Börjar med att önska alla Bardländare god fortsättning på det nya året! Och som vanligt så här i början på det året sitter jag här med en blank sida som ska bli årets rapport. Så tack till er alla som hjälper till med att hålla oss uppdaterade. Vet att många av er uppskattar att få läsa om släkten och vad som hänt under året. Men då krävs det förstås att ni delar med er om hur året varit. För en sak är säker, det händer mycket på ett år.

Sen kennel startade med sin A kull som föddes 1995 har det fötts 152 valpar med prefixet Bardlands. De allra flesta har vi kunnat följa genom åren i både med och motgång vilket har varit, och är fantastiskt!

Även det gångna året har varit händelserikt. Många glädjeämnen som gör en varm i hjärtat, men också en del riktigt sorgliga händelser som känns tungt att skriva om.

Lasse Persson, I april tar jag emot ett mycket sorgligt telefonsamtal där jag får reda på att vår goda vän Lasse har fått somna in efter en lång tids sjukdom. Lasse lärde vi känna när han 2002 blev husse till Bardlands Gambaz. Han har genom åren betytt otroligt mycket för vår kennel, både som vän och genom sitt engagemang på både läger, träffar och träningar. Lasse lämnar ett stort tomrum efter sig. Vi är glada och tacksamma att vi fått ha haft Lasse med oss i vår Bardlandsfamilj. Alla varma tankar går till Lotta och familjen. Att Lotta efter Lasses bortgång fortsatt med att komma på läger och våra träffar gläder oss enormt mycket. Livet måste gå vidare trotts att det kan vara otroligt tungt. Vi kommer alltid att minnas Lasse med värme och glädje, alla glada skratt och roliga stunder tillsammans.

I maj anordnade vi MT för vår R kull i Romelanda med Reino och Ove som domare. Vi valde att göra den nya mentaltesten (SBK MT 2017) som ännu inte är godkänd av SKK. Att vi valde den är för att vi tycker den säger så mycket mer om hunden än den officiella. Både när det gäller individen, men också ur avelssynpunkt. MH är det viktigaste redskap vi har när vi tittar på avel och avelsresultat, sen är den nya MT ett bra komplement enligt vår åsikt. När man genomgått denna test med godkänt resultat och fått godkänd exteriör får man SBK:s korningsdiplom.

I oktober var det dags för vår S kull att beträda MH banan. En mycket trevlig dag på Borås BK där alla 7 fick känd mental status och Bardlands eget mogenhetsbevis. På kvällen ordnade vi fest här på Stockabo för S kullen och dess anhängare med Anders goda mat, trevlig samvaro och med allsång så klart.

När vi hämtat andan efter MH helgen var det äntligen dags för vårt kennelläger. 2 heldagar i skogen med sök, spår och uppletande följdes av trevliga festkvällar med god mat och många glada skratt, minnen och skryt över våra fantastiska hundar. Söndagen avslutade vi med lydnad och uppletande i ett riktigt ruskigt höstväder innan det var dags att avsluta årets släktträff där vi hade hundar med från O,P,Q,R och S kullen.

Självklart var i Kopparbo v 29 på det stora riesenlägret! Där träffade vi ett stort antal Bardländare och en massa andra riesenvänner för rolig och inspirerande träning, härliga kvällar med trevligt umgänge.

Under året går Anders Jansson in som delägare i kenneln.

Nu går jag vidare för att rapportera om årets händelser för våra kullar!

A, B, C, D, E, F G, H, I, J och K-kullen är alla i dag himlahundar som vi vårdar varmt i hjärtat med alla roliga minnen. Flera av dessa hundar har genom åren bidragit med fina resultat på både test och tävlingsbanor. Flera har också gått vidare i aveln vilket innebär att deras gener lever vidare. Men framför allt har de varit älskade familjemedlemmar som vi för alltid kommer att minnas. Möten med många nya människor har det lett till, människor som vi fortfarande har kontakt med vilket gläder oss.

L-kullen: Denna kull har vi kallat vår Lyckokull. De föddes i maj 2006 och av 7 valpar har 3 gått i avel och spridit sina gener vidare, vilket vi är glada för. Nu är endast 2 av dessa kvar i livet.

Leo, 11 år gammal fick Leo somna in. Älskad och saknad. Får mejl från matte Katrine 31 oktober som berättar:
I går, mandag, måtte vi ta den tunge veien til veterinæren med Leo. Verdens fineste hund. Han har vært en helt fantastisk hund alle disse årene. En god tjenestehund, men enda viktigere et kjært familiemedlem. Han har vært så utrolig glad og positiv hele tiden, og 100% okomplisert i all omgang med andre hunder og mennesker.
De siste månedene hadde han cancer i kroppen og dårlig sirkulasjon, så selv om han hadde gode perioder, så merket vi også at han enkelte dager hadde det litt tungt. Vi hadde en fin siste helg sammen, men merket søndag kveld at det var tid for å la han reise til hundehimmelen.
Sorgen er tung og savnet stort, men minnene er mange og gode. 
Tusen takk for at vi fikk gleden av denne fantastiske hunden. Håper vi etterhvert kan kontakte dere når vi igjen er klare for en ny riesenschnauzer. 
Klem fra Kai og Katrine 
Leo och Katrine var också ett av de första ekipagen vid räddningsaktionen på Utöya.

Loco, Som vi känner bättre som Lilleman har ledsamt nog också fått somna in. All styrka till matte Lotta som haft ett riktigt tungt år. Här kommer hennes rapport:
Som de flesta av er vet var Lasse sjuk under en lång tid och förlorade till slut kampen mot cancern. Han somnade in den 20 april, så gränslöst saknad.
Jag har haft ett otroligt stöd från många i hund gänget och var så tacksam att ha Lilleman och Quantaz. Jag har försökt att träna hundarna och vara på läger. Riesenlägret kändes som en verklig utmaning men tack vare enorm hjälp och stöd av Lena och Anders så fick jag upp min husvagn till Kopparbo och kunde vara med o träna vilket kändes härligt.

I början av sommaren märkte jag att Lilleman tog lång tid på sig att kissa, precis som han inte riktigt blev färdig. För övrigt var han glad o pigg men veckan efter midsommar var jag med honom hos veterinären som kunde konstatera att han drabbats av urinsten. Strikt diet och kontroll efter Kopparbo var det som gällde. Under lägret tyckte jag att han var ganska ok och var med på träning precis som vanligt. Älskar att söka både på P-form men även på Skroten i Fagersta trots att han varit där så många gånger. Fortfarande bäst när det gällde, Höga figgar, dolda figgar, inget var en omöjlighet för honom, han löste det på bästa sätt.
Efter lägret var jag på kontroll med honom, fortfarande kunde man se urinstenar men han var inte sämre. Fortsatt dietfoder och medicin och kontroll om en månad. Plötsligt tyckte jag att han var något bättre, kunde kissa på ett bättre sätt och stod inte så länge innan han var klar.

I augusti skulle jag resa till New York, var bjuden på bröllop och Anneli o Gunnar Skatt skulle ha killarna. Både Lilleman o Quantaz blir glada när vi kommer till deras gård i Herrljunga. Dagen innan jag ska resa hem från New York ringer Anneli och säger att Lilleman blivit sämre. Jag säger till henna att ta honom till Alingsås djursjukhus där han tidigare varit behandlad och operera honom om dom ansåg det vara nödvändigt. Lilleman blev dagen efter opererad och när jag kom hem till Sverige var han kvar på djursjukhuset då dom ansåg att han skulle vara kvar i två dygn efter operationen. Allt verkade ok men dagen efter fick han plötsligt feber och ville inte äta. I samråd med veterinären hämtade jag hem Lilleman som verkade väldigt medtagen men nöjd med att vara hemma. Trots tappra försök att få honom att äta funkade det inte och i samråd med veterinären tog jag beslutet att han skulle få somna in. Veterinären kom hem till mig så Lilleman fick somna in i min famn hemma i soffan. Anneli Skatt var ett ovärderligt stöd som kom hem till mig och stöttade samt veterinären och Mikaela Wickström.
Lilleman blev 11 ½ år, han var ”min” hund och så mycket roligt vi har upplevt tillsammans, mycket bus, många ”vov”, duktig sökhund, så otroligt älskad och saknad.
Tack Bardlands för denna fantastiska hund

Lotti, Lars-Anders var för ett tag sedan i kontakt med husse György som berättade att allt var väl med Lotti. För hennes del blir det många härliga långpromenader samt lite uppletande då och då. Hon lever sen några år tillbaka ett gott liv som pensionär efter trogen tjänst som cancersökshund, där forskningen kring äggstockscancer tagit ett stort kliv framåt tack vare Lotti och hennes mamma Hanna.

Lufsen, Här kommer en lite rapport från matte Inger:
I valplådan för snart tolv år sen hade ju alla tjusiga bilnamn. En hette Jaguar. Den tyckte Nunne skulle komma till oss.
Han hade rediga “ Bardlandsöron”. Dom ser likadana ut fortfarande. Jättefina tycker vi! I sin ungdom trodde nog Lufsen att han var ämnad till jägare. Storviltsjägare. Ju större desto bättre. Älg var roligast.
Lufsen och Husse har hållit varandra i form genom åren. Hur många tusen mil i skog o mark dom vandrat genom åren vete katten. Han har varit i stort sett frisk alltid. Skadat sig två ggr. Ett ben i foten gick av o en bruten klo. Båda gångerna när han lekt med tikar! Livad gosse. Alltid en genomhygglig hund. Otaliga valpar och unga hundar har han lärt att man kan vara snäll, även om man är stor och svart. Visst märks det att han blivit äldre.
Han hör inte lika bra och han sover hårdare. Han kan vara svartsjuk också, när husse ligger på alla fyra o leker med lilla nya hunden som är ett år står Lufsen bredvid och klagar högljutt. Annars funkar dom kanon ihop, han 45kg hon 5kg.
L-kullen kallades ju för Lycko-kullen och för oss har han varit och är till stor lycka och glädje.

M-kullen: 3 små valpar såg världens ljus 28 augusti 2007.  I dag finns 2 av dessa kvar. Båda har gått vidare i avel och gett nytt liv till 49 st små skägg.

Maja, Är mor till både vår P kull och R kull. Här nedan berättar husse Niklas om deras gångna år:
Maja, numera även känd som Ms Houdini, 2017.
Maja lever sedan september 2016 utan sin Pippi. Det har fungerat väl men vi saknar hennes positiva livsglädje. Maja har fått ett större utrymme då vi har kunnat röra oss mera obehindrat på vägar & i naturen utan att behöva vara på ständig spaning efter andra hundar och träningarna ger maximalt utrymme för Maja. 
Efterspelet av Anaplasma-/Erlichiainfektionen som Maja drabbades av när hon hade R-kullen har i stort gått bra. Hon äter kortison sedan vintern 2015 men vi har successivt trappat ner dosen och hon åt en väldigt låg dos under vintern 2017. Till Valborg satte vi ut kortisonet och Maja mådde kanon. Pigg o framåt. 2/7 blev Maja dock akut dålig, efter en fysiskt aktiv dag så såg hon ut som om hon skulle kräkas på kvällen. Krum i ryggen, orolig och ville inte ha eller göra någonting. Efter 2 dagars tjat på djursjukhuset så åkte jag in med henne. Hon hade en kraftigt förhöjd sänka, ett tecken på att hon har någon form av inflammation (irritation) i kroppen, men allt annat såg bra ut. Efter 2 dagars matlåda fick hon dropp, kortison och kom hem i god form (!) dagen efter. Vilken lättnad!!!!! Nu har vi åter trappat ner kortisondosen men den kommer inte att sättas ut utan kvarstår i låg dos livslångt. 
4 veckor efter detta var vi på fjällvandring 7 dagar mellan Ammarnäs & Hemavan. Maja bar sin mat och visade god form trots mycket regn & bitvis enormt med mygg. 
Maja är pigg, ibland ”odrägligt pigg” till min stora glädje. Hon har nog också börjat reagera på att hon är ensam på dagarna i kombination med att mina arbetsdagar blivit längre då sjukvården i Halland flyttat delar av min arbetsplats norrut. Detta har lett till längre resor och att flera kollegor slutat och vi som är kvar får resa längre ytterligare fler dagar per vecka. Detta har lett till 2 saker;
1) Maja började rymma ur hundgården. Hon gjorde hål i Gunnebostängslet(!) och tog sig ut genom ca 15 cm stora hål och jag fick bygga om och klä in hundgården i tryckimpregnerade ribbor, totalt 270m..... Därav smeknamnet: Ms Houdini :-)
2) From 1/1 2018 så provar jag att jobba i Skellefteå & Umeå. Till en början jobbade jag 2 veckor per månad och kommer antingen att fortsätta så, återgå till Halland eller flytta norrut. Både jag & Maja får nu mer fritid och jag har närmare till arbetet och kan gå hem på lunchen.
På fritiden promenerar vi i skog & mark tränar spår med kompisar i Halmstad. Maja är väldigt duktig, gillar dock inte för enkla spår då hon tenderar att bli slarvig. Ökar svårighetsgraden så är hon med till 100%. Uppletande är också en favorit.
Maja är som sagt pigg, pälsen kolsvart med enstaka grå stickelhår och vi försöker vara fysiskt aktiva så vi håller åldern på avstånd.
Vi är nu i Skellefteå där det har varit ner till -20gC och Maja stortrivs med snö & kyla. Här blir det mest promenader och snöbollar då Maja inte är tränad för drag. Vi saknar inte horisontellt regn eller fästingar. Maja’s päls har blivit härligt snömjuk.
Vi trivs och ser fram emot ett spännande 2018 med lite nya äventyr i norr, bl a fjällvandring till sommaren som sannolikt blir i Abisko och vi hoppas att kunna delta några träningsläger för riesen.

Mach, Lever ett gott liv som pensionär. Precis som det ska vara! Här kommer en liten uppdatering från Annika:
Mach har fyllt 10 år och är en glad, "brötig" och fortfarande busig pensionär!
Han går på Rimadyl då en armbåge har krånglat för honom sedan tidigare men det fungerar bra.
Han är med på det mesta men pallar inte med så hårda fyspass längre men springa lös i skogen fungerar utmärkt!
Han är en så go kille som alltid vill kela i soffan och det är alltid Mach som drar undan huvudkudden för mig på morgonen när klockan ringer! Så än är det liv i gubben!

N-kullen:  3 hanar och 8 tikar föddes i februari 2009. Ur denna kull har flera vart ute på tävlingsbanorna och tävlat i både spår, sök, rapport, lydnad, agility och IPO. Vad jag vet är det 8 som är kvar i livet.

Nicko, Har under året legat lite lågt när det gäller träning pga hälsan och en operation. Jag får en julhälsning från matte Solweig som berättar att han nu mår bra och att det är full fart hemma på Näset med den lille kompisen Aaron. Härligt!

Nessie, Som tävlar i elitklass både när det gäller spår, sök och rapport har startat i både spår och sök under året med godkända resultat. Ingrid och Nessie har även provat på rallylydnad och fått fina resultat.

Narwa, Som tidigare tävlat både spår, sök och lydnad har nu siktat in sig på agility. Så flera tävlingar har det blivit i både agility klass 2 och hoppklass 2. Härligt att se att våra riesen är lämpade i alla grenar!

O-kullen: Första kullen som föddes hemma hos mig och Anders. 7 små lakritstroll kom till världen 24 april 2009, 4 hanar och 3 tikar. 3 har lämnat jordelivet och skuttar förmodligen fram på de evigt gröna ängarna.

Olga, Finns inte med oss längre. Hon fick somna in i januari. Olga fick för ca 1 år sedan diagnosen artros i vänster höft, rygg, och bogleder. Hon har klarade sig ganska bra, men med tanke på en bruten tå tidigare kunde hon inte kunnat hålla muskelmassa när hon varit tvungen att gå i koppel. Hon blev vinglig i bakdelen och hon hade svårt att bajsa och röra svansen. Hon var inte alls glad och blev irriterad mot allt. Röntgen visade att artroser blivit mycket värre och hon hade väldigt ont. Vänster höft var helt deformerad och vänster ben kortare än höger. Alternativet var att hon skulle få leva med smärta eller gå på tung medicin, inte kunna springa lös, gå i skogen, eller leka med Lindas andra riesen Axel. Eftersom Linda är en klok matte och kände att det inte var rätt mot Olga fick hon somna in lugnt och stilla. Tungt men rätt beslut för hennes skull.

O’Azta, Matte Gudrun rapporterar att allt är bra med Azta. Hon håller sig pigg och fräsch och att hon ska fylla 9 år märks inte. Hon lever ett gott liv med en massa härliga hundkompisar som hon träffar för härliga promenader. Hon är lugn och trygg och ett föredöme när de yngre kompisarna behöver en stabil hund för att träna tex platsliggning. Matte älskar sin pärla och säger att hon har världens goaste hund.

Otis, Härliga hund som så ofta får mig att dra på smilbanden när jag får se och höra om hans framfart och upptåg. Här kommer en berättelse från matte Sarah:
Vi avslutade 2016 med att flytta till ny lägenhet. nu har vi bott här dryga året och Otis stortrivs. Han har sin vana trogen skaffat sig ännu fler vänner bland grannarna både bland folk och hundar. Grannen i dörren bredvid är han väldigt förtjust i och försöker smita in till. Det är ju artigt att hälsa liksom ;)
Den rädda grannhunden visade för ett tag sen hur trygg han är ihop med Otis genom att lägga sig och rulla på gräsmattan framför oss.
Otis leker gärna med grannbarnet då blir det jage eller som nu i helgen kurragömma. Bästa barnet som försvinner gång på gång så man får leta upp honom och skälla lite.
Vi har tränat en del räddning och skogssök förutom lägren vi varit på.
Otis fyller 9 år i år men är som en valp fortfarande. I skogen eller på räddningen far han som ett skållat troll och fortfarande är det mer ben än hjärna med ut så rätt som det är slår han kullerbytta på väg ut till figgen. Men enligt fysioterapeuten vi går hos så är han i väldigt bra kondition och form. Hon är dock efter att ha sett honom i skogen lite förundrad att hans kropp hållit så bra trots att han glömmer att han inte är ung längre.
Annars går vi långa promenader ihop med vår vän Bruno, pudeln som han avgudar. Vi har umgåtts mycket med Lotta och Otis & Quantaz har funnit varandra och trivs så bra ihop.
Livet rullar på. Otis är till stor glädje för mig och mina föräldrar som fortfarande passar honom när jag jobbar.
Han stjäl friskt våra vantar, mössor och allt annat han hittar och säljer tillbaka för en karamell. Han har en räv bakom varje öra.
Denna lilla fantastiska hund med ett hjärta som Nalle Puh, mod som Nasse och en livsglädje som Tiger.
Har man inte utfört något i 180 km/h så är det inte utfört enligt Otis.
Tack Lena och Anders för en alldeles ljuvlig hund.

Otto, Matte Cecilia säger att hon skulle kunna skriva sida upp och sida ner om alla Ottos bravader. Men nöjer sig med den korta versionen:
Otto börjar få en hel del grått i skägget nu, men det är inget som märks på insidan. Han är fortfarande samma energiknippe, och studsar på alla fyra när han blir ivrig. Han är en favorit bland tikarna i stan, vänligheten själv mot alla små valpar, och struntar högaktningsfullt i skällande småhundar. En vänligare och roligare hund får man leta efter, och han är en högt älskad familjemedlem!

Ojzan, Blir bara goare för varje år. Alla hundar är ju speciella på sitt sätt, men jag har nog aldrig haft en hund som så tydligt visar sin kärlek till både oss barn och barnbarn. Ett bra år har vi haft i det stora hela med div träning och andra roligheter. Med tanke på hennes bekymmer med poly artrit i slutet av förra året tog vi in henne i höstas för en seniorkoll, vi hade också känt en liten knöl i ena juvret. Alla prover var bra och vi skulle hålla koll på hennes knöl. I december hade knölen mer än fördubblats och jag märkte att hon drack betydligt mer än normalt. In för en ny koll, röntgen på buk och lungor och ultraljud på livmoder gjordes samt nya prover. Det visade sig att livmodern inte såg helt frisk ut, cystor på äggstockar konstaterades, men övriga prover och lungröntgen såg bra ut. Ett par dagar senare opererades hon. Livmodern togs bort samt halva juverraden pga elakartad tumör. 2 stora operationer i en. Hon var väldigt medtagen så klart när jag fick hem henne men repade sig ändå väldigt bra. Hon hade ju inte hunnit bli akut sjuk och var i god kondition innan operationen vilket säkert hjälpte till med återhämtning. Efter julhelgerna var det dags att ta stygnen på henne och det hela såg fint ut. Nu hoppas vi på ett nytt friskt år tillsammans med vårt lilla hjärta.

P-kullen: Denna kull föddes i maj 2010 och med tanke på P var det naturligt att detta skulle bli vår kungliga kull. 9 små prinsar och en lite prinsessa blev det. Flera av dessa har tävlat i olika grenar med fina resultat och 2 räddningshundar har det blivit. I dag är 8 kvar i livet.

Prins Pohlman, Året har inte varit det bästa för denne prins. Men nu hoppas vi och tror att 2018 blir ett bra år!
Husse Fredriks rapport från det gångna året:
Pohlman avslutade ju 2016 med att operera bort en tå pga en tumör.  Någon vidare spridning kunde inte konstateras, men risk för återfall finns ju i framtiden. Tyvärr fortsatte problemen för Pohlman… Lagom att han återhämtat sig från sin tåoperation, så var det dags igen! I början av mars satte sig en urinsten i urinröret och han blev akut opererad för att få bort den. Ny konvalescens och livet i tratt fortsatte… Och när vi ändå höll på så var det väl lika bra att ta en operation till! Pohlman har sedan ett antal år tillbaka en tillväxt av fettknölar runt vänster armbåge, och har gjort en operation av dessa tidigare. Nu hade de växt till sig igen och de riskerar ju att hämma rörlighet och cirkulation i benet, så en ny operation var nödvändig. I fyra timmar höll veterinären försiktigt på för att undvika skador på nerver, muskler och blodkärl. Efter semestern så kunde vi äntligen komma igång med lite träning igen. Året kändes kört för spårtävlingar, men vi satsade mot Draghunds-SM i Falun, som gick av stapeln i slutet av oktober. På vägen dit hann vi med att starta i ytterligare ett par mindre dragtävlingar. På SM placerade vi oss på fjärde plats i löpklassen bland B-hundar. Så skönt att se att han höll för belastningen och han älskar verkligen att tjänstgöra som draghund, även om husse gärna får bli lite snabbare!  Vi får se vad vi hittar på under 2018, först och främst så hoppas vi på att hålla oss friska. Veterinären har vi fått nog av! 

Prins Rex, Även detta är en Prins med passion för drag! Under året har han visat framtassarna ihop med Gustav Bivstedt på tävlingar. 2 SM starter har det bla blivit! I februari under SM veckan i Söderhamn fixar Gustav och Rex silvermedalj i linkörning klass B. Senare på hösten när det är dags för barmarks SM i Falun fixar detta team en ny silvermedalj i linlöpning klass A. Fantastiskt roligt och fin PR!

Prins Pyro, För matte Ingalill och Pyro var inte 2017 ett av deras bästa år:
Det började bra med fin träning inför vindelälvsdraget, mycket snö och fina spår.
Men 2 veckor innan draget så blev Pyro tacklad i bus/lek med en annan hund och blev halt i ett bakben så det blev tyvärr inget drag för honom. Några veckor senare drog han av ett ledband i ena frambenet när vi var ute på tur. Så det blev en vår med mest skador.
Under sommaren blev matte urdålig i en höft vilket ledde till höftbyte under hösten. Så det blev inga större utmaningar för någon av oss under sommaren/ hösten2017.
Vi hoppas på en bättre sommar nu med träning och aktiviteter.

Prins Ivar, Har en mångsidig matte som kör det mesta ihop med Ivar. Här kommer några rader från Maud och Prins Ivar:
Vi har tävlat ganska sparsamt i år men lyckades iaf bli uppflyttade till Elit rapport på GMBK. Springandet gick jättebra och uppletande t var riktigt bra. 9-9 på mindre än halva tiden. Hade varit ännu bättre om matte hade hållit reda på hur många föremål som skulle in. Skickade ut honom en fjärde gång. Lydnaden gick också ok. Sedan har vi startat i Elit två gånger och det har inte gått alls. Ivar ville bara springa en eller två sträckor. Har aldrig haft problem med detta moment. Litet senare visade det sig att han sträckt senorna i två tår och haft rejält ont. Han har inte visat mycket av det. Haltat några gånger, gått Koppelpromenader och inte tränat. Nu efter två månaders Koppelpromenader, akupunktur, ultraljud och balansplatta har han iaf inte ont längre men senorna är utsträckta fortfarande. Första gången denne vilding är riktigt skadad. Idag var vi och tränade sök för första gången på 21/2 månad. Korta slag, inte mycket spring och väldigt bra markeringar. Förhoppningsvis är vi snart på banan igen. Gissa om Ivar är sugen. Vi har ju också tränat en del IPO lydnad och skydd vilket gått helt ok. Litet bekymmer med lydnad i själva skyddet. Ivar kan ju själv och vill helst inte vänta. Med litet olika figuranter med olika budskap blev det kaos för matte och jag måste fundera litet. Sedan tävlingslydnaden gjordes om blev det litet för petigt för matte så vi har legat lågt där. Vi har även prövat på NW. Ivar hittar men har väldigt bråttom. Markera är inte hans starka sida. Jag kan se när han hittat något men det går fort. Han har inte tränat många gånger men tidsmässigt slår han många. Det är ju hans motto: fort och snabbt sedan nästa uppgift. IPOspårandet går relativt bra. Men med för långa uppehåll emellan blir det också litet för fort. Alltså spåra oftare. Han är ju nu 71/2 år men fortfarande frågar folk om han är en unghund. Vi har ju nu fått barnbarn i familjen och Ivar sköter det väldigt bra förutom att han snor napparna gärna rätt ur munnen. Tar även en del leksaker. 
Ivar är helt otrolig att jobba med. Alltid full fart, ger aldrig upp och kan en hel del själv. Tack för ännu en fin hund från Bardlands. Nu ser vi framemot 2018 och många fina tävlingar inom rapport, sök och kanske IPOskydd. Matte har ju licens och Ivar har klarat BH-provet tidigare.

Prins Putte, Som är internationell räddningshund ligger såklart inte på latsidan ihop med matte Mia. Eftersom Mia är matte till både Putte och Scooby Doo så nämns båda här nedan när Mia summerar 2017:
Många gånger har jag undrat hur smart det var att fylla på med en till riesen när Putte ändå bara var 6år? 
Men nej, jag har aldrig ångrat att jag skaffade Scooby Do. Visst har jag varit arg så färgen i ansiktet säkert gick i grönt, hotat med att sätta honom på tåget till Vårgårda men det har inte blivit värre än så. 
Under våren gjorde Scooby Doo precis som valpar/unghundar gör. Ryckte upp blommor, smet ifrån tomten, bet sönder många av de priser Hugo och jag fick ihop på tävlingar. Ibland stod han på borden, bet sönder ett armstöd i en lånebil o.s.v. 
Till färgen var han väldigt grå. "Det försvinner nog", sa Lena. Jahadu, tänkte jag. Idag är han kolsvart med lite stickelhår på buk o mage.
Under året så har Scooby fått hänga med på allt de jag o Putte gör i räddningsträningen. Och precis som "storebror" så har han letat personer genom att krypa under hus i mörka hål, klättrat i ruiner, tagit sig fram i hav av petflaskor m.m. m.m.
Detta har tagit oss i bil ner till Paris en vecka i april för räddningsträning, SrHf´s Sommarläger, Riesenläger, läger i Dalarna och Danmark med vår Int. träningsgrupp och en helg i Dalarna med Norrmännen. Där emellan har vi bl.a fått in lite lydnadsträning med och utan instruktör. Putte debuterade i lydnadsklass I med de nya reglerna, trist bara att matte klantade sig.
Putte klarade vår årliga funktionskontroll som räddningsekipage i Jönköping och vi har varit på alla våra tränings helger som färdiga räddningshundar har tillsammans i Sverige. Tyvärr så la MSB ner den Internationella räddningsstyrka som vi utbildat oss för. MSB´s mål nu är att ha en Nationell styrka för ev katastrofer och upplägget för detta är inte klart ännu, men händer det något så är vi redo.
Putte har förutom en klo skada, hållit sig frisk under året.
På Scooby Doo såg jag en del utslag under våren, vilket visade sig vara en allergi. Tyvärr vet vi inte vad han inte tål (trots en mängd undersök av hudspecialist), men vi håller det undan med ett bad varje vecka. 
I juni gjorde jag en PennHip röntgen på honom med utmärkt resultat, detta betyder att om han inte hålls överviktig så är chansen minimal att han får OCD i sina höfter. 

(PennHIP (Pennsylvania Hip Improvement Program) är en metod att mäta och tolka slapphet i höftleder från 16 veckors ålder hos hund. Vid undersökningen fås ett distraktionsindex (DI) som har visat sig vara det mest tillförlitliga måttet på om hunden kommer att utveckla höftledsartros längre fram i livet.)
Strax innan jul så blev Scooby magsjuk. Jag tog till alla trix och medikamenter som man brukar kunna häva kräk och diarré med, men det blev värre. Då fick han ligga på dropp på jobbet (jag jobbar på djursjukhus) på dagtid. Då ser man hur viktigt det är att vara tydlig med hur en risens allmäntillstånd är i det normala. När jag kom in på avdelningen under dagen så sa tjejerna: 
-"Han är ju pigg iaf" 
-"Nä, sa jag. Han är inte pigg"
-"Jo, men han travar på och viftar på svansen och gosar med oss"
Efter ett par dagar så blev det ännu värre och han fick ligga ett dygn med vätska och antibiotika dropp. Då vände det.
När jag kom för att ta hem honom så sa tjejerna:
-"Nu fattar vi vad du menar med pigg" och de vinkade glatt när han åkte med hem.
Scooby har utvecklats från en slyngel till en mycket arbetsvillig, envis och fantastisk kille. Han gjorde ett MH i oktober som gjorde mig tårögd. Jag trodde jag hade en till kroppen stor men mentalt liten kille. Oj vad fel jag hade. Han visade sig vara en kille som inte skräms av något, och lämnar inga faror utan kontroll samtidigt som han gärna bjuder in och leker med främlingar. 
Vi har nyligen anmält intresse för en kurs till Patrullhund. Jag ser mycket fram emot att få ha honom till arbetskamrat.

Prins Paavo, Här kommer en hälsning från matte Kaisa och Paavo och om deras äventyr 2017:
Paavo og matte har bodd i et nytt hjem og har mye bedre friluftsområder tilgjengelig nu, pga. det har vi gått mange lange tur i skogen.
Ellers har Paavo jobbat med skogsspor, litt sök og specialsök.
Specialsök er vårt favoritt. Der har vi vanlig apport moment. Så har vi leting av föremål fra lengre avstand. Det er göy siden man kans springe fort og bort og pröve å finne föremål.
Tredje sak er å vise hvor bitteliten gjenstand er i en 3x3 meter stor rute. Vanligvis har vi gjömt en euro eller likens små ting, vanligtvis metall. Der skal man konsentrera seg og ligge og vise med nesan der euron ligger.
:) utmaning til de andra prinsar.
Matte har også kjöp seg en terrengsykkel. Det er superspennande å ta en sving i skogen.
Enn så lenge har det gått bra om man planlegger turen först og har sjekket at det er ingen hinder på vegen.
Paavo synes at å dra er best man vet i livet. Dumt at det er inget snö i sör Finland men man har tatt en tur til Lappland hvert år.
Sommerferien 2017 brukte vi i Hossa. Ut på tur og badat i iskalt vann :) På hösten snippet veterinären en liten bit av foten, men det viste seg å väre harmlös bit. Hvilken tur.
Snygg, snart 8 årig, Paavo sender hilsen til alle. Pus og kram*

Prins Felix, Vill börja med att gratulera matte Giesela som skolat om sig och fått nytt jobb på blå stjärnan i Göteborg! Hon är godkänd vid VeTA-bolagets D9-skrivning, och är även godkänd på de praktiska momenten och har därmed klarat sin behörighet. Grattis!

Giesela skriver:

År 2017 var ganska tung och orolig med Felix. Han drogs med en hälta som inte ville läka ordentligt så jag beslutade att ställa av honom som Tjänstehund Räddning. Det var ett tufft men nödvändigt beslut, vi vill ha en hund som inte har ont i det han gör och det finns så mycket annat som vi kan göra tillsammans och ha roligt med. Våra minnen och kunskaper från räddningen finns alltid kvar och jag är så otroligt stolt över Felix och det vi har presterat! Felix är ju så otroligt arbetsvillig och älskar att vara tillsammans med mig så det finns flera saker vi kommer göra. I november opererade han sig för sin skada och är just nu under rehab. Vi jobbar mycket med att han ska kunna göra så mycket som möjligt med sin hjärna under läkningstiden så det blir nosework och lite annat.  Han är så duktig vår Felix.

Q-kullen: I juli 2012 föddes dessa och fördelningen blev 7 hanar och 2 tikar. Så klart hade vi flera som stod på kö för en tikvalp vilket innebar att vi hade några av hanarna boende kvar hemma hos oss tills de var ca 12 veckor. Det var en spännande tid vill jag lova! Till sist flyttade även dessa små grabbar till lämpliga hem. Några ur kullen har vi inte haft kontakt med under året.

Quigley, Denna grabb har genom åren skickat många roliga berättelser. Nu har tagit upp sitt skrivande igen och vi får ett nytt ”Quigley´s tale”. Här följer lite axplock av det långa brev jag får:
Min husse är egentligen inte lat, men han har problem med ryggen, så vi är inte direkt ute på några långa skogspromenader, men så fort har tar ut 4-hjulingen för att antingen jobba med skogen eller bara dra runt och se till vårt revir, då blir det löpa av. Tro nu för all del inte att jag inte får röra på mig, tvärtom så är jag nog på ett sätt mer lyckligt lottad än någon av mina syskon, för jag går nästan alltid lös och fri, som en gammaldags gårdshund.
Den ena dagen är den andra rätt lik. Vi tränar ingenting dvs. för uppflyttning i någon speciell disciplin eller i någon grupp. Undantagen är olika träningsläger ss. RIV´s vår- och höstläger, minst en gång per år på något läger i Norge samt vårt eget Österängeläger, där vi faktiskt ett år var 17 hundar av varierande raser, men vi ser det mer som ett umgängesläger, där vi visserligen tränar våra resp. ”flockledare”, men där det flesta hussar och mattar egentligen inte bryr sig så mycket om att tävla, och för vår egen del är det bara ett jobb, som vi gillar att utföra. Det skall va ”moro” att jobba.
I för sig är det kanske lite´ ojuste att säga, att husse inte tränar mig, för det sker mer eller mindre var och varannan dag, men det rör sig om, låt oss kalla det ”vardagslydnad med trix & belöning”.

Qurax, Som kallas för Egon har gjort fin PR för kenneln genom alla sina dragtävlingar med fina resultat ihop med husse Anders. Bla vinner han sin klass på skånedraget MB. Kul är att lillhusse under året har debuterat med Egon och placerade sig som 2:a på Hapimadraget i Hok på MB. Tidigare är Egon SM vinnare på draget, både på snö och barmark.

Qryss, Som kallas för Texas är en glad kille som vi naturligtvis träffat mycket under året då han är Vårgårdabo. Nedan berättar Katarina om året som gått:
Vi tränar när vi kan och vill. Texas kan tänka sig att träna jämt. Framförallt gilla han att höra sitt eget ljud, hans specialité är skall, vilket matten har kämpat länge med att vara tyst!! Vi har gjort 3 tävlingar i startklass, den första var på Riesen SM, då var det mycket ljud. Den andra var i Bollnäs, då var han tyst och vi blev uppflyttade till klass 1. Den tredje var under semestern i Järvsö då blev det mycket ljud igen. Så vi jobbar vidare med att det skall vara tyst plan. Vi tränar sök när vi kan. Vi har även varit på vår och höstläger med Riesen i väst, där har vi tränat sök. Vid juletid var vi uppe i våran stuga och mycket snö var det så vi åkte en hel del skidor och även Texas var med vilket han inte är van vid att matte åker skidor. Till att börja med trodde jag han skulle väcka varenda björn som sov. Men efter några gånger så sprang han fint med. Men så kom det ett tillfälle där matte körde ikull och låg på rygg som en skalbagge och inte kom upp, då var han i gång igen för då skulle det lekas. I sin helhet är han alltid glad, arbetsvillig och lekfull. Med andra ord en mycket positiv och lycklig hund.

Qurt III, Var sista grabben att lämna hemmet. Väldigt nära var det att han blev kvar hos oss, han var nämligen husses (Anders) egne lille ögonsten ”våran” lilla Olle. Men flytten gick till Norge och så småningom flyttade han vidare med sin familj till Danmark. Här kommer en rapport från matte Mia:
Rolf har växt till sig till en ståtlig hane på dryga 40 kg. Förutom lite problem med trasig klo är han frisk och lycklig. Han finner sig inte riktig med att ligga på golvet utan tar sig gärna en plats i sängen. Han älskar barnen som utan problem tar honom med ut på promenad, den kärleken är ömsesidig. Tack så mycket för vår fina hund!

Quling, (Foppa) Skickar en julhälsning från ett snöigt Vindeln där han och husse Markus passar på att köra drag. Vilket båda gillar. Marcus berättar:
Det här året har gått riktigt fort igen. Det är fortfarande full fart på Foppa. Man tycker att ska lugna ned sig med åren.
Foppa är en härlig familjehund som får hänga med överallt där vi åker. I år har han fått följa med till Finland igen. Jag måste berätta att Foppa är god vän med en kanin och en katt. (Alla tre kan vara tillsammans utan kaos) Foppa får annars röra på sig mycket.  Springer och kör cykeldrag med honom. Skidor när möjlighet ges.
Har tänkt många gånger att gå med i en dragklubb i närheten och prova tävla men det har inte blivit av ännu. Vi får se vad som händer det här året, men säker kan man säga att när man har en riesen så kan vad som helst hända!
Ha ett gott 2018!

Q’Iben Lilla söta Iben har kommit i gång igen med träning efter ett tråkigt år med mycket koppelpromenader. Vi träffades på vårt kennelläger vilket var väldigt kul då vi inte setts på länge. Här kommer en hälsning från Lars och Lise:
Iben har hatt 1 år med mye skader og diverse.  Det startet med en tur i skogen, der hun, i løpende fart rev av en muskel fra den ene siden av lysken. Etter endt vetrinærbesøk med ultralyd og undersøkelser konkluderte hun med et traume. Iben var veldig hoven, svart, lilla, blå og gul på innsiden av låret. Hun skulle kun gå korte turer i bånd til alt roet seg. Dette gjorde vi. Etter flere uker i fullstendig ro begynte vi å oppgradere turene, treningen hennes og ellers hele hennes hverdag. Det som ikke skulle kunne skje, skjedde, nemlig at hun rev av en muskel på den andre lysken! På ny bar det avsted til en ny vetrinær som fant ut hva som hadde hendt, både forrige gang og denne gangen. Avrevne muskler på innsiden av begge lyskene! Igjen ble det masse innetid og lange dager for Iben. Kun 15 minutters turer, 3 ganger om dagen, blandet med smertestillende. Vi begynte med lett trening i slutten av August.  Dette er jo ikke noe hverdag for en aktiv Riesen men så fantastisk flott som hun er, godtok hun og på en fin måte fikk hun og vi dagene til å gå. Veterinærer og pleiere ble så glad i henne og hun i dem, at vi fortsatt må innom å hilse på de. Endel mentaltrening innendørs har det blitt og det er positivt.
Sterilisering har hun også gjennomgått dette året. Det var påkrevd fordi hun har hatt veldig store problemer med innbilt svangerskap. Dette gikk kjempefint, men igjen, mye innetid og ro.
Dette har vel ikke vært hennes beste år men vi har gjort det beste ut av alt og hun har hatt mye besøk av folk og hunder underveis, som hun er glad i. Det har blitt mange positive opplevelser og hun har åpnet mange gaver.
Nå er hun 100 % i orden og hun og vi har trena oss tilbake til lydighet og feltsøk. Endelig har vi meldt henne på i lydighetskonkurranse igjen, og alle gleder seg. Hun kunne vært mye lengre oppe i lydighetsklassene men pga all tiden hun har mistet, så begynner vi bare et sted og jobber oss oppover.  

R-kullen: Den här kullen föddes hos Lars-Anders i maj 2014, 5 hanar och 2 tikar. 6 av dessa kom och deltog när vi i våras anordnade MT i Rommerlanda hos Reino.

R-Sixten, En mycket ståtlig och säker hane som snart blir pappa till vår T kull. Här lämnar matte Kristina en rapport:
2017 blev ett jättebra år för Sixten. Början av året gick dock på sparlåga tyckte vi och vi undrade lite om småtokiga Sixten gubbat till sig. Efter lite mer grubblande bestämde vi oss för att han kände sig ensam. I maj kom vi hem med riesenvalpen Axel och Sixten blev som vanligt igen- halvtokig och överlycklig över sin nye vän.
Vi har under året börjat tävla i både lydnad och bruks och har efter 2 tävlingar blivit uppflyttade i båda. Sixten verkar älska att tävla och då tycker ju matte också att det är riktigt kul.
Lite vänstervarv har det också varit och det har resulterat i Ck: n vid flera tillfällen. Han är snygg pojken, även med sina ”något slarviga öron”    Spännande var att göra nya MT. Det gjorde vi när Axel bott hos oss endast en vecka. Man kan säga att Sixten hade väääldigt bråttom tillbaka till sin kompis som väntade i bilen.
Höjdpunkten kom ändå under hösten när vi fick ett samtal från Lena (som vi väl alla känner) Hon undrade om vi kunde tänka oss att para Sixten med Fräcka. Om vi kunde!!! Vi blev förstås jätteglada (kom nog en liten tår där under samtalet) Tänk att min fina kompis gener ska få leva vidare, känns underbart.
Ser fram emot 2018 med förhoppningar om att min bäste vän ska få fortsätta vara frisk och att vi kan ha lika kul som vi haft hittills.
Säger det igen, tack Bardlands för vår älskade Sixten. Kunde aldrig ana att den lille klumpen när vi hämtade honom för 3 1/2 år sedan, då (9 kg) skulle komma att betyda så mycket för oss.

Rikki, En härlig hund med stor arbetskapacitet som vi senast träffade i höstas på Bardlandslägret. Här kommer rapport från matte Anette och skånepågen:

Rikki hälsar att han är jättepigg och mår bra och lever livet på landet.
Vi tränar spår/patrull och uppletande varje lördag i en träningsgrupp på Söderåsen och han tycker det är sååå ROLIGT. Har gjort MT och startat sin första spårtävling appellklass under året, båda med godkända resultat. Vi hade också några mycket trevliga dagar på Bardlandslägret i höstas:)
Full fart in i 2018!

Ruff, Här kommer en hälsning från Stein-Tore som har en väldigt vänlig och social hund:
I året som har gått har vi startet i et runderings stevne og et spor stevne, det gikk som det pleier. skogsarbeide går bra med gode poeng,
8.5 til 9.5.
Når vi kommer til lydighets delen, er vi ikke så gode. Har jo verdens mest sosiale risen i Ruff, må hilse på de fleste som er i nærheten.
Så nå i vinter blir det mere lydighets trening, så regner vi med å klare oss bedre i 2018.
Det har blitt mange båtturer med lange svømmeturer i sommer, så fort vi legger til er Ruff i sjøen og passer på oss andre.

Rizzla, Är en snygging som bor tillsammans med sin matte Annkatrin och riesenhanen Orkan i Tumba. Under året har de tränat både sök och nose work. Detta har resulterat i godkänt doftprov i eukalyptus samt uppflyttning till lägre klass.
Annkatrin:
Vi har tränat mycket sök, lydnad och uppletande. När vi tränar uppletande är 12 föremål inget problem. Rizzla tycker det är roligt.
Vi tränar på som vanligt med allt som tillhör. Rizzla är en positiv liten tös och målet för 2018 är start i lägreklass sök och tävla i nose work.

S-kullen, Senaste och yngsta kullen ut att rapportera om. 2 hanar och 6 tikar föddes här på Stockabo den 7 juli. Så i somras firade de sin 1årsdag och börjar nu att växa till sig rejält. 1 liten tik fick tidigt somna in, vilket är oerhört ledsamt. Hon fattas oss.

Sherry, Den 25 januari fick lilla Sherry lugnt och stilla somna in, vilket var ett otroligt tungt men helt rätt beslut av matte Inger. Redan tidigt ungefär vid 3 månaders ålder märkte Inger och Ingemar att Sherry var ängslig och hade stora miljörädslor. Från början gjordes det ingen stor sak av det hela utan Inger försökte plocka ner dem en efter en och lyckades till viss del. Men hon la snabbt på sig nya rädslor hela tiden, i situationer som normalt inte bekymrar hundar visade hon panik.  Det hela eskalerade snabbt, till och med skogen som länge var en trygg plats blev också otrygg för henne. Rätt som det var kunde hon få panikkänslor i de mest lugna situationer som från början varit glada och trevliga för henne.
För att få någon utomstående med stor kunskap att bekräfta det hela åkte de till Reino Oskarsson, som efter träff med Sherry bekräftade att hon helt saknade koppling att hantera sina rädslor. Han (Reino) underströk flera gånger att detta tyvärr är något man som uppfödare någon gång kan få uppleva, man har en jämn och fin kull med alla förutsättningar och så händer det att en ur kullen har avvikande beteende. Reino har själv upplevt det och har ingen förklaring till att det blir så. Otroligt sorgligt och svårt att acceptera!  Nu har livet inte enbart varit ett helvete. Inger och Sherry har haft många fina stunder ihop och hennes sociala kompetens har varit enormt god.
Tack till Inger och Ingemar som på bästa sätt tog hand om denna lilla tös och som satte hennes välbefinnande i första hand. Och ni vet att ni har en ny valp att få ur nästa kull och att vi har full förtroende för er.

Scooby Doo, Om honom kan ni läsa under Prins Puttes kapitel.

Shaggy, Och matte Theres har vi haft glädjen att träffa flera gånger under året som gått. Han är en lättlärd kille som älskar att lösa diverse utmaningar. I somras på riesenlägret tränade han räddningssök och fick väldigt fint betyg och inget verkade vara för svårt för honom. På vårt Bardlandslägret körde Theres och Shaggy sök vilket han löste galant! När matte jobbar tillbringar han tiden ihop med mormor Barbro. Annars hänger han med matten på det mesta hon gör. Ett härligt ekipage är det!

Skojja, Jag tror minsann att hon gör själ för sitt namn, denna lilla härliga tös. Här kommer en rapport från matte Barbro:

Skojja ser inte många moln på sin himmel, hon är glad och bekymmerslös och full av nyfikenhet på livet....

Hon har visat sig vara en riktig Houdini, och upptäckte snart att blev det lite tråkigt ute i trädgården kunde man hoppa över staketet in till dagiset som vi bor granne med och hälsa på dagisbarnen...eller springa med full fart genom häcken när hon kände doften av färsk kattskit hos grannen, så vi har fått rymmningssäkra tomten på ett sätt som vi aldrig behövt för den äldre (Sorry) När hon gjorde sitt MH såg man hennes nyfikenhet när hon sprang före mig både till dumpen, skramlet och spökena.

Lydnadsträningen med henne har varit tålamodsprövande, mycket på grund av att hon är så nyfiken på allt som händer runt oss, så det är hårt jobb för att behålla hennes focus, men sakta går det framåt.

Vi håller på att grunda henne i rapport något hon tycker är roligt, men i höstas fick vi hålla upp lite med träningen av olika skäl...och då tänkte jag att jag anmäler mig till en spår apelltävling, så kan vi ladda för fortsättning av rapport till våren.

Hon gick ut spåret perfekt men efter två apporter stannade en bil på vägen ganska nära oss och två personer gick ut och började plocka ut något från bagaget och det var ju Skojja tvungen att försöka kolla va det var för någonting. Så där lämnade hon spåret...Men nu satsar vi på att komma ut på tävlingsplanen i år.

Skojja är alltid pigg och glad och vi har superkul ihop!

Selma, Bor ju som bekant i Norge hos Finn. Vi har träffats några gånger under året och det går inte att ta miste på att Finn och Selma är helt rätt för varandra. Så här lyder häsningen från Finn:
Woow hvor fort tiden går, nå er det litt over et år siden Selma (mitt lille lykketroll) kom hjem til oss (10.09.16) Det har skjedd mye i løpet av dette året, hun er lite arbeidsjern og veldig lærevillig, hele tiden på tilbudssiden når det gjelder og jobbe. Hun har allerede blitt ganske dreven på søk, spor och upplentande med en god forståelse for øvelsenene. Før vi startet med søk, jobbet vi masse med spor og uppletande. Selma har utviklet seg veldig bra, hun er sosial og snill med folk og andre hunder. Hun er enkel og ha med seg bort til andre eller på jobb. Da vi var en tur på Ullared i sommer ble hun satt inn på en kennel rett i nærheten, var litt spent på hvordan dette skulle gå da dette var første gang og hun var 11 mnd. Damen på kennelen ringte etter en time og sa at dette gikk strålende så vi kunne bare ta det med ro. Hun er ikke den tøffeste dama, enkelte ting kan være skikkelig skummelt. Men hun har stor nysgjerrighet og gir seg ikke før hun har sjekket ut hva dette skumle er for noe, når det er gjort kommer hun tilbake med halen rett opp og kjempestolt av seg selv, husse også selvsagt. Selma er ei frøken som alle blir veldig fort glad i med sitt gode humør og store arbeidslyst. Resultatet på MH – testen som ble arrangert av vår flotte kennel var jeg veldig fornøyd med.
I november Deltok jeg og Selma på vår første Brukshundkonkuranse i apell - spor. Vi klarte opprykk til lãgre klass og ble nr.3 av 13 deltaker med 568 poeng. En god start på brukskarriæren. Så nå er det bare og jobbe videre og prøve igjen i lãgre klass spor och søk. Vi har jo en plan på å komme i Elite i både spor och søk og potensialet i Selma ligger der, bare jeg gjør jobben min.
Selv om vi har jobbet ganske mye og målrettet så har det alltid vært med glede, aldri noen harde krav i læringstiden. Dette skal være gøy for Selma og meg, resultatet er at jeg så langt har alltid har en glad hund som gleder seg til å jobbe sammen med meg ( ALLTID MED GLAD SVANS  )
Jeg er utrolig fornøyd med og glad i lille Selma..Mitt lille sorte lykketroll som med sitt gode humør sprer masse glede rundt seg. Gleder meg veldig til fortsettelsen sammen med henne.

Saga, Som fick en riktigt taskig start när det nya åter sköts in i Västra Frölunda, då hon bara var ca 6 månader gammal. Hon lyckades ta sig ut ur lägenheten och hamna mitt i ”kriget” Vågar knappt tänka tanken på vad som kunde hänt. Den panik hon då fick uppleva hoppas jag ingen ska behöva gå igenom! Detta nyår firade hon här hos oss för att slippa återuppleva förra årets nyårshysteri.
KA:
Sedan Riesenlägret har Saga och jag fokuserat på miljöarbete och spårarbetet.
Hon klarar idag (om inte husse blir nervös) ett spår som är i klass med högreklass ungefär.
Jag kör dock inte tävlingsmässiga spår, utan mer "naturliga" spår. Jag gör gärna spetsvinklar och lägger in virrvarr mm.
Med andra hundar är hon lika glad som hon har varit hela tiden. Inga tendenser till något
annat än lek och glädje.
Sedan har vi kört en del sök, både ljud och vind. Detta enbart för att få litet ombyte.
Miljöarbetet går på det hela taget framåt, men det är två steg framåt, ett tillbaka.
Det gäller att låta henne få sin tid.
Hon blir iallafall inte rädd när det smäller smällare ute, utan nu blir hon förbannad! Så det har inte hänt så mycket, men det är en massa myrsteg som gäller. Som hund att umgås med, är hon lika ljuvlig som hon har varit hela tiden! Hon har börjat med litet busstreck, som att sno tofflor från fötterna! Det tycker jag är bra, för det tyder på litet bättre självkänsla och det är mitt mål. Självkänsla alltså, kanske inte slaktade tofflor... Vem vet, jag kanske kan försöka med någon tävling litet längre fram?
Det känns inte lika osannolikt som i somras!

Svea, Eller Hera som hon kallas lever ett gott liv och är enligt matte Åsa en ganska obekymrad tös. Under året har hon hälsat på här flera gånger och jag upplever henne som väldigt enkel och lättlärd. Ihop med några andra Bardländare hälsade vi på hemma hos Hera i höstas, då blev det spår och uppletande i slottspaken. 

S, Lite skämtsamt skrev jag i förra rapporten att hon fått sitt korta namn för att undan för undan bygga på det. Lite rätt hade jag allt. S och Mikaela har varit flitiga under året, många tävlingar och nästa alla med toppenresultat och pallplatser har det blivit. Så visst, lite längre namn har hon fått! LD startklass LD 1 RLD N RLD F Bardlands S. Hon är dessutom uppflyttade till lägre klass och har gjort godkänt anlagsprov för viltspår.                                                                  Mikaela:
Under 2017 har S kommit igång med sin tävlingskarriär, där vi startade med rallylydnad när S var 10 månader gammal. Under sommaren blev det även debut i tävlingslydnad och Riesenläger där vi tränade sök, som vi båda tyckte var väldigt kul. Under hösten har det blivit träningar och tävlingar inom bruksspår, lydnad, rallylydnad och viltspår, oavsett vad vi tränar så tycker S att det är lika kul! Hon älskar att träna och gör alltid sitt bästa, sen att hon är en snäll och trevlig familjehund gör henne ännu mer underbar att ha som sin träningskompis.

Här avslutas 2017 årsrapport, som blir den 21 rapporten från kennel Bardlands. Tack för uppdateringar och bidrag som gör det möjligt att hålla släkten uppdaterad.  Nu går vi in i ett nytt år med nya händelser som vi får berätta om i nästa årsrapport.

 

Planer för 2018:

Ny valpkull:
Bardlands R-Sixten och Carlhill´s Fräcka har haft en lyckad dejt under hösten.
Bardlands T kull väntas v 4. Ni kan följa utvecklingen under valpbloggen på www.bardlands.com

MT, MH:
Ingen av våra kullar.

Bardlandsläger:
Vi planerar för ett läger och hoppas vi kommer att hitta ett bra datum som inte krockar med någon annan riesenaktivitet. Vi återkommer om detta!

Andra aktiviteter:
RIV har både vår och höstläger, datum för dessa hittar ni på hemsidan www.riesenivast.se Stora riesenlägret går som vanligt av stapeln v29 i Kopparbo. Ett MÅSTE för de allra flesta riesenägare! Läs mer på riesenklubbens hemsida www.srsk.HYPERLINK "http://www.srsk.se/"se . På denna sida kan ni också klicka er fram till alla lokalområden för klubben och kanske hitta någon aktivitet på nära håll som passar.

Övrigt:                                                                                                                                                                      På Face Book och Instagram finns vi som Kennel Bardlands. Sen finns ju också vår grupp Bardländarna på Face Book som är till för alla som har eller har haft en Bardlandshund. Där kan ni dela med er och lägga ut bilder på era fina hundar.

Till sist vill vi önska alla ett gott och framgångsrikt 2018!

Riesenkramar från oss!

Lena, Anders och Lars-Anders

Ojzan, Fräcka och Fiffi


Av öronen att döma är detta en Bardländare på semester!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


 


 


 


 

 

Tillbaka