag och sprang Tavesjöhalvmara och fick en förslitningsskada i höften och kunde knappt gå på 3 månader. Så hösten blev bara skit för oss!!
Men nu är vi på gång igen, och åker skidor för fulla muggar!!! 

Prins Ivar, Maud berättar här: År 2015 började hyggligt med uppflyttning till Elit lydnad i april och drygt en månad senare deltog vi i Riesen SM. Det var vår 
första elittävling och gick väl efter omständigheterna rätt ok. Det blev några nollor och några nior t.o.m nio och en halv på något. Sammanlagt blev det ett 
3:e pris och en andra placering i SM. Det var ju bara vi och Brandy med husse Robert som då vann som deltog av riesen. Vi deltog också i lägre sök där söket 
gick jättebra. Tror det blev 9 och 9,5 och 10 på budföringen. Skippade platsliggningen och lydnaden var en katastrof tack vare mig. Vi kom iaf på 2:a plats 
av 5 deltagare. Ivar fick mycket beröm för sitt sökarbete. Roland Sjösten (Inki o Roland) var en av domarna och han sa flera ggr hur bra han tyckte det var. 
Ja lille Ivar är en arbetsmaskin utan dess like! Det har många sagt. Sedan är det ju det här med samarbete!!! Inte Ivars starka sida. Han kan själv i allra 
högsta grad. Har ju jobbat med detta väldigt mycket och det börjar bli bättre. Hur gamla är kungligheterna nu? Jo nästan 6 år så det har tagit sin tid. Sedan 
har vi anmält oss till minst 2 tävlingar i sök till men blivit bortlottade. Tävlingslydnaden ligger litet på is då platsliggningen inte fungerar riktigt bra. 
Har fått bra tips så  nu tar vi tag i det. Min lille vän har ju också haft problem med att släppa föremål såsom apportbocken och bollen. Har gått en jättebra 
brukslydnadskurs för Monica Henriksson och hon löste det problemet på ett kurstillfälle. Uppletandet går som på räls. Ivar kan leta i 5 minuter utan att hitta 
något (låg alltså inget utlagt) och jobbar på. Kommer inte in till mig emellan. Kul att testa detta och även i söket. 200 m och ingen figge. Inga problem.
Rapporten har legat på is då mottagare har fattats igen. Där är Ivar så gott som tävlingsklar. Litet mer stationsträning med okända hundar behövs nog. 
Hemmavid är han en underbar hund. Lugn och fin inne och full tuting så fort dörren öppnas. Jag får hitta på många olika övningar på våra promenader annars 
kan han ta en riktig repa. Är vi ensamma ute har han väldigt bra koll på mig men så fort Svea är med lämnar han över till henne. Hon gör det galant. I våras 
när Svea fortfarande kunde få sina spel och bet och rev i mig då kom han springande och gick emellan. Han sa till henne ordentligt. Han har även gjort så mellan 
hundar som gruffat litet. Han blev också påhoppad av en tollarhane som kom i full fart från 50 m. Aj, aj tänkte jag och flyttade på mig litet. Ivar bara stod där 
och gjorde inget. Tollaren kom av sig och försökte sedan igen. La sitt huvud på Ivar och Ivar bara stod där och spände sig. Tollaren gav upp och stack iväg. 
Härligt att se en hund med så mycket pondus utan att vara kaxig. Ivar har fortfarande sina kulor kvar!!! De har suttit löst under detta år kan jag väl säga. 
Kemisk kastrering har legat väldigt nära men det har inte blivit av. Dofter och tikintresset tar ibland över men vi skall nog klara av detta också. 
Han själv mår ju inte dåligt och klarar ju av Sveas höglöp utan skrik och matvägran men efteråt är han litet "tiltad". Enkla moment som sitt är då ganska svårt. 
Vi tar det litet lugnt då. Vi är just på väg ut ur en sådan period.Vi tar långa promenader med många olika övningar här hemma. Har ju våra härliga berg 
att klättra i och havet att simma i. Så det blir en hel del fysövningar vilket både Ivar och Svea älskar. Koppelpromenader har vi nästan inga så det är inte konstigt 
att Ivar inte kan gå i koppel utan att tro att det är dragtävling på gång eller?😉😤
Med alla dessa ord vill jag än en gång tacka för ännu en underbar hund från Bardlands. 
Den förre Hälge och denne Ivar är så olika individer som hundar av samma ras bara kan vara men lika fina😍😍.  
 
Prins Putte, Inte helt lätt att hålla koll på Mia och Putte som just i skrivandes stund befinner sig på resande tass. Men helt klart är de på en massa roliga äventyr tillsammans. 
Noterat att de tävlat en del under 2015, det har resulterat i att de är godkända i lägre klass sök och fått 1:a pris i lydnads klass 2 och även debuterat i lydnads 3:an. Hoppas 
få in en massa kul från detta par till nästa års rapport.
 

Prins Rex, Här kommer en sammanfattning av 2015 från husse Lars: När det gäller träning är det först och främst dragträning som gäller och då allra helst på snö,
med linkörning på skidor (det som är härligast är i vasaloppsspåren, då blir det ett antal mil /dag), men vi gnetar även på då vi har snö hemma i Stockholm.
När det är barmark blir det linkörning med cykel. Bruksträning varvar jag med sök, spår och uppletande. När det gäller lydnaden blir det i huvudsak
vardagslydnad med ligg, sitt, stanna, nära, inkallning mm. Rex och barnbarnet  Gustav deltog på Barmarks SM i Nybro 17/18 oktober, linlöpning män klass A
och tog en 3:e plats. De var också med på Velamsundsdraget 31/10-1/11, linkörning män klass A. Där blev det seger!
Det här är den mest positiva och härliga
hund jag har haft, men även den ”jobbigaste” ur positiv synvinkel
.

Prinsessan Pippi, Är ju nämnd ovan ihop med mamma Maja.

 
Q-kullen: 7 juli firar dessa 4 års dag. Kullen består av 7 hanar och 2 tikar. Tyvärr har vi tappat kontakten med Qurt som flyttade till Danmark som ung hund. I höstas hade 
vi träff med 5 av dessa för MT på Rommelands schäferhundsklubb. 
 
Texas, Har vi god kontakt med, han bor ju här i Vårgårda och vi tillhör samma klubb. Där vi tränar ihop. Matte Katarina berättar här om deras år:
Året med vårt charmtroll Texas har varit glädjefyllt och Lärorikt. Trotts hans storlek så har han lyckats få 10poäng hos de hundrädda i vår umgängeskrets, ja 
det finns faktiskt några som verkligen inte tycker om hundar. Det första dom frågar när de ringer, hur är det med Texas? Har det hänt något roligt? Vi tränar 
en hel del och har varit med på RIV lägren vår och höst i Vårgårda där vi tränat skogssök. I somras var vi en vecka på Kopparbo i Dalarna där Pelle körde 
räddning, han är med på det mesta i träningsväg verkligen arbetsvillig! Och där lärde han även sig att det är ju riktigt kul att bada! Tack vare våra grannars 
tik som älskade vatten! Sista träningsdagen när vi vaknade på morgonen så stod regnet som spö i backen Pelle och grannen skulle ta morgonpromenaden. 
Där vi bodde var det stora ängar utanför stugorna och skog bakom. Pelle står och pratar med grannen som inte kommit ut ur stugan, och under deras 
resonemang går Texas lös och väntar vilket han ledsnar på och sticker till skogs!! Till Vår stora förskräckelse!! Han var borta i 20 min innan vi hittade 
honom som tur var hade inte varit roligt att behöva ringa och säga att vi kan inte vara med på sista träningen för Texas har stuckit till skogs!! Till saken 
hör också att det fans mycket varg i området där av oron.Jag hade ett mål för mig och Texas och det var att vi skulle debutera i Apell Spår och det har 
vi gjort med godkänt!! Vägen dit har varit brokig för oss gröngölingar. När jag tyckt att nu skall jag anmäla då har Texas kommit på nya saker man göra 
på lydnads plan, som tex, att vid ett moment  så kan man springa iväg 20meter bort och sno en leksak i någons träningskompis ryggsäck, ja eller också 
sticker man till skogs under ett fotgående bara rakt av. Vid en tränings tävling stack han till domaren som hade en ryggsäck jämte sig på kommando hopp 
över hinder. Men roligt har vi tillsammans!!Vi var även med och gjorde ett MT där första delen gick väldigt bra, men fick bryta för att det blev för hård 
belastning på Texas. I skrivande stund är vi med i en träningsgrupp och kör skogssök som vi tycker är kul.om det blir någon mera tävling? Ja det blir det!! 
Och ligger i sängen det gör han!! Vi är så glada att vi äger en Riesen från Bardlands!!
 
Quigley, I våras tränade vi spår tillsammans med husse Stefan och Quigley på RIV lägret. Var så kul att se honom i arbete, lugn och koncentrerad på sin uppgift. 
Många roliga rapporter får vi från Quiggen som oftast själv får berätta om sina äventyr ihop med husse.
 
Quling, Fick behålla sitt namn från valplåda, så han kallas för Foppa. Här kommer en rapport från husse Markus: Det har gått bra med Foppa i år! Funkar riktigt 
bra som familjehund. Försökt köra en hel del drag, cykel, löpning, och när det har varit möjlighet med skidor! Har ännu inte ställt upp i någon tävling. 
Flocken har utökats med en katt och det har varit full fart i huset innan de blev goda vänner! Vi har inte gjort något MT ännu, ska försöka göra det i vår! 
Han har varit frisk o kry hela året! Fått följa med till Finland på resa och vi fick inga problem med att trängas på Färjan med Foppa, folk flyttade på sig fort!
 

Qurax, Eller Egon som han kallas är ihop med husse Anders en sjuhelsikes draghund som försvarat sitt SM guld, både på rasmästerskap och stora SM:et. När jag ber Anders summera året säger han som många andra att ett år går fort och att det är svårt att minnas. Därför får Egon med egna ord berätta:

Det är jag som är Egon eller Qurax som jag kallas bland mina Q- syskon. Jag började året med att hälsa på hos syrran i Norge, Iben. Hon bodde inte bara med Husse och Matte utan med sådana där kuliga katter också. Några fler av mina syskon fick jag se under MT- testet i höstas. Kunde konstatera att det var fler än jag som vuxit upp och blivit vackra hundar. Fastän min Husse och Matte säger att jag självklart är den vackraste:)!

Under året som gått har jag och Husse fortsatt att träna drag på cykel och skidor. Vi vann SM guld i skidor och sen så försvarade jag mitt guld i SM i barmarksdrag, cykel. Jag tycker att livet är härligt när det är fullt ös och världen svävar förbi. Bästa stunderna är när Husse tar fram sina trikåer och cykeln står där ute och väntar.... jag bara måste få följa med.

I våras var jag och familjen med och tränade räddning med våra kompisar. Har inte blivit så mycket mer av det, men jag kommer allt ihåg hur man gör. 

I somras hände något konstigt. Det kom en liten valp hem till oss. Han skulle visst bo här. I början tyckte jag att det var onödigt. Men det är helt ok nu. Vi har roliga lekar och bus ihop. Lite barnslig är han dock. Hämtar grejer som vi inte får ha och kissade inne på golvet ganska länge. Oj, oj! 

Jag tycker om att bestämma och min kompis tycker att det är onödigt så vi pratar en del om hur vi ska ha det. Sen så lyssnar han på Husse och Matte när de vill bestämma. Varför det? undrar jag:). Jo, godis lyssnar jag på...och lite annat.

I övrigt så har jag lärt mig några fler trix, äter gladeligen, gillar att sno mackor och myser mycket i Husse och Mattes säng. Tycker om att vara med människor jag känner och tycker att bad är onödigt.

Tass Tass //Egon

 

Qlan, eller Zeus som han kallas har varit på besök hos oss. Visst blev han glad att träffa gammal husse och matte. Men gladast var han nog med att träffa mamma Ojzan som han uppvaktade rejält. Han visade att han gärna tog rejäla tillrättavisande bara han fick vara i närheten av henne. Zeus fick godkänt på MT så nu förväntar vi oss att husse ser till att få gjort exteriören så han kan få sin titel korad.

 

Qubik, som kallas för Morris är en riktigt cool kille. Numera kan han titulera sig med Korad framför sitt namn. Andra Q-kullare önskade nog att de haft en smula av hans lugn. Han är med familjen på det mesta och hetsar inte upp sig i onödan.

 

Q’Iben, En högt älskad hund som oftast kallas för prinsessan Iben.  Hon var med på Q-kullens MT och gjorde bra i från sig. Hon är en väldigt trevlig och glad tik som för övrigt ofta får gå på tur med husse och matte. Så här skriver Lars om deras år:

 Vi har fortsatt å konkurrere litt med Iben i LP. Vi vant apellcupen 2015. Det var en cup som gikk over 6 konkurranser. Vi fikk en 4 plass, og resten 1 plasser :-) Der konkurrerte vi i hovedsak bare mot schæfere og et par tollere. Artig å vise Schæferfolket at det finnes andre raser i verden ;-) Vi var også med på 1mai stevnet. Der var det 42 startende og vi kom som nr 2 :-) ellers så kjører vi fortsatt mye trening innen dressur og bruks. Har også begynt å trene litt ipo. Det er noe iben er veldig nyskjerrig på. Iben er fortsatt ei fantastisk frøken, og tilpasser seg alle miljøer:-)

 

R-kullen. Sist men nu längre inte minst! Dessa 7 fyller i maj 2 år. Samtliga är friröntgade och MH beskrivna.

 

Ruff, Här lämnar husse Stein-Tore en rapport: I år har vi vært på bronsemerkekurs og klarte merket med 154 poeng. Vi hadde en veldig fin dag på Lilla Edets BHK sammen med kullet til Ruff, gøy å møte mange av dere og se søsknene til Ruff.
Vi trener rundering, feltsøk, apell og litt spor. Vi har vært på flere trenings samlinger med forskjelige hundeklubber. Treningen går mye opp og litt ned Ruff vet hva han vil. Det beste Ruff vet er å løpe i skogen løs å finne pinner.
Nå har vi kjøpt kick bike og det går så det suser. Nå har vi begynnt å planlege årets trenings samlinger og måle er å starte i bruks og lp konkuranser i april
.

 

Rikki, är en glad och trevlig kille med mycket energi och vilja. Intensiv och explosiv i allt han gör, men har kommit på att det är mysigt att gosa också. Han är väldigt matglad, och vägrar sätta sin tass utanför dörren innan frukosten serverats. Men sen är det full fart med att bära hem tidningen, hjälpa till i stallet och vara delaktig i vardagssysslorna på landet. Han älskar att leta grejor som gömts och det är han verkligen en fena på. Hans nya hobby är att gräva upp sork, men han vet inte vad han ska göra med dem. Än så länge har det lyckats att köpa dem av honom, men de är dyra, kostar många frolicar.  Har under året gått lydnad och blodspår kurs. Det är lite svårt att koncentrera sig på lydnad när det luktar såå gott och händer såå mycket men med spåret är det full fart och focus. Fast det allra bästa är när han får leka med Kelly som är en lika sprallig och gladlynt riesentik i samma ålder. Matte och husse tackar för denna underbara hund:) 

 

Rambo, Här kommer en hälsning från Skåne: Rambo är något av det mest tillgivna man kan tänka sig, kelen som få och glad som en speleman, om han bara får vara med sina familjemedlemmar. Han kan inte få nog av närhet i soffan eller i knä, trots sina 43 kg. Han trivs bäst utomhus och visar stort intresse och engagemang i allt utearbete på gården eller i markerna där han är en trogen följeslagare och iakttagare. Han klarade nyårsafton bra trots att han reagerade på skott vid mentalbeskrivningen i somras, skönt.

 

Rizzla, är en trevlig liten tös som enligt Matte tycker att det är toppen att jobba men har även en egen vilja. De tränar Sök och Lydnad, målet just nu är Appellen och lydnads 1:an. Men framförallt är hon trevlig med människor och andra hundar. Hon gillade inte raketerna på nyårsafton. Rizzla gjorde som de flesta andra i kullen en mycket bra MH. Rizzla skall löpa i januari och är just nu lite obekväm med obekanta saker men lär sig snabbt.

 

Rask, er en liten glad hund på 32kg og ca 63cm høy. Han er meget glad i mat, men å tygge maten gjør han ikke. Han hilser veldig gjerne på alle som har fire bein, de med to bein må sjekkes ut, men er ikke like spennende. Hunder og katter er så morsomme å møte at an nesten ikke kan gå forbi uten å hilse på. I sommer så han kyr for første gang, da bjeffet han av full hals og busten reiste seg. Men han ville gjerne bort og hilse. Han gjør alt for å få lov til å hilse på andre hunder, er de små legger han seg ned i håp om at de tør å hilse. Er de store må de nå murres litt på, men ikke noe mer. Blir hunden vi møter usikker snur han som oftest bakenden til. Han syns det er kjempemorsomt å være med på ski og sykkel når han får trekke og løpe. Han leker også mye sammen med barna ute i hagen. De gjemmer seg og han finner dem – da er de glade alle sammen. Rask har lært seg å svømme og hopper i vannet så snart sjansen byr seg, spesielt hvis det kastes pinner, eller det er andre i vannet.

 

Raisa Lina, eller bare Lina som vi kaller henne - er en svært hyggelig og omgjengelig frøken. Hun har et fantastisk godt gemytt og et svært godt humør. Alltid blid!
 I året som er gått har Lina utviklet seg til å bli en flott Riesen-frøken. Noe skjedde med henne etter hennes andre løpetid som kom i november 2015; hun forandret seg fra å være en litt tynn og liten frøken til å bli rundere og kraftigere. Hun har alltid hatt god matlyst, men det er først i de siste par-tre månedene hun begynt å se voksen ut.
 Lina bor i det daglige i Oslo sammen med min samboer og jeg. Vi har ingen barn, så Lina får mye oppmerksomhet og tid til aktiviteter sammen med oss voksne. Vi har også en ti år gammel Bouvier des Flandres, men han er mer eller mindre adoptert av besteforeldre som ikke vil gi slipp på han og Lina treffer han bare i ferier. Lina og Alfred (bouvier) går veldig godt sammen.
 Lina tilbringer mye tid ute, minst halvannen time hver dag. Da er hun ofte og leker sammen med andre hunder - noe hun setter stor pris på. I helgene og i ferier er vi som oftest på en av hyttene våre, og da blir det gjerne lengre turer i fjellet. Lina har vist seg som en trygg og stødig hun i fjellet; hun er uredd når det er bratt og går gjerne lange turer. Og hun er en skikkelig badehund; ser hun et vann eller tjern, så må hun uti - og da svømmer hun gjerne både lenge og langt. Når hun nå har blitt mer voksen, har vi begynt å bruke henne som trekkhund. Det er noe hun elsker; hun liker å arbeide og virker svært stolt over seg selv. Akkurat i dette skrives har Lina nettopp kommet tilbake til hytta etter en tre timers ski- og trekktur innover i Rondane. Litt sliten, men veldig fornøyd ligger frøkna utstrakt foran peisen som er fyrt opp i hytta. Lina virker å ha mye energi og hun må ha mye aktivitet for at hun skal trives. I den grad vi har noen utfordringer med henne, så er det at hun har veldig lyst til å springe etter det meste som er i bevegelse; biler, syklister, skiløpere. Dette har vi jobbet mye med - og det går i rett retning. En gang i uken det siste halve året trener Lina sammen med flere hunder (blant annet riesenchnauzere) på en hundeskole, og det er både noe hun syns er morsomt og som virker å gi resultater. Denne treningen kommer vi til å fortsette med. Hälsningar, Trond Davidsen.

 

R-Sixten, Blir sista hund att rapportera för denna gång. Så här skriver matte Kristina om deras år:

2015 började för vår del med hundutställning. Väldigt spännande, Sixten skulle gå i valpklass. Sixten tyckte att det var vääääldigt tråkigt att springa runt i en ring med koppel på sig. Ett andrapris med kommentaren- "perfekta öron" fick han?? Var ju faktiskt lite komiskt. Han är rätt fin den lille men när det kommer till hans öron så vet vi inte riktigt vad man ska säga :) Hur som helst så hittade Sixten ett kul ställe på hundutställningen i alla fall- det var ett ställe där man kunde få jobba med att leta köttbullar. Dubbel vinst sa Sixten både jobb och MAT!

Att jobba tillhör fortfarande det bästa han vet. Han gillar verkligen allt- spår, sök, nosework, drag oavsett vad man ber honom om så är han med på det. Utom kanske en sak- LYDNAD. Det är tråkigt det, men det är där MATEN kommer in i spelet. Med en köttbulle i fickan så gör han vad som helst. Han är snabb i tanken och lär sig allt direkt. Saker får inte vara för lätta- då blir han uttråkad.

Han har gjort MH som han klarade med glans- duktig pojke <3 Röntgat sig har han också gjort- allt utan anmärkning. 

När han är hemma så gillar han att ligga i soffan, i vår säng och på bästa mattan. Märgben är en specialitet och då inte bara märgen. Han äter själva benet med om man inte passar honom. Bra styrka i de käkarna! Han gillar att skoja när det blir tråkigt. Han brukar gå iväg och sedan står han och smyger runt hörnet och tittar vad vi tvåbeningar håller på med. Om vi då inte signalerar att vi ser honom springer han fram och hoppar upp i famnen på oss- huh!! 45 kg hund. 

Ett liv med Sixten är aldrig tråkigt! Varje dag får han ut oss i skogen. Han har en fantastisk förmåga att bli vän med alla, tom med rådjuren som sover i vår carport. Han älskar barn och då inte minst vårt barnbarn som nu är lite drygt ett år. Lyfter man henne för högt eller om hon gråter så kommer han till undsättning. Om någon hund skulle morra mot honom så vänder han bokstavligen andra sidan till. 

Kort sagt så är han vår kompis och vän. Den klokaste hund vi haft och trots öronen så älskar vi honom (som Emils mamma sa) precis som han är.

Tack igen för att vi fick förtroendet att få köpa en sådan fin hund av er!

 

 

Här avslutar vi 2015 årsrapport. Glöm nu inte att rapportera händelser om era vovvar under året. Stort tack för alla bidrag!

 

 

Planer för 2016:

Ny kull: Vi planerar en kull efter Fräcka som kommer från Carlshill’s kennel. Med Bardlands Loke som morfar har hon en hel del Bardlandsblod i sig J.  Hane är i skrivandes stund ännu inte bestämd. Vi tror att hon kommer att löpa någon gång i maj. Stämmer det och om allt går som planerat blir det sommarvalpar hos oss. Vill ni läsa mer fakta om Fräcka kan ni gå in på hunddata,( SKK:s hemsida). Sök på regnummer SE29696/2013, då får ni upp henne och kan sen länka er vidare för att se både stamtavla, MH, MT, vetdata mm på både syskon, föräldradjur mm.

 

MH/MT: Varken MH eller MT finns planerade detta år, MT för R-kullen blir först 2017.

Bardlandsläger: Vi har inte planerat något kennelläger i vår eftersom vi inte vet säkert när Fräcka löper, skulle ju inte funka så bra om vi är på parningsresa samtidigt som vi bokat in ett läger på Tånga ;-) Vi hoppas hitta en lägerhelg till hösten i stället.

Andra läger: RIV har både vår och höstläger, datum för dessa hittar ni på hemsidan www.riesenivast.se

Stora riesenlägret går som vanligt av stapeln v29 i Kopparbo. Ett MÅSTE för de allra flesta riesenägare! Läs mer på riesenkulbbens hemsida www.srsk.HYPERLINK "http://www.srsk.se/"se . På denna sida kan ni också klicka er fram till alla lokalområden för klubben och kanske hitta någon aktivitet på nära håll som passar.

Hemsidan: www.bardlands.se Vi försöker hålla sidan uppdaterad, förutsatt att ni rapporterar in era resultat mm. Hör mer än gärna av er om något där ska ändras. Vet att jag skrev i förra rapporten att vi var på G med en ny lay out för hemsidan, tänkte väl då att vi hade ett helt år på oss. Men året har bara susat förbi, hon som skulle hjälpt oss fick nytt jobb och har inte längre tid. Men vi ska jobba vidare på att få lite nytt!

FB: Bardländarna är gruppen på Face Book för oss som har haft eller har en riesen från Bardlands, inbjudna är också de kennlar/hanhundsägare som är pappa till våra kullar så att de ska kunna följa sina ättlingar. Ni som ännu inte är med i gruppen och vill vara med, hör av er.

 

Till sist vill vi önska alla ett gott och framgångsrikt 2016!

Riesenkramar från oss!

Lars-Anders, Lena, Anders och Nunne.

                                                                Garbo, Fiffi, Ojzan och Fräcka

                                                     Av öronen att döma är detta en bardländare på semester!

                                                                         

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


 


 


 


 

 

Tillbaka