Bardlandsåret 2018

                                                            

God fortsättning på det nya året önskar vi alla Bardländare!

2018 har passerat i ett rasande tempo känns det som, och även om ett år går fort så hinner det hända en massa. Vi vill tacka alla våra valpköpare som uppdaterar oss så att vi får följa er i både med och motgång, det är väldigt uppskattat av oss. Det är tack vare er jag kan fortsätta denna rapport år efter år. Trots att vi är många som följer varandra på olika sociala medier året runt blir detta en sorts summering från det gångna året från vår kennel. Många rapporter har det blivit genom åren som innehållit både glädje och sorg. Många nya vänskapsband har knutits sedan kenneln startade med A kullen 1995. Många av de människor vi mött i begynnelsen har vi fortfarande kontakt med, vilket är fantastiskt. Det här blir den 22:a rapporten i ordningen från oss.

Årets första stora händelse ägde rum 25 januari, Fräcka och Sixtens valpar föddes. Allt gick hur bra som helst när Bardlands T kull kom till världen och 9 små valpar med stor livskraft såg världens ljus. Och aldrig har väl vintern känts så ihärdig som då med massa snö och kyla. Bardlands berömda valphage fick till stora delar hålla till inomhus med endast kortare vistelse utomhus där alla valpar fick undersöka diverse upplevelser utomhus balanserandes över snödrivor. Många härliga besök tog vi emot här, både av valpköpare, vänner och övriga intresserade.

En varm dag i juni bjöd vi in T kullen på valpträff, det blev både spår och andra diverse valpövningar på Remmene skjutfält. Dagen avslutades hos oss med korvgrillning där alla jagade skugga i sommarvärmen.

På årets stora riesenläger i Kopparbo träffade vi många Bardländare. Trots alla aktiviteter som bjuds på där lyckades vi få till en trevlig kväll med ”familjen” där vi grillade ihop och fick skryta lite över våra duktiga hundar.

Många lata lediga dagar med bad och grill blev det innan det var dags för nästa höjdpunkt. Nämligen årets SM för brukshundar i Ronneby. Då det var 100 års jubileum var det ingen hejd på festligheterna. Mia och Bardlands Prins Putte såg till att hålla spänningen på topp dessa dagar och slog till med ett SM guld för räddningshundar. SÅ häftigt med en riesen överst på pallen på ett SM!! OCH det var en Bardlandshund!! Tack Mia för fin PR till vår fantastiska ras och inte minst för vår kennel.

När den fantastisk sommaren lugnat ner sig var det i September dags för vårt kennelläger. Med ett varierande väder, strålande sol, regn och storm var vi drygt 30 deltagare som tränade sök, spår och rapport i de härliga Tämtaskogarna.  Sista dagen avslutade vi med lydnad. Roligt var att vi hade med oss både nya och före detta Bardländare.

Nu går jag vidare för att rapportera om våra kullar.

A,B,C,D,E,F,G,H,I,J och K-kullen är alla änglahundar. Många av dessa har presterat fina resultat både i skogen och på appellplanen, flera var utbildade tjänstehundar och många har gjort bra ifrån sig på mentaltest och flera med fin kritik på utställning. Men framför allt har de varit älskade familjehundar som för alltid kommer att finnas kvar i våra hjärtan.

L-kullen: 7 små valpar föddes i maj 2006. Kullen som vi kallade lyckokullen har på många sätt spridit stor glädje och gjort fin PR för vår kennel. En riktigt bra kull där 3 har gått vidare i avel. I somras fick Lufsen somna in, så i dag är det endast Lotti som är kvar i livet.
Lufsen: Matte Inger skriver:
Våran Lufs fick ett, med riesenmått mätt, långt liv. Men för ett halvår sen tog det slut. Tomt här hemma blev det men när vi tittar tillbaka och minns så känns det bra.
Han hade ett gott liv. Massor med kompisar på både två och fyra ben, många och lååånga turer i skog och mark så länge orken fanns. Han älskade sin husse och det var 
ömsesidigt minsann. Ju äldre Lufs blev ju mer bestämde han själv och det fungerade utmärkt! Han var så lugn och klok och lärde oss så mycket.

Lotti: Hanna, Lottis mamma förde de goda generna vidare till dottern vilket inneburit att även hon ihop med husse György tränats att lukta till sig cancer. De har utfört ett fantastiskt arbete som fört forskningen med äggstockscancer framåt och gjort sig kända i hela världen. I många spännande reportage och TV har man kunnat följa deras arbete världen över. Vi är så stolta över Györgys fina arbete ihop med dessa Bardlandsflickor. Här kommer några rader från György: Lotti är 13 år nu, mig veterligen enda levande medlem från Hannas L kull. Hon är förhållandevis pigg, både mentalt och fysiskt. Trots att åren tar ut sin rätt, artros i framtassar som blossar upp ibland, försämrad hörsel, bjuder hon mig till regelbundna kamp-lek på gräsmattan, numer i snön. Lekperioder blev dock kortare då både husses och Lottis kapacitet har minskat med tiden. Besök av barnbarnen förgyller dagen för Lotti, då blir det oändlig kramande och kliande för henne. Svansen går i hög hastighet naturligtvis.
Vi har det trevligt, beroende på vädret promenerar 3–5 km dagligen, det vill vi inte missa. Vi i familjen hoppas kunna njuta av trevliga stunder tillsammans med Lotti ett bra tag till.

M-kullen: Intresset för denna kull var stor och telefonen gick varm hemma hos Nunne och Lars-Anders. I augusti 2007 föddes de efterlängtade små valparna som tyvärr bara var 3 till antalet. 2 av dessa har använts i avel vilket resulterat i många fina valpar.

Mach: I våras fick jag mejl från matte Annica där hon berättade att hon tagit det tuffa beslutet att få låta Mach somna in. Trots att han fick stora doser smärtlindring för en ond armbåge hade han fortfarande väldigt ont och han hade börjat magra av en del. Han hade också haft en TIA-attack. (liten hjärnblödning) Även om det var ett tungt beslut att ta så gjorde Annica det enda rätta för sin vän. Mach har genom åren tävlat både i spår och rapport och tagit cert på utställning. Han har 3 kullar efter sig, 2 i Sverige och en i Norge.

Maja: Lilla näpna Maja är mamma till våran P-kull och R-kull. Jag får ett ganska långt mejl från husse Niclas som jag tycker är svårt att korta ner, därför lägger jag ut hela mejlet:
2018 började Vi vårt nya liv. Vi drog till Skellefteå för att prova nytt jobb. 2 veckor per månad. Jag har numera sagt upp mig från mitt arbete i Halland och vi planerar att flytta till Västerbotten.
De första gångerna bodde vi i stuga på Skellefteå Camping, jag åkte hem varje lunch o gick ut med Maja som verkade helt nöjd. 80cm snö i kustlandet och rejält kallt-superkul! Maja fullkomligt älskar vintern, snöbollar o att pulsa i djupsnö, Maja använde ”gasellskutt” för att ta sig fram och se var nedslagsplatserna fanns.
Vi skaffade en hundrastare i Skellefteå som var personlig assistent på helger och röda dagar-perfekt! Vi hyr nu en lägenhet i andra hand.
Vid påsk blev Maja utlånad till studiekamrat med familj från husses tid i Umeå. 2 veckor med en aktiv familj som kastade snöboll, frisbee o promenerade med Maja för att testa att ha hund. Succén var total och det fanns ingen som helst tvekan-vare sig om huruvida de skulle ha hund eller vilken ras som gällde. 
I början av Maj, närmare bestämt på P-kullens födelsedag den 10 Maj, anlände Ärtan från Limerocks kennel på Gotland till fam Thun-Olsson i Sundsvall.
Samma dag är vi i Sundsvall på besök hos bästa vännerna, fam Gidlund, för att träffa Ärtan nästa dag. Fam Gidlund hade tama råttor och dessa var Maja’s stora fascination. Hon hälsade aldrig på familjen när vi kom dit utan sprang alltid raka spåret in till råttornas bur och observerade dom hela tiden. När råttorna gick o lade sig så kom Maja till mig o började hoppa jämfota (bokstavligen!) för att jag skulle väcka dem(?). Just denna kväll var hon extra ennig på råttorna, for fram o tillbaka och upp o ner. När vi började grilla fick Maja sin mat och jag minns så väl att jag noterade att hon slängde i sig maten ovanligt fort. Efter 15 minuter försökte hon kräkas, efter 6’e försöket utan att det kom något trots att hon tog i så hon bajsade samtidigt så inser jag att någonting är väldigt fel. Magomvridning?!? Akut transport till djursjukhus där de direkt satte nål o pressade in 1 liter dropp, undersökte Maja, bekräftade misstanken och stack in den grövsta slipade nål som jag har sett någon gång genom bukväggen rakt in i magsäcken för att lätta på trycket-2 gånger utan ens en blinkning från Maja. Därefter sövdes hon och jag lämnade djursjukhuset ensam i sommarnatten med bara ett koppel o ett halsband i handen. Ångest, ovisshet och tomhet. Min vän i vått o torrt....
Men allt gick till sist bra. 6 veckor med koppelpromenader om max 15 minuter var snarast stressande för Maja som är fribajsare, bäckdrickare och snöätare. Efter 3 veckor gick vi relativt långa promenader i lugnt tempo, Maja lös och 3 meter före men helt lugn trots älgar o rådjur i skogarna. Det var dock viktigt att Maja åt små måltider och ofta med magsyradämpande medicin 1 timme före och promenad 1/2-1 timme efter. Tills jag började jobba igen 28/5 så var Maja i relativt god form, matransonerna var nere på 3/dag och vår hundrastare hade inga problem att ta ut henne 2 gånger per dag... Men när jag två gånger kommit hem och Maja inte fått mat under dagen för att det ”glömts bort” så blev jag lite bekymrad. När jag kom hem på em 5/6 så stod dörren till lägenheten öppen, på vid gavel och jag blev alldeles kall. Men inifrån rummet kom Maja o ställde sig innanför dörren glatt viftandes på svansen. Det visade sig att hundvakten hela tiden jobbat på veckorna och själv hade hundvakt för sina hundar. Maja hann hon egentligen inte med....
Vi lärde oss en läxa och har numera en förtjusande kvinna i 50-årsåldern som är långtidssjukskriven, avgudar Maja och Husse kan fokusera när han på jobbet.
12 veckor efter magomvridningen så fjällvandrade vi i Abisko och Maja bar sin packning i klövjeväskor. Vi gick 95 km på 5 dagar varav en dag var lite tuffare med 2 höjdpass i blåst o regn. I övrigt väldigt bra väder att vandra i, dvs vi hade turen att vandra mellan värmeböljan & nederbörden. Maja funkar utmärkt på fjällvandring, har eget liggunderlag, filt o handduk. Charmar som vanligt alla och hon fick posera för fotografering ofta under vandringen.
Anaplasman (Erlichian) kom tillbaka i September och Maja står numera på Imurel i tillägg till sitt kortison (en medicin som dämpar immunförsvaret något så att hon inte skall drabbas av inflammationer i kroppen). Hon har för tillfället problem med en klo som husse sannolikt har trampat på och hon gjort sitt bästa för att slita hårt i skogen. Får nu ha sko.
Denna aktiva hund har fortfarande en arbetslust som är otrolig. En promenad på en mil, eller en lika lång löptur, är trevlig men inte mer. Hon vill ha uppletande och spår. Jag går ut ett spår, sedan går vi en promenad på 5-10 km o tar spåret efteråt. Hon är den mest bedårande 85-åringen och charmar alla var hon än kommer. 
Jag kan skatta mig lycklig som får ha ytterligare en så fantastisk hund och vän!
TACK!

N-kullen: Denna kull föddes i februari 2009, 3 hanar och 8 tikar. 1 hane Nörtti emigrerade till Finland och har använts i avel där. En av tikarna Nixi har 3 kullar efter sig med prefixet Schnauzerholmens. Flera har varit ute på tävlingsbanorna och tävlat. Om jag är rätt underrättad är 7 av dessa kvar i livet.

Nessie: I slutet av året får jag ett ledsamt mejl från matte Ingrid där hon berättar att Nessie fått flytta till de sälla jaktmarkerna. Hon fick blödande magsår förmodligen pga mångårig kortison - medicinering. Trots sin sjukdom var hon en fantastisk hund som tävlade både spår och rapport i elitklass. I söket var hon uppflyttade till elitklass. Hon tävlades också lydnad och i slutet av karriären blev det också start i rallylydnad. 

O-kullen: Som är Anders och min första kull börjar också komma i mogen ålder. I april 2009 föddes dessa yrväder 4 hanar och 3 tikar. Underbara hundar som ibland gett sina hussar och mattar gråa hår. Nu finns bara 3 av dessa kvar i livet.

O’Azta: I maj berättade matte Gudrun för mig att Azta plötsligt föll ihop under morgonpromenaden. Fruktansvärt obehagligt så klart. Blev aldrig något riktigt svar på vad detta var eller vad det berodde på. Efter det var hon lika pigg som vanligt och for runt i skogen likt våra riesen på de dagliga promenaderna. Senare i augusti hände det igen, då fick hon ett par täta anfall där hon var neurologiskt påverkad, gick med huvudet på sned och var helt svag i kroppen. Så hemskt att se sin bästa vän på detta sätt. Gudrun fick ta det jobbiga men enda rätta beslutet att låta Azta gå vidare över regnbågsbron. Hur smärtsamt det än kan vara så är vi skyldiga våra trotjänare att slippa ifrån lidande. Tack Gudrun för att du tog hand om din svarta pärla på bästa sätt.

Otis: Tror bestämt att denna goa kille lugnat ner sig en aning. Men jag är inte riktigt säker på att han vet sin ålder. Här kommer matte Sarahs berättelse om året som gått:
Året som gick bjöd som vanligt på en del läger där vi tränat Sök och Räddning. Det märks att han blivit äldre, inte så mycket när vi kör för då är det fullt ös medvetslös som fortfarande gäller men när vi är klara och kommer hem och vilar för natten. Men glädjen över att få träna är fortfarande lika stor för oss båda två. Det var en lite märklig känsla på årets kennelläger då jag insåg att Otis faktiskt hörde till veteranerna i gänget. När hände det??
Till vardags försöker vi få till lite träningar där vi kör spår, lydnad, sök eller räddning. Vi har även så här på äldre dagar tränat Rallylydnad. Nya moment men sin vana trogen tar han sig an dessa övningar med lika stort engagemang som något annat.
Otis själv tycker nog att han haft tur då hösten kom med två valpar i bekantskapskretsen. En mellanpudel och en mittelspitz. Som den vänliga hund han är så tog han dem under sina vingars skugga med en gång.
Han fostrar dem med varsam tass men kan bli lite bestämd när så behövs. Tydligen anser han att mittelspitzen behöver en fastare tass än pudeln. Matten kan bara hålla med. Han bjuder in till lek och älskar när de jagar honom. När vi träffar dem så har han lika bråttom fram som de har och sen står han alldeles stilla när de slår tassarna om nosen på honom och hälsar.
Vi har fått nya grannar under oss. Där har han charmat in sig så nu får han en liten tuggpinne av granntanten när vi möts på morgonen. Det gäller att ha koll på sina grannar vuxna som barn.
Barnen på gården som är allt mellan ca 4 och ca 11 år blir alla lika glada när vi kommer. OTÍS ropas det lite här o där och han är inte sen att hälsa. Det delas ut lite godis och det klappas. Otis själv står och bara njuter när han hamnar i en klunga barn som klappar. Varannan vecka får han ett pass på vattenlöpband där hans fysio känner över honom och har koll på så han håller sig fräsch i sin kropp. Hittills har han endast lite artros i yttertån på vänster fram men det håller vi i schack med träning och kosttillskott. Peppar peppar.
Jag har insett att han faktiskt börjar bli till åren. Han blir 10 i april men som sagt det märks bara ibland.
Rätt som det är flyger fan i honom och han snor till sig kopplet och kampar som en tok i det. Då får vi ha ett litet utvecklingssamtal om hur man behandlar sitt koppel. Men när vi kryper upp i soffan ihop och han kurar ihop sig i min famn och myser då glömmer vi allt vad utvecklingssamtal heter och bara njuter av varandras närhet.

Ojzan: Älskade hund som aldrig fick flytta hemifrån. I början av året kom hon in i matchen igen efter juvertumör och livmodersoperation. När vi hade vår T-kull var hon som vanligt den självklara nannyn. När vi hade en massa valpintressenter på besök trodde hon självklart att det var henne man hälsade på. Hon är så tacksam med vad vi än hittar på, spår, sök eller rapport, hon ställer upp och visar vad skåpet ska stå. Vi har ofta inneboende hundar här och då visar hon att det är hon som bestämmer, alla inneboende niger och bockar artigt. Blir besökarna kvar här flera dagar inser det snabbt att hon är en schysst tant och hon låter dem till och med att komma upp i vår säng. Hon har ett stort hjärta. Lät göra en seniorkoll på henne i höstas, alla provsvar var bra och vi fick beröm för att hon var så fin och välmusklad för sin ålder. Hoppas på några fina år till ihop.

P-kullen: Föddes en dag i maj 2010. Detta är vår kungliga kull. Resultatet blev 9 små prinsar och en liten prinsessa. Här har vi några som kör drag, 2 räddningshundar och några har ägnat sig åt bruks och lydnad. Är jag rätt underrättad är 8 kvar i livet.

Prins Felix: En härlig hund med stor arbetsmotor. Han är numera avställd som räddningshund pga av en gammal skada med lång rehab. Detta betyder inte att han ligger på sofflocket och slöar. Matte håller i gång honom med både nosework, räddningshundträning, spår och annat kul. Det har också blivit tillökning i familjen av en liten Folke från Qulingens kennel. Vi önskar lycka till med den nya lilla stjärnan och tror att Felix blir en bra läromästare.

Prins Ivar: Här har vi ett litet krutpaket till hund som under året varit på en hel del läger. Ihop med matte Maud tränar han bla spår, lydnad och rapport. De har också under året blivit ett par starter i elitklass rapport. Enligt matte är han outtröttlig vad det än hittas på.

Prins Pohlman: Tidigare ägnade Pohlman och husse Fredrik sig åt både, sök spår och rapport och har tävlat i samtliga grenar. På senare har det varit mest drag. På SM för draghundar slog ekipaget till och tog en silvermedalj i klassen linlöpning veteran. Så härligt med dessa mångsidiga hundar!

Prins Rex: Här har vi också en Prins som ägnar sig åt drag, ihop med ”lillhusse” Gustav. Även dessa var med på årets SM och tog en 5:e placering i linlöpning klass A på en mycket tuff bana. Detta SM satte punkt för en mycket fin karriär. Under åren som gått har det blivit 1 silver och 3 brons, samt 1 silver i skidor nordisk stil klass B. Fantastiska resultat!

Prins Paavo: Lever och bor ihop med matte Kaisa i Finland. Dessa älskar att gå på tur i vacker natur oavsett årstid. Skidor på vintern promenader och kanotpaddling på sommaren. De sysslar också med specialsök.

Prins Putte: Våran internationella räddningshund bor och lever ihop med matte Mia och Bardlands Scooby Doo på Dalarö. Prins Putte och Mia fick kliva högst upp på pallen på årets SM för räddningshundar och inte ett öga var torrt, där vi på plats fick följa dem i dagarna 3 då SM:et avgjordes. Här följer Mias berättelse från året som gått:
Känner en sån oerhört stor ödmjukhet inför det här med hundarna och kontakten vi har inom rasen men kanske framförallt att vi fortsätter ha sån fin kontakt med er uppfödare. Jag är ju lycklig ägare till två Bardlands hundar, Bardlands Prins Putte född 2010, och Bardlands Scooby Doo, född 2016.
Vårat år har fortsatt i full rulle med många träningar. Med Putte som är räddningshund, deltar vi på träningshelger (4st/år) där de svenska räddningshundarna med förare deltar för att få träna med övriga utbildade ekipage i Sverige. 
Scooby Doo hänger förstås med, ser o lär på dessa helger, övriga läger tränas han lika mycket som Putte.
I mars bar det av till Paris, för 3:dje året i rad, till träning med vår internationella träningsgrupp för räddningshundar. Gruppen består av förare från 8-10 olika länder. I Villejuste tränar vi på området som Paris räddningsstyrka byggt upp för att träna sina hundar. Det är förstås ett extremt bra område, därav gör vi den långa resan. I år hängde vi på husvagnen och tur var det för det vart ett riktigt skitväder i en vecka.
I den Internationella träningsgruppen träffar vi en mängd förare från många olika länder, och vi utbyter erfarenheter och idéer.
I april får vi vara med då de Norska räddningshundarna kommer och gäst tränar i Sverige, vi var då en långhelg i Dalarna.
Under våren anmäler jag mig och Putte för att tävla SM för räddningshundar.
I maj har vi åter träning i Dalarna nu igen med den Internationella  träningsgruppen och vid all sådan träning så får Putte och Scooby lika mycket träning.
I början av juni ska Putte o jag genomföra den funktionskontroll som vi behöver för att stå kvar på den larmlista som finns för de svenska räddningshundarna. När vi kommer dit får vi besked att det är nya regler som gäller för provet (det har ingen sagt till om), på provet blir Putte beskylld att ha rört en figurant, vilket figuranten säger till mig att han Inte gjort. Det finns en bedömare som inte gillar mig på provet. Vi får en extra uppgift att lösa som ingen annan får. Det är riktigt varmt och på den varma asfalten får Puttes trampdynor mycket stryk. Vi blir inte godkända, trots att jag försöker protestera mot den orättvis bedömningen så dömmer de bort oss. Jag är minst sagt skitarg. 
Jag kommer möta dessa bedömare igen på SM.
Slutet av juni är vi med på Skärgårds cupen på Nynäshamns BK. Putte tar två första pris i Lydnadsklass 1, Scooby Doo tar två 2:apris (eller 3:dje?) i startklass. 
8 juni går vi ut stort på Facebook och firar att Scooby Doo fyller 2 år. Hurra hurra. 
Kullsyskon och Lena hör av sig, vi har tagit fel, det är en månad för tidigt!
Av olika skäl så hoppar jag av SM.
8 juli fyller Scooby Doo år, på riktigt, Grattis på 2-års dagen.
Juli fylls av träningsläger, först 5 dagar SrHf´s sommarläger nu i Linköping. 
Vi åker direkt därifrån till Riesen lägret, det blir ett av de trevligaste träningar o grupper jag haft där. Efter det åker vi hem några dagar för att sedan bege oss för träning i Danmark med den Internationella träningsgruppen..
I juli ser jag att det skulle nog funka ändå att vara med på SM, så jag frågar om vi kan hoppa på igen och det är ok.
22 augusti åker så jag o Putte ner till Ronneby. Svenskt Mästerskap, 100års jubileum, massor av tävlande. Det är stort!
Riesenklubben sponsrar oss med en stilig broderad väst, en väska och ett glas med gravyr.
Vi minglar runt ett par dagar, Putte och jag. Träffar både nya o gamla hundvänner, sen är det dags. Tävlingen börjar.
Vi går ut första dagen, tävlingsledare är de som inte godkände oss på funktionskontrollen, de hälsar inte ens på oss.
Vi går ut på första söket och efter alla genomfört detta så leder vi. 
Dagen efter är det lydnad och ett ytsök. Lydnaden var ibland det sämsta vi presterat, men vi håller ändå avstånd till de övriga. På sista söket får vi som ledande ekipage gå ut sist. Lena o Anders är med o kollar.
Jag ser på området och försöker landa i tankar som, Fan Putte, hur svårt kan det va?! Nu kör vi så de ryker. 
Och Putte sätter även detta område. Trots att den tävlingsledare som inte godkänt oss på funktionskontroll (där hon var bedömmare) och som inte ens hälsat på hela helgen, hon går in och drar i ett avspärrningsband rakt över Puttes ben då han markerar figurant. Helt galet, men Putte höll trots det sin markering, så hon kunde inte sabba det. Putte var bäst.
Den de minst av allt ville ha som vinnare vann!
Vi hade vunnit!!! Vi är Svenska Mästare!! Det var grymt, tack underbara Puttirutten för att du låter mig uppleva detta.
i September var vi iväg på träning med de svenska räddningshundarna, nu i Söderköping en helg.
I slutet av sept bär det av till årets 4:de träning med Internationella träningsgruppen, nu är det Polen som gäller. En innehållsrik vecka med mängder av olika sorters bra träning som vatten, helikopter, radiosändning, ruiner mm mmm.
När vi så landat hemma för hösten så flyttar en ny lite svart figur in till oss. Nu är det Lussekatten som anländer. Putte som har vuxit upp med katter gjorde ingen större affär
av detta, men Scooby..... rena Vilda Västern, vissa dagar. Efter två veckor undrade jag på allvar om detta verkligen skulle fungera?? Men jo då, trägen vinner.
Nu efter3 månader måste jag säga att Lussekatten är här för att stanna.
Under hösten har vi spårat lite, hunnit med en kurs i Markering hos SWDI och tack vare det, de mörka kalla kvällarna har kunnat ge oss lite träningar i köket här hemma.
Nu ser vi fram emot vad 2019 har att ge oss. Våren börjar fyllas upp. Vi åker en vecka till Tyskland för träning, kommer till RIV´s vårläger, Scooby och jag ska gå SWDI´s lydnad med distraktion, och.... i mars åker Putte och jag på vår 3:dje resa till Key West i Florida.

Q-kullen: Denna kull föddes i juli 2012. Fördelningen blev 7 hanar och 2 tikar. Vi hade flera förfrågningar om tikvalp ur denna kull och inte så många spekulanter på hanvalp, detta gjorde att 4 hanar var kvar tills de fyllt 12 veckor. Detta var en spännande tid. Men så småningom flyttade även de sista grabbarna ut från valplyan och livet återgick till det normala igen. Även dessa juveler börjar nu att uppnå mogen ålder. Vissa har vi inte haft kontakt med under året som gått. 

Quigley: En fin och ståtlig hane som lever ett gott liv. Han lever som husse Stefan säger som en gammaldags gårdshund där han har hur mycket fin mark som helst att springa omkring på. Och han har järnkoll på sitt revir. Ingen tävlingsträning, men husse håller på med en massa olika trix och vardagslydnad. De åker gärna på tur till Norge där de träffar hundkompisar och umgås med goda vänner. De var också med på vårt kennelläger och där visade Quigley åter igen att han är en väldigt duktig spårhund.

Qurax: Mera känd som Egon. Egon har under sina levnadsår gjort en fantastisk PR för vår kennel under sin draghundkarriär ihop med husse Anders. De har tagit SM guld både på snö och barmark. Nu har Egon lämnat över tävlandet till familjens vorsteh Bigge, vilket går rasande bra. Egon är med och coachar.

Qryss: Eller Texas som han kallas bor här i Vårgårda, så honom träffar vi en hel del och tränar ibland ihop. Han tränar både sök och spår. Under året har han utvecklat sig rejält i söket och gjort ett par tävlingar med riktigt fina poäng på specialen. Matte Katarina gör ett otroligt fint arbete ihop med sin kille, en riesenpojke som vill så mycket så att han ibland kan vara lite svår att styra upp, men när allt stämmer är det ett väldigt imponerande ekipage. Han är en fröjd att se i sökskogen.

Q’Iben: Under året som gått har Lars och Lise skickat många fina bilder på prinsessan Iben och glada rapporter. Det har handlat om lyckade tävlingar och fina turer i underbar natur. Bifogar här en hälsning från Sarpsborg:
Året 2018 har inneholdt litt av alt. Hun konkurrerer i lydighet og våren/høsten var veldig spennende. Hun fikk opprykk til klasse 3 ved første anledning men vi valgte å holde oss i klasse 2 for selve konkurransetreningen.  Når hun var på topp med finjustering og trening til klasse 3 ,klarte hun å rive av seg en skikkelig bit av poten under en badetur . Det resulterte i 4 sting. Solid som hun er fikk veterinæren lov til å sy henne i våken tilstand , kun lokalbedøvelse måtte til . Ukene gikk , så begynte hun å halte på det ene bakbeinet . Ny runde som dagpasient hos veterinær viste en betennelse i hoftefestet og ellers litt slitasje. Hun måtte legge treningen på hylla og begynne på medisiner og tilpassa gåturer over en tid. Nå er vi igang med trening igjen og hun ønsker ikke annet enn å jobbe! Maken til iver , glede , samarbeidsvilje , godhet og lojalitet på denne frøkna . Uansett helsetilstand eller dag så er hun bunnsolid . I møte med veterinærer , folk , andre hunder eller hva det skulle være så er hun så god og snill. Allikevel har hun sine raptuser med løping i skogen og litt tøffheter i ren Riesen stil - heldigvis . Hun tar imot mye besøk her hjemme av både 2 og 4 beinte og det liker hun godt. Hun er ellers veldig mye på skogsturer både i dagslys og på kveldene og vi er ofte sammen med flere på tur . Det liker vi veldig godt. Yndlingshobbyen ved siden av lydigheten er feltsøk - det gjør hun mye av .
Dette var vel det viktigste i vårt 2018 . Og Iben , hun forsetter å være vårt alt og hun er nok stjerna til mange rundt oss.

Quling: Han kallades för Foppa i valplådan och har fått behålla det namnet. Han bor på östkusten ihop med familjen Magnusson. Husse beskriver Foppa som en härlig familjehund. Vi får en julhälsning från husse Markus där han och Foppa dundrar fram i skidspåret i full fart. Drag är nämligen något dessa båda gillar skarpt.

R-kullen: 5 hanar och 2 tikar föddes i maj 2014 några dagar innan vårt kennelläger gick av stapeln. Med Bardlands Maja som mor och Yapyards Dazed And Confused (kallad Ludvig) som far var det nu tillfälle att få tillbaka de avelslinjer som vi så framgångsrikt startade kenneln med. Det vill säga stamtiken Thanja. Till R-kullen blir Thanja Farfars farmor, hon blir även mormorsmormorsmor och inavelsgraden räknas som 0.

Ruff: Bor i Norge ihop med husse Stein-Tore. De gillar att gå på tur som de flesta norrmän gör. Under året har de startat i ett par spårtävlingar som resulterat i godkänt resultat spårklass D. Vi önskar Ruff och husse lycka till med fortsatt träning och tävling.

Rikki: Bor i skåneland och vi träffas alltid på våra Bardlandsläger vilket vi tycker är så roligt. Här kommer en rapport från Lennart och Anette:
Rikki låter hälsa att allt är bra med honom på landet i Bjuv. Vi tränar i en träningsgrupp varje lördag i skogen i spår och uppletande medan lydnad tränas lite då och då.
Gjort en tävling som resulterade i uppflyttning till lägre klass spår.
Till vardags hjälper han husse med gårdens dagliga sysslor så gott han kan.
Go och glad med massor av energi (som ibland kan bli lite för mycket). Alltid på G oavsett.

R’Sixten: En ståtlig självsäker gentleman som i början av året blev pappa till vår T-kull. Matte kristna lämnar här en rapport om året som gått:
Under gångna året blev Sixten blev pappa för första gången, det var årets happening. 9 små svarta troll tittade i början på året fram till vår stora glädje. 
Sixten fick komma och hälsa på när dom hade växt till sig lite. 
Det var med skräckblandad förtjusning han hälsade på dom. Alla de 9 små svarta samlades runt honom och han stod stilla, livrädd för att röra sig. Han tittade på mig med bedjande ögon, hjälp!
Till slut trippade han försiktigt fram mot vattenskålen för att dricka. Innan han sänkt ner huvudet så hade trollen samlats runt honom igen. Då skulle förstås valparna dricka. Blev inget vatten för Sixten inte, man tar inget från ett barn!
Sådan upplever vi vår store vän Sixten, rättvis i alla lägen. Likadant uppfostrar han vår andra hund Axel, med mjuk hand. Axel kan driva honom till vad vi tycker vansinne men han säger nästan eller aldrig ifrån. 
Vid skarpa lägen behövs oftast bara en blick och sedan är det lugnt. 
Under året har vi fokuserat på lydnaden. Det har fram till i år inte varit hans starka sida men nu har poletten trillat ner och han bokstavligen älskar det.
Nästan så att han blivit lite för het. Flyger fram på planen och kan knappt bärga sig mellan momenten. Vi lär oss tillsammans och har skoj.
Sedan har det varit mycket spår som alltid varit hans älsklingsgren, där går allt lätt. 
Vart man än kommer så vill alla hälsa på honom, han är stor, stark och snäll. Han har stor integritet men är ändå tillåtande och finner sig i att folk tar kontakt.
Han är alltid med, om än bara till affären. Han har kontroll på sin omgivning, han är lugn och analyserande. Han är en klippa helt enkelt.
Att han i Maj fyller fem år känns overkligt. Tycker inte det var längesedan han kom. Den lille klumpen på 10 kg har förvandlats till vår kung på 50.
Avslutar som vanligt med att tacka Bardlands för vår fine vän. Han är en "once in a lifetime"

Rizzla: Har under året gjort ett flertal tävlingar i Nosework med fina resultat, bla fått diplom i NW1 då hon fått godkänt resultat i samtliga moment. De har även fått ett godkänt resultat i startklass med endast ett par poäng från uppflyttning.  Matte Annkatrin tränar även sök med Rizzla, där är de uppflyttade till lägre klass.

Rask: Är en av 3 från R-kullen som är bosatt i Norge. Så här beskriver matte Rhian året som gått:
Rask er frisk og rask, og en snill hund. Han skal hilse på alle på fire ben. De små hundene vi møter som ikke har lyst til å hilse på ham, legger han seg ned for i håp på at de da vil hilse (også katter). De som er større enn ham skal også hilses på, men dette er litt mer skummelt, men hilses skal det likevel (gjelder også hest og ku). De på to ben skal sjekkes ut, men han er ikke interessant i kos eller godbiter fra dem.
I 2018 ble det mye svømming i det varme været. Både Rask, barna og mamma koste seg i vannet. Vi øvde på å ikke bjeffe når det var mennesker i vannet, men må nok øve mer på det i 2019. Ellers ble det mye tur i skog og fjell både sommer og vinter. Rask elsker å dra oss på ski og sykkel, men har bare ett tempo - full fart! Vi øver på å løpe saktere så han kan løpe lengre.
Vi merker heldigvis at han har blitt 1 år eldre - litt mer avslappet holdning. Vi håper han blir enda litt mer avslappet i 2019...  
Søk etter barna som gjemmer seg i skogen er alltid populært. Og nå kan vi gjøre det uten at Rask hyler / uler når de går for å gjemme seg. 
I 2018 var Rask vært på SEEK kurs, så nå øver vi på det i tillegg til andre typer søk og dressur. 
Nå har snøen kommet til Oslo så vi gleder oss med lek i snøen og skiturer.

S-kullen: 6 tikar och 2 hanar föddes i juli 2016 precis när jag påbörjade min semester. 1 liten tik fick allt för tidigt somna in. Hon är saknad, vi minns henne med värme.  

Scooby-Doo: Om honom kan ni läsa under Prins Puttes kapitel.

Selma: Är ett riktigt litet krutpaket med en stor arbetsmotor där bränslet aldrig verkar sina. Husse Finn har under året skickat oss många glada rapporter. Under en vecka i juni var hon inneboende här, en mycket enkel liten tik som snabbt fann sig till rätta i vår flock. Här kommer en rapport från Finn:
Noen ord om året som har gått med en Bardlandsbart i huset.
Nok et år har gått med Selma og det har vært et flott år med mange fine opplevelser. Er strålende fornøyd med min lille bartedame, hun er en glad liten frøken med masse energi og godt humør og glad å finne på skøyerstreker. Snill med barn og voksene og hunder, aldri noe krangling eller dårlig oppførsel med andre hunder. Hun er lett å ha med seg inn på besøk hos venner, da går hun stort sett og legger seg å slapper av når alt er undersøkt.
Målene vi satte for 2018 som var opprykk til högere klass i sök og spor har vi oppnådd. Hun er en arbeidsmaur og liker å jobbe å lærer fort. I sommer fikk jeg også erfare at selv på varme dager med over 30 plussgrader var hun pigg og fin når vi konkurrerte.
Selma har hatt en veldig fin utvikling og er ei veldig trivelig frøken.
Nå har vi kommet inn i 2019 og jobber videre med våre nye mål og gleder oss til å komme i gang med nye utfordringer og konkurranser.

Skojja: Denna lilla tös bor i Vaggeryd tillsammans med riesenhanen Sorry, matte Barbro och husse Christer. Söt som få charmar hon de flesta kan jag tänka mig. Hon gillar att springa rapport och tränar även spår och lydnad. Och som Timmies avkomma gillar hon så klart även att dra. Matte har inskaffat sig en kickbike och det är något hon gillar skarpt. Under året har team Skojja tävlat i rapport och blivit uppflyttade till lägre klass. Bra jobbat!

Shaggy: Är nog en riktig bollkalle. Under promenaderna är han nämligen en fena på att nosa upp bollar, snart kan nog matte ha ett eget bollhav hemma. Vi träffades i somras på årets riesenläger där matte Therese och shaggy tränade räddning vilket de båda gillar och är duktiga på.

Svea: Som kallas för Hera är genomtrevlig hund som bor utanför Alingsås på Bryngenäs slott. Där har hon mycket att ha koll på i det vardagliga arbetet. Matte Åsa som tidigare hade Bardlands Fedina aviserade tidigt att hon ville ha en valp efter Fräcka, hon hade inte riktigt medhåll av maken Frank. Innan Fräcka var parad var jag på besök på Alingsås djursjukhus som ägs av Frank och Åsa. Då tog Frank mig lite avsides och sa till mig att inte sälja en riesen till Åsa, men det lyssnade inte Åsa på. Och nu tror jag bestämt att även husse är lite förtjust i denna lilla tös. Har hört honom säga att hon är en riktigt trevlig och enkel hund att ha.

Saga: Denna lilla tös som har KA till husse bor i Västra Frölunda. Nedan lämnar husse en rapport om deras år:
Saga har fortsatt ungefär som hon slutade 2017, arbetet med miljö är prio ett. Det handlar om till synes enkla saker, som att gå i nya trakter vid flera väderlekar och tidpunkter.
Att stadsmiljö kan vara så krävande! Men det går framåt med små, små steg.
Det finns dock ställen, där all berördhet är som bortblåst!
I skogen ser man hennes "rätta jag", en glad, framåt och följsam hundtjej. Hon är väldigt bra i spåret och vi har börjat med blodspår, mest för att jag inte har gjort det förut. Första gången vi provade, gick hon i långsam promenadtakt och "duttade" ( det är det tekniska namnet ) vid varje bloddroppe i spåret med nosen. Hon brukar köra som en kryssningsmissil i spåret!
Nu gick det långsamt, eftertänksamt och noggrant. Jag kunde hålla i linan med enbart tummen och pekfingret.
Tyvärr dröjde det ett ganska långt tag, tills dess vi kunde köra igen. Och de jag kör med skulle lägga spår som skulle få ligga länge ( 24 h), men de sa att man kunde lägga ett färskt spår till Saga. Men fan flög i mig, så jag sa att man kan alltid prova med ett dygnsgammalt spår till henne också! Hur svårt kan det vara, hon har ju redan kört ett blodspår!?
Vansinnigt att göra så, men samtidigt så riskerar man väldigt litet på att försöka. Allt hänger på hur man serverar upplägget. Jag kör enligt devisen att "Oj! var det ett spår här? Skall vi se vart det leder?" dvs vi råkar komma fram till ett spår, och Saga får lov att undersöka det, om hon vill.
Hon löste det väldigt bra, efter att ha varit litet konfunderad i början... Och hon visar att knappen längst fram inte enbart är dekorativ. Hon har löst alla spår vi har provat, och tempot är mycket bättre än vid vanligt spår. Tanken på ett anlagsprov har nästan vuxit i huvudet...
Vi får se hur arbetet med skott framskrider, hittills går det åt rätt håll!
Socialt är det fortfarande en glad och nyfiken tjej. Nyfikenheten är det som gör att hon vågar gå utanför sin egen komfortzon gång på gång. Nu behöver jag alltmer sällan be henne att undersöka något hon först tycker är läskigt, hon gör det själv, när hon har hunnit tänka efter.

S: Blev kvar i familjen då svärdottern Mikaela äntligen bestämde sig för att vilja ha en riesen. Hennes korta namn har under hennes relativt korta liv byggts på med en massa fina titlar. Allt som Mikaela hittar på ihop med S ställer hon glatt upp på. Det är en fröjd att se vilket fint samarbete de båda har ihop. Under året som gått har de tävlat flitigt. Det har resulterat i championat i rallylydnad, viltspårschampionat, godkänd i högreklass spår, och ett andra pris i lydnadsklass 2. De har även startat i lägre klass sök och med lite mer träning i söket är jag övertygad om att de så småningom når uppflytting även där. Lilla hunden med det korta namnet heter numera SPH1 SPH2 SE VCH SE RALLYCH RLD RLD N RLD A LD 1 LD startklass Bardlands S. Heja Mikaela och S!

T-kullen: Är våran yngsta kull som föddes strax efter att jag skickade ut förra årsrapporten. 25 januari nattetid såg 7 små pojkar och 2 små tikar dagens ljus här på Stockabo. Allt gick hur bra som helst. Fräcka skötte det hela i stort sett på egen hand. Och när morgonen kom somnade vi gott med smackande ljud från små nöjda diande valpar.

Tapper: Som numera kallas för Trix bor i Staffanstorp. Matte Anette var i kontakt med oss tidigt och ville ha en tikvalp, men här var det ju mest hanar. När vi bestämt hem till 8 av 9 hörde Anette av sig igen och berättade att hon gärna tog en hane istället. Och så blev det bestämt, sista hanen som var kvar var den första att flytta hemifrån. Matte är så nöjd och glad över Trix. Hon berättar för mig att han har ett härligt temperament och att han är både klok och trygg. Anette och Trix är med i en sökhundgrupp där de tränar regelbundet. Matte avslöjar att Trix gör stora framsteg i både söket och lydnaden.

Tore-Gandalf: Bor i Söderby ihop med Gunilla och Lars och familjens 2 andra hundar. Nästan direkt när han lämnat valplyan var det dags att med den nya flocken bege sig på långtur. Familjen har nämligen husvagn i Lofsdalen och där skulle påsken firas. Matte rapporterade att Tore-Gandalf anpassade sig bra och stortrivdes ihop med sina kompisar i snön. Vi har träffat denna goa kille både på vår valpträff och Bardlandsläger där det visade sig att han var en duktig spårhund. Under året har de gått på valpkurs där matte fick mycket beröm för sin trevliga kille och diplom för väl genomförd kurs. Nu har lillen växt till sig och väger in sig på ca 40 kilo.

Theodor: Bor på en hästgård utanför Onsala. Matte Ulla har genom åren sysslat med de mesta inom hundsporten, men kommer inte att tävla med Theo. Detta betyder inte att han på nåt sätt är sysslolös och inte blir aktiverad. Han lever ett härligt liv på gården och är med på det mesta. Matte beskriver honom som otroligt vänlig mot allt och alla, och hon får ofta höra att hon har en genomtrevlig hund. Ullas svärdotter har gått valp/unghundskurs med Theodor.

Terminator: Som kallas Sigge flyttade till Gråbo, hem till Mia och Henrik och deras barn. I familjen finns också riesenhanen Viggo. Under veckorna är Sigge med husse på jobbet där han sköter sig utmärkt. När familjen är ledig tillbringar de en massa tid ut i skog och mark och att fricampa. Så i sommar blev det en massa bad och Sigge trivs som fisken i vatten och är en hejare på att simma. Mia beskriver Sigge som en mycket vänlig och lättlärd hund som ställer upp på det mesta. I slutet av året flyttade familjen, så nu är de grannar med schäferhundsklubben i Rommelanda.

Tjabo: Även denna kille kallas för Sigge. Han bor i Skara ihop med Ulrika och Morgan. Även denna Sigge tillbringar veckorna på husses och mattes jobb. Sigge har varit inneboende här ett par gånger under året och gått väldigt fint ihop med våra flickor. Matte och Sigge har gått på kurs på Götene brukshundklubb under året. Han är stor, vänlig och mycket hund.

Totte: En helmysig kille som bor i Töreboda i en stor familj med matte Helen och husse Niklas och deras barn. Helen jobbar som personlig assistans och har förmånen att kunna ha med sig Totte på jobbet, vilket verkar vara uppskattat av alla inblandade. På vårt kennelläger visade det sig att Totte var en sjuhelsikes spårhund. Han skulle där få ett nybörjarspår, men då alla var lite mosiga i hjärnan hamnade han på fel spår, ett spår som en av våra rutinerade hundar skulle ha. Detta var inga konstigheter för Totte, han gick spåret galant och plockade alla apporter, precis som om han aldrig gjort annat. Alla jublade och matte fick blodad tand. Så efter det har det blivit en massa spår för Totte som är så duktig. Så nu tränas det ihop med likasinnade i grupp och målet är appellen.

Thuresson: Han bor utanför Nossebro ihop med matte Elisabeth och hennes man Tony, inte långt från oss. Elisabeth var för många år sedan i kontakt med Nunne då hon ville ha en Bardlandshund men av olika anledningar blev det inte så just då. När T kullen föddes tog hon kontakt igen och det blev bestämt att Thuresson skulle flytta hem till henne. Lille Taxen som han kallades för visade sig redan i valplådan som en mycket självständig liten hund. När matte fick hem honom höll det i sig och han var inte rädd alls för att gå i väg själv i mörkret. Nu är det annat, matte har jobbat upp en fin kontakt och han är väldigt lyhörd och lättlärd. Full fart är det hemma på gården ihop med husses riesenkille Viggo och familjen 2 andra hundar.

Tosca: Matte Lotta kom tidigt på att namnet Tosca var lite för likt riesenpojkens Åskars namn, som också bor hos Lotta och Kent. Så det fick helt enkelt bli namnbyte till (Tosca) Kakan. Ljuvliga Kakan bor i Tämta inte långt från oss. Lotta och jag tränar ganska regelbundet ihop och det är en fröjd att se vilket fint samarbete matte och Kakan har. Lotta har lämnat en rapport från året som gått:
När hon var 6-7 veckor var hon hos oss och kollade läget. Alla syskonen var med.
Hon kom tillbaka när hon var 8 veckor för att stanna. Det har hänt mycket under året.
Varit ute mycket med husvagnen och bl a varit på 3 läger, då automatiskt fått mycket miljöträning. Hemmavid varit mycket vid sjön och badat och lärt sej simma.
I vinter simmar hon i bassäng 1 gång i veckan. Hon trivs som fisken i .......
3 valpkurser har vi oxå gått. Mycket lärorika. Påbörjat rapport och spår.
Gått igenom 2 spökperioder och ett löp. Det har hon fixat bra. Åskar och Kakan har mycket kul ihop. Han var inte så förtjust i början.Fortsättningen får nog bli i lite lugnare tempo.
Är så glad för denna lilla Toscakakan!

Tuffa: Tidigt bestämde vi oss för att behålla en tik ur denna kull. Tuffa var först att komma till världen när T-kullen föddes. Kommer ihåg att hon hade så bråttom till spenen att Fräcka knappt han att bita av navelsträngen. Detta håller i sig även i dag, maken till aptit har jag sällan skådat. Tuffa har en väldig arbetslust och tycker det mesta är kul. Tidigt gick vi vår första valpkurs för Monica Henriksson, mycket givande och massor av nytänkande. Valpkurs nr 2 gick vi på årets riesenläger för Silje. Även här var det en massa ahaupplevelser och lilla valpen var med på noterna trots stekande sommarvärme. Mycket badande och simmande blev det under sommaren. Under hösten gick vi på valp/unghundskurs på Backamo för Malin Erlandsson, en av det absoluta bästa kurser jag gått genom åren. Vi tränar ganska regelbundet ihop med syster Kakan som ju bor ganska nära oss, vi har följts åt på samtliga kurser under året. Förutom lydnad är det mest spår vi tränar, hon är duktig den lilla men vi behöver jobba upp intresset för apporterna då hon tycker spåret är viktigast. Lite rapport har det blivit men endast på ”bebisnivå” än så länge. Tuffa är mycket social och nyfiken på livet.

Här avslutar jag 2018 årsrapport, den 22:a rapporten från kennel Bardlands. Tack för uppdateringar och bidrag som gör det möjligt att hålla släkten uppdaterad. Nu går vi in på ett nytt oskrivet kapitel som vi får skriva om i nästa årsrapport.

 

Planer för 2019.
Ny valpkull: I nuläget är planerna inte helt klara om vi tar en tredje kull på Fräcka.

 MH: 27 april är det dags för vår T-kull att beträda MH-banan. Detta kommer ske på Borås brukshundklubb. Inbjudan till berörda kommer i god tid.

 MT: Planeras för vår S-kull. Här jobbar vi på för att försöka få till ett bra datum innan semestertider. Så fort vi vet skickar vi ut inbjudan till kullen.

 Kennelläger: Vi satsar på att få till ett läger till hösten som inte ska krocka med övriga riesenaktiviteter. Återkommer med datum.

Övriga aktiviteter: RIV (riesen i väst) har läger både under våren och hösten. Datum för dessa läger hittar ni på www.riesenivast . Årets stora höjdpunkt riesenlägret i Kopparbo går som vanligt av stapeln V 29. Ett måste för alla riesenälskare! Läs mer om lägret i Kopparbo på www.srsk.se På denna sida kan ni också klicka er vidare till alla lokalområden för riesenklubben och kanske hitta någon aktivitet på nära håll som är passande.

Övrigt: Kennel Bardlands hittar ni även på Face Book och Instagram. Vi har också gruppen Bardländarna på Face Book, en grupp för alla som har eller har haft en Bardlandshund eller som på annat sätt har anknytning till vår kennel.

 


Till sist vill vi önska alla ett gott och framgångsrikt 2019!

Riesenkramar från oss!

Lena, Anders och Lars-Anders

Ojzan, Fräcka och Fiffi


Av öronen att döma är detta en Bardländare på semester!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


 


 


 


 

 

Tillbaka